En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under mars 2014

Mod

Av Sara Modigh - 25 mars 2014 13:15

När man går igenom livet kan man på vägen stöta på många olika hinder. Ibland behöver vi frammana mod för att kunna fortsätta gå. Detta är något jag behövt erfara när jag kämpat mot min sociala fobi. Jag lät i flera år min rädsla och ångest styra mitt liv. Jag blev allt mer isolerad för varje år som gick. Men för några år sedan samlade jag på mig allt mod och all kraft som fanns i min kropp för att utmana mig själv till att våga möta min rädsla för att gå i affärer. 
Första gångerna jag tog mig ut till en affär satt jag i en bil, med låsta dörrar och hyperventilerade. Jag hade ångest så det kändes som jag skulle antingen spy eller svimma. Hade hjärtklappning och bröstsmärtor samt svårt att andas. Många gånger fick jag ta både ångestdämpande och medicin mot illamående innan man åkte iväg för att överhuvudtaget klara av att gå ut. 
 
Men sakta sakta gick det bättre och bättre. Jag började trivas med att sitta där i bilen och spela lite mobilspel. Fick bara ångest om det var någon direkt utanför bilen. Så efter ett tag började jag följa med in och då var det ju ungefär samma nivå på ångest igen och även det har blivit bättre. 
 
Det krävdes ett stort mod för att våga utmana mig själv. Jag har nu för första gången på många många år kunnat gå till en affär och handla alldeles själv, något som var helt otänkbart för bara något år sedan. Det är det modigaste jag någonsin gjort!
 
   

Av Sara Modigh - 24 mars 2014 12:30

Jag är trött på att människor tar sig friheten att vrida och vända på de ångestkänslor jag har för att sedan vända dem emot mig så att jag känner mig som en vidrig, värdelös och riktigt riktigt elak och självisk människa.


Jag mår så dåligt av att inte få må dåligt utan att behöva tänka på alla andra i första hand.
Jag tvivlar på mig själv, jag skäms över mina känslor och jag mår dåligt över att jag mår dåligt.

 
Jag tvingas in i ett skådespel där jag spelar rollen som den starka, glada tjejen som klarar sig igenom allt.

Men det är inte alltid jag klarar av att hålla skådespelet uppe och jag är verkligen trött på att få skit för varje liten gång jag släpper ut lite av den ångest och de tankar som cirkulerar i mitt huvud och min kropp.


Jag VET att mina ångesttankar och ångestkänslor inte alltid är logiska. Men att skuldbelägga mig för att känslorna finns gör inte direkt att jag mår bättre. Det får mig bara att skämmas, det får mig att skuldbelägga mig själv, det får mig att känna avsky mot mig själv och jag känner mig värdelös!


Bara för att något ger mig ångest betyder inte det att det är något jag vill eller att jag tycker eller tänker på ett visst sätt som är elakt mot dig!


Säg att jag skulle få en ångestattack när man var hemma hos någon och åt. Det betyder inte att den personen är dålig eller att jag "alltid tycker" att dennes mat är äcklig. 

Säg att du ska komma och hälsa på hos mig och du är försenad och jag får ångest av det. Det betyder inte att jag tycker du är dum och dålig för att du är sen. Men är du en halvtimme försenad och du VET att jag tycker det är extremt jobbigt kan du väl åtminstone försöka förstå varför jag har ångest istället för att säga "jag får aldrig göra nånting som kan ta lite längre tid än planerat" som då får mig att må ännu sämre!


Du får väl göra vad fan du vill men du måste ju förstå att jag har en ångestsjukdom och kommer få ångest av vissa saker. Men det handlar ju om min sjukdom och inte om dig!

Kan du inte hantera att jag få ångest, hur tror du jag känner som faktiskt måste leva med det? 


Usch vad trött jag är på alla som gör saker som ger mig ångest och sen får mig att känna mig mindre värd än en bananfluga för att jag får ångest av det dem gjort. Jag blir så ledsen när personer i min omgivning verkligen tar min ångest som en personlig förolämpning.


Om det nu är en sådan personlig förolämpning och om det nu är så jobbigt för er att jag har ångest får ni väl undvika att trigga igång den då! 

 


.. Eller så lär ni er att jag har en sjukdom och att jag alltid kommer behöva leva med ångest och att det kommer påverka mitt liv och då i sin tur även ert. 

Av Sara Modigh - 23 mars 2014 12:15

Ofta hör man kommentaren "Livet blir vad man gör det till" och visst ligger det väl en del i det. 

Mår man dåligt på ett eller annat sätt så kan förhållningssättet till det dåliga måendet vara avgörande för hur man kommer påverkas i livet av det dåliga måendet. 


Men att säga "Livet blir vad man gör det till" och mena att människor får skylla sig själva om de mår dåligt är bara ren idioti. För jag kommer inte ha mindre MS om jag hade haft ett positivare synsätt på min sjukdom. Men jag kanske hade mått sämre om jag hade haft ett dåligt synsätt. Men grunden till det dåliga måendet kommer ju alltid finnas oavsett hur man hanterar det.


Jag är innerligt trött på alla kommentarer om att personer som är sjuka på ett eller annat sätt bara ska rycka upp sig och vara lite mer positiva. För hur glad jag än är kommer jag ändå alltid ha MS, Asperger och ADD. Även om jag skulle bli den mest överdrivet positiva människa i världen så skulle det inte bota alla mina problem i livet. Det kanske skulle göra det lättare att bära men absolut inte göra mig frisk. 
 

Ni som påstår att alla med psykisk ohälsa bara är negativa jävlar som inte tar sig i kragen. Ni måste vara antingen väldigt obildade eller helt hjärntvättade av fördomar. 


Tänk ett varv till är ni snälla och inse att positivitet inte botar någon som är sjuk. Eller brukar ni skratta er friska från era sjukdomar?

HAHAHAHAHA nu är jag inte förkyld mer, hihihihhihihi, där försvann halsflussen, hehehehehe där botades min cancer!


eller vadå?


Jag är sur och trött och arg på allt och alla idag. Mest är jag trött på det eviga skuldbeläggandet. Det är alltid mitt eget fel att jag är sjuk för att jag inte är tillräckligt positiv, inte tillräckligt öppen, inte tillräckligt intresserad av att dricka mitt eget kiss eller hoppa på ett ben runt en gödselstack eller vad nu den senaste mirakelboten nu går ut på. 


Jag upplever verkligen inte mig själv som någon som är negativ och bara ser hinder. Jag har klarat otroligt mycket i mitt liv och har oftast en positiv syn och letar ständigt guldkorn i vardagen. Men bara för att jag förlitar mig på skolmedicinen betyder det inte att jag är negativ och sjuk för att jag sitter hemma och tycker synd om mig själv.

Jag litar på skolmedicinen för att jag litar på riktiga vetenskapliga studier med bevisad effekt. 


Som sagt en positiv inställning till livet gör det lättare att överkomma hinder. Men det tar inte bort hindren. Det är bara lättare att hoppa över om du inte har negativiteten tyngd på axlarna. 

Så istället för att beskylla och tynga ner de som mår dålig ännu mer, hjälp till att lyfta bort lite tyngd från deras axlar. Stötta och uppmuntra allt du kan. Hjälp till att bygga upp deras självkänsla och deras självförtroende så att de vågar se att det finns bra saker i livet också!

För de som är negativa är det oftast för att de förlorat förmågan att se det som är positivt, oftast för att de finns alldeles för mycket negativt i deras liv. Så istället för att bli ännu en negativ del i ett liv med redan för mycket som är negativt, välj att vara en positiv del!

Av Sara Modigh - 22 mars 2014 13:15

Jag mår så fruktansvärt dåligt när saker inte blir som jag tänkt det. Jag måste förbereda varenda detalj mentalt innan det ska ske. Jag klarar inte av när jag inte fått förbereda mig. Ett pling på dörren som jag inte är förberedd på vad det är, vilken tid det ska ta och vad som ska hända kan vara helt förödande, likadant om jag får sitta ensam längre än planerat. Jag måste hela tiden veta exakt vad som ska hända annars översvämmas jag av ångest.



När mina planer bryts står jag ensam kvar med min ångest och vet inte alls hur jag ska hantera det. 

Jag blir helt villrådig och handlingsförlamad. 

Jag har ett generaliserat ångestsyndrom vilket innebär att jag får ångest av ALLT!

Speciellt om jag inte får tid att förbereda mig!


För att jag ska klara av att hantera ångesten måste jag i förväg veta vad exakt det är jag måste klara mig igenom. 

Jag måste veta vem som kommer, när den kommer, vad den ska göra och hur lång tid det tar. 


För dig kanske det inte spelar någon roll om du är 5, 10, 15, 20 eller 30 minuter sen. Men för mig innebär det förödande ångest och flera dagar av extremt dåligt mående. För dig kanske det inte spelar någon roll om något måste ändras i sista sekunden. Men för mig är det ett helvete jag knappt klarar av!


Jag måste förbereda mig inför den kampen jag ska genomgå. 


Tänk dig att du är en gladiator på väg in i arenan för att möta din fiende. Du förbereder dig noga och läger upp en taktisk plan för hur du ska kunna övervinna den andra mannen. 

Men när du kommer ut på arenan möts du istället för en man, av en stor stor björn med sylvassa tänder och röda ögon som direkt fäster dig i sin blick. Björnen kommer springande i en väldigt fart. Rakt emot dig. Du blir helt handlingsförlamad av skräck vilket leder till att björnen (ångesten) kan sluka dig hel och hålla dig i ett järngrepp som många gånger tar veckor att ta sig ur. 


Jag planerar allt i förväg för att överleva!

 

 


Av Sara Modigh - 21 mars 2014 11:30

    


Jag blir vansinnig alltså!  Jag har för i helvete aldrig bett om din jävla "hjälp", och om du för en sekund tror att det är hjälp att bli spammad med påhittad skit så tror du så in i bövelen jävla fel!


Jag är sååååå trött på detta!


Från typ första dagen då jag berättade om min MS diagnos har jag fått höra så otroligt mycket skit, det har varit allt ifrån att åka utomlands för att göra operationer på halsen eftersom man inte får göra dem här i Sverige, till att dricka ett mirakelvatten som med lite efterforskning visade sig vara vanligt vatten med salt och Klorin i, för att sedan vara nått annat av alla dessa mirakelmedel som jag inte tänker skriva ut namnen på då jag inte vill vara en anledning till att någon mer dör i njurskador eller får svåra skador av diabetes. 


Det enda alla dessa mirakelmedel har gemensamt är att de enligt utsagor i princip botar allt!

Det botar cancer, det botar diabetes, det botar Multipel Skleros, det botar Depression, det botar ALS, det botar Parkinson, Det botar Asperger, det botar ADHD, det botar Migrän, det botar kronisk värk, det botar alla dessa olika saker som inte alls fungerar på samma sätt och därför logiskt inte borde kunna bota alla dessa saker samtidigt!


Så fort ett medel utlovar att de ska bota något som trots otroligt många år av forskning ändå inte kunnat hitta en tillförlitlig bot så drar jag öronen till mig. För sanningen är att detta oftast rör sig om ett sätt att tjäna pengar. Man vet att många som är sjuka och desperata efter att må bättre gör vad som helst och till vilket pris som helst. Det är ju inte konstigt när man tittar på några av ägarna till några av dessa "botemedel" att man kan hitta flertalet "mirakelkurer" som de gett ut tidigare som sedan blivit förbjudna på grund av att de visat sig vara skadliga eller helt overksamma. 



Så länge det inte finns vetenskapliga studier med bevis på resultat som är noga studerade så är jag inte intresserad att höra något om det!.. och nej! Youtube videos från människor som uttalar sig om sin egen erfarenhet är inte vetenskapliga bevis på att läkemedlet fungerar. Placebo är en grymt stark effekt och om man verkligen tror att något ska hjälpa kan man faktiskt bli hjälpt av placeboeffekten. Men då är det grymt onödigt att äta, dricka, smörja sin kropp eller göra potentiellt livsfarliga operationer eller vad nu alla dessa mirakel medel menar på att man ska göra och faktiskt riskera att det kan leda till att man får mer skador och problem än man hade innan!





Ett läsvärt inlägg i ämnet att pracka på en sjukmänniska sin "hjälp"

 

Av Sara Modigh - 20 mars 2014 20:16

Det har vart mycket att göra de senaste dagarna. Jakob har vart ledig nu i två dagar så vi har passat på att få massa inför bröllopet gjort. Igår började dagen på Pappersgrossisten där vi köpte champagneglas till välkomstskålen och glassbägare till efterrätten. Där efter bar det vidare till Paul Hall där vi köpte dukar och servetter och efter det så bar det av till Tingstad där vi köpte lite annat småtjafs till bordsdukningen. Vi har också vart på IKEA och Köpte en massa ljusstakar och saftflaskor. 


Sen idag började dagen med ett tandläkarbesök klockan åtta på morgonen, men allt gick smärtfritt hos käftis. Har fått en ordentlig bettskena och en stark fluorkräm så nu kanske mina tänder inte påverkas lika negativt av min muntorrhet. 

 

När vi var klara hos tandläkaren så åkte vi hem och fortsatte vårt massiva projekt att göra namnskyltar till bordsplaceringen och servettringar till alla 80 gäster.. Jisses vilken tid det tar och vilket jobb det är!


Sedan vid klockan ett var det tags att tanka på med Tysabri så det bar av till sjukhuset. Jag kan säga att efter dagens besök är jag ännu mer övertygad om att be om att få en *venport. Idag var det tre sjuksköterskor som fick sticka. Totalt blev jag stucken på fyra ställen och det tog 40 minuter att få in *PVK:t så det var ingen höjdare för mig som är nålrädd :P


Har massor med "bra" historier om hur svår stucken jag är.. Får skriva om det någon annan gång..hehe

 

Men men, Tillslut var nålen satt och droppet kunde startas. Tog cirka en timme att ge droppet och sen en timme övervakning med blodtryckstagningar som inte heller gick så bra :P

Tydligen så ville inte min puls höras tydligt så fick ta om det ett tiotal gånger vilket resulterade att jag ännu en gång lyckats få blåmärken av att få mitt blodtryck mätt :P

 


så kom tillslut ifrån sjukhuset vid klockan fyra och då var det direkt hem och fortsätta med allt bröllopspyssel. 

Vi har även vart ute en sväng med min bror och tagit kort på hans nya bil så det var verkligen vart fullt upp hela dagen.



(börjar dock allvarligt betvivla mina fotoskills)


 

 


Det är först nu som jag haft en stund över att sitta ner och skriva. Visste inte ens om jag skulle hinna skriva nått idag så blev ett litet sådant "tema Inlägg" som ja skrivit i förväg som blev publicerat innan idag så att det skulle bli någonting skrivet idag..




Nu ska jag äta.. Tack för idag slut för idag!



*Venport

 

*PVK

 


Av Sara Modigh - 20 mars 2014 09:15

 


Ofta får man ju frågan "vad är det pinsammaste du varit med om?". För min del finns det två saker som jag främst tänker på. En gång när jag var sex-sju år gammal fastnade jag i en stol.. Ja ni hörde rätt. Jag fastnade i en stol :P

Ja satt på knä på en sådan där vanlig plaststol som finns i skolor. 

  Mina fötter åkte ut genom det lilla hålet mellan sitsen och ryggstödet. Jag kunde inte riktigt få ut fötterna igen så försökte istället att baklänges försöka krypa ut genom mellanrummet. Det gick bra fram tills att jag kom till byxkanten där jag hade ett skärp. Jag kom verken fram eller bak genom det där hålet. JAG SATT FAST!

Otroligt skamsen fick jag be tjejen som satt bredvid mig att gå och hämta "fritidsfröken".

Han försökte dra ut mig, men det gick inte. Jag skämdes jättemycket. Tillslut sa han att jag måste ta av mig byxorna för att komma loss. Men jag vägrade. Jag ville absolut inte sitta fast i en stol utan byxor. Så då hade fritidspedagogen inget annat val än att hämta en såg och såga loss mig. HAHAH


Andra pinsammaste grejen var när jag var lite äldre..nämligen 17 år. Jag var väldigt medicinerad under den tiden av mitt liv och psykofarmakan gav diverse olika biverkningar som då kunde försätta mig i rätt pinsamma situationer. Bland annat snarkade jag fast jag var vaken..Inte jättekul att sitta i skolan då :P

Men det var inte det jag skulle berätta nu. Utan jag tänkte berätta om att jag var på SIBA med min pojkvän. Vi stod och tittade på lite filmer när jag började känna mig lite konstig. Jag var varm och mådde lite illa. Jag kände mig svag i benen så satte mig på huk för att vila lite. Helt plötsligt vaknar jag till liv liggandes raklång på golvet. Jag hade svimmat. Men inte nog med det ..jag hade även börjat drömma och snarka när jag var avsvimmad. Då i ett par väldigt förvirrande ögonblick kunde jag inte alls förstå vart jag var. Fick lite smått panik när Jakob sa att jag hade snarkat och ville skynda mig ut i friska luften. Reste mig upp och tog ett steg och så svimmade jag igen.... När jag vaknade till liv igen stod hela affären och kollade på mig. Shit tänkte jag då.. Nu måste jag verkligen ut här ifrån. Jag hann inte mer än halvvägs resa mig innan jag svimmade en tredje gång.  

Jag skämdes så otroligt för det gick verkligen att ta på tystnaden och jag kunde verkligen känna alla blickar. Det gjorde ju inte saken bättre att ingen sa ett enda ord och att jag dessutom var tvungen att betala för att få lite vatten :P


Jag har säkert gjort många fler pinsamma saker men dessa två är de som verkligen etsat sig fast i mitt minne.




Av Sara Modigh - 19 mars 2014 12:00

Jag känner ofta att jag måste bevisa att jag har en giltig anledning att må dåligt. Det är ett försvar på något vis, för att bevisa att jag inte bara är en lat och bortskämd liten skit.


Jag känner ett behov av att förklara mig, bevisa att det är okej att jag mår dålig. 

Kanske är det så för att jag i många år levde utan "bevis" (diagnos) och då blev väldigt illa behandlad. 

Jag fick höra att jag var lat, Att jag skulle skärpa mig och att jag var en bortskämd skitunge som aldrig skulle komma någon vart i livet. Jag kan inte ens räkna gångerna som någon sagt att jag överdriver för att slippa jobba/gå i skolan. 

Så när någon frågar vad jag jobbar med, eller tittar snett på mina ärr känner jag att jag måste förklara..Jag har ju en anledning till att jag mår/har mått så dåligt i mitt liv.


För när man har Asperger, ADD, Generaliserat ångestsyndrom med panikångest, Atypisk depression, Perniciös anemi, Multipel skleros, flera år av mobbning, har förlorat en förälder och haft ett generellt tufft liv måste det väl ändå vara okej att må dåligt?


Eller?


Jag känner ofta att ja spelar en roll som en glad och trevlig tjej, och jag trivs med den rollen för jag vill ju vara glad och trevlig.. Men jag är inte så glad som många tror. 

Det är också rätt jobbigt när man känner att ma inte kan släppa sitt skådespel knapt ens inför sig själv. 


Kan inte ens räkna gångerna som jag suttit och pratat och skrattat med människor när jag på insidan skriker av psykisk smärta. Många gånger har jag umgåtts med familj och vänner och sedan gått raka vägen hem och självskadat för att jag stängt inne all panik och ångest och sedan inte kunnat hantera den ångesten när den väl byggts upp och förtryckts inom mig. 


Idag är det inte lika illa som det har varit. Jag är gladare nu och mår bättre över lag.


Men just den lilla detaljen att jag hela tiden känner att jag måste ha en förklaring till varför jag mår dåligt, att jag behöver försvara min rätt att må dåligt och att inte klara av allt som alla andra klarar. 

Jag tror att mycket kommer från tiden i skolan då jag aldrig blev trodd. 

När jag levde med svår psykisk ohälsa utan att kunna bevisa det för någon och där med inte heller fick någon hjälp eller förståelse från någon. 



Som när min gamla rektor träffade min mamma på stan för ett par år sedan och sa "Har Sara skärpt till sig än?" 

Hur kunde de inte inse att jag var sjuk? Varför kunde de inte inse att det inte handlade om att "skärpa till sig"? Jag har en psykisk funktionsnedsättning! Det är inget jag kan "skärpa mig" ifrån!


Jag önskar att jag hade haft mina diagnoser när jag gick i skolan, för då kanske jag inte hade blivit lika illa behandlad eftersom jag då hade haft en giltig anledning till att må dåligt.


Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se