En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under mars 2014

Av Sara Modigh - 18 mars 2014 12:45

Förutom att man mår otroligt dåligt när man drabbats av en psykisk ohälsa av själva sjukdomen, funktionsnedsättningen, personlighetsstörningen etc. så måste man även utstå samhället och dess attityder.


Jag som "öppet psykiskt sjuk" har många gånger fått utstå både elaka kommentarer och fått känna både ett stort hat och ett förakt som riktats mot mig just för att jag är sjuk. 


Mina tankar när någon tittar på mig går direkt till alla dessa gliringar jag fått genom åren. 


     

 

Elaka blickar och viskningar bakom min rygg var min vardag i många år. Jag funderar alltid när jag träffar någon granne eller någon annan människa på stan som tittar på mig, på vad de verkligen tänker om mig. Är de en sådan människa som tycker jag är en parasit som lever på deras skattepengar? Är de en av dem människor som anser mig vara en svag och patetisk människa för att jag inte bara tar mig i kragen och fixar till mitt liv?


I många perioder av mitt liv har dessa tankar tagit upp en otroligt stor del av mitt liv. Så stor del att jag la mer fokus på att gömma mig från andra människor och deras tankar än jag la på att göra saker för att må bättre. 
Än i dag kan jag känna ett stort obehag när något stirrar på mig ovanligt mycket. Det river upp många tankar och känslor av att vara värdelös, dålig och jag får en känsla av att jag på grund av min sjukdom är en belastning och att jag borde skämmas över det. 


Det är inte bara svårt att leva med en psykisk problematik bara för sjukdomens skull utan också på grund utav dem attityder man möter. 

Jag skulle vilja fråga alla de människor som kallat mig parasit, sagt att jag ska ta livet av mig så de slipper ge sina skattepengar till mig och så vidare, hur ofta de skriver dessa kommentarer till någon med en fysisk sjukdom..säg cancer?


Jag förstår inte hur man som människa kan vara så grym och kallsinnig mot en person som är sjuk. Hur kan man bara säga:


"Gör alla en tjänst och ta ditt liv", "Du är bara lat, Skärp till dig och skaffa ett jobb som alla andra"

"Skär djupare nästa gång", "Du är patetisk", "Du är en svag människa", "Attentionwhore", "EMO"

"Ditt äckliga vider",  "Du överdriver bara" , "Du är inte värd nånting", eller "Du är en dålig människa"


Till någon bara för att den personen råkat drabbas av en sjukdom?




Av Sara Modigh - 17 mars 2014 13:30

Jag blev tipsad om en hemsida/blogg där målet med bloggen är att visa hur olika våra kroppar kan se ut, bota komplex & utplåna ideal.


Detta är mitt bidrag och jag väljer att dela det här i min blogg också som en del i min utmaning att lära mig acceptera mig själv som jag är: 



 



Ålder: 23

Längd: 162cm

Vikt: 66kg

Mått: Midja 75cm, höft 97cm, under byst 81cm, över brösten 92cm

BMI: 25.1 = Övervikt



Jag har nog alltid haft lite av ett Älska/hata förhållande till min kropp. I perioder av mitt liv har jag hatat min kropp, speciellt i högstadiet mådde jag extremt dåligt. Jag tyckte att jag var den tjockaste tjejen på hela skolan och jag slutade äta. Det gick så långt att jag levde på bara morötter. När jag tittar tillbaka på bilderna på mig som femtonåring kan jag verkligen inte förstå hur jag kunde tycka att jag var tjock. Jag vägde knappt 50 kilo och tyckte att jag var tjock. Jag minns hur jag skämdes över att sitta ner och jag försökte alltid dölja "alla valkar" med mina armar.


Jag har i hela mitt liv haft en psykisk ohälsa, och i högstadiet hade jag en av de värsta perioderna i mitt liv. Jag blev mer och mer medicinerad och jag mådde bara sämre och sämre. Tillslut när jag var runt 16-17 år så fick jag en medicin som gjorde att jag gick upp 30 kilo på två månader. Alltså ett halvt kilo om dagen! Jag trodde inte ens att de var fysiskt möjligt att gå upp i vikt så fort. 

När jag väl fick sluta med de tabletterna var det redan försent. Min viktökning gjorde mig ännu sämre i mitt psykiska mående och jag började isolera mig mer och mer. 

Jag drog mig tillbaka och stannade i sängen dygnet runt. Detta bidrog så klart att jag fortsatte att öka i vikt eftersom jag inte längre tränade 4 gånger i veckan. Tillslut hade jag ökat över 50 kilo i vikt. 


Jag mådde fruktansvärt dåligt! Jag skämdes över min kropp, min psykiska ohälsa och mina ärr. 

Allt fler år gick och på något plan började jag väl må bättre i mig själv. Jag började utmana mig själv mer och mer, tillslut bestämde jag att jag skulle sluta med alla psykmediciner. När jag gjorde det slutade jag även dricka coca cola och började istället dricka "sodastreamad" saft. 

Under tre års tid gick allt på som vanligt, Jag fokuserade på att utmana mig själv mer och mer. Förra året hade jag en dipp och min läkare ville då skriva ut mer mediciner till mig. Jag fick panik. Tänk om jag går upp ännu mer! Så jag åkte iväg och köpte mig en våg, och till min stora förvåning hade jag gått ner nästan 20 kilo sen jag hade vägt mig senast. Jag tänkte då i mars förra året att jag ska gå ner de där kilona så att jag når minus tjugo sträcket. Sagt och gjort. Jag och min sambo började räkna kalorier. Idag nästa exakt ett år senare har jag gått ner 22 kilo till.



I början av viktnedgången mådde jag väldigt bra i min kropp. Men nu är jag i en svacka igen och känner mig fruktansvärt oattraktiv. Jag känner mig så slapp och degig i hela kroppen på grund av all lös hud.

Jag tycker också att mina bröst är för små och hängiga.


Kanske väntade jag mig att nått mirakel skulle ske och att om jag bara blev smalare så skulle jag må bättre. Men egentligen vet jag ju att det krävs mer än så för att bygga upp sin självkänsla. 

Därför väljer jag att dela bilderna på min kropp i ett försök att än en gång lära mig acceptera och sluta skämmas över min kropp och må bra i den..

 


http://bodypalace.se/?p=2034

Av Sara Modigh - 16 mars 2014 12:30

 


Vilken är din favoritdessert?
Banan med choklad som man värmer i ugnen och äter tillsammans med grädde. 
File
 
Föredrar du fisk eller kött?
Är inte fisk kött?
 
Är du vänsterhänt eller högerhänt?
Jag är högerhänt
 
Har du några husdjur ?
Jag har två katter
 
Vad är lycka för dig?
En dag utan huvudvärk
 
Trivs du i Jönköping
Ja det gör jag.
 
 
Kan du visa din navelpiercing här
File
 
 
 
Ratten i min bil är fin men dina rattar är tamifan bättre
 
Haha, good one ...not
 
 
Dina föräldrar kan vara stolta över att dom har en sån fantastisk skit snygg dotter som du
Det ska jag hälsa dem ;)
Av Sara Modigh - 15 mars 2014 20:03

Bara så ni vet så är det nu sex månader sedan jag rökte min sista cigarett!

Jag trodde aldrig att det skulle gå såhär bra att sluta röka!

Av Sara Modigh - 15 mars 2014 12:30

Jag har ett problem som har präglat mig i många många år. Ett problem som jag trodde hade försvunnit men som nu ännu en gång gör sig påmint. 

Det är så att jag är så grymt äcklad av mat. Jag mår illa bara jag tänker på mat.

Det är inte så att jag inte vill äta för att jag känner mig tjock så tror inte det handlar om någon ätstörning. Men jag har ju börjat fundera på om det kanske ändå är något undermedvetet självhat över min vikt som gör mig så illamående när jag tänker på mat?


Jag vet inte riktigt när allt började, men för ett par år sedan var det värre än värst. Jag mådde illa av allt och klarade inte av lukten av mat överhuvudtaget. Jag kunde inte vara i samma rum som maten mer än en minut mer än det tog för mig att äta.
Samtidigt tycker jag inte att det någonsin vart fel på min aptit.
Jag har velat äta men mått illa av allt.
Men det senaste året har jag inte haft dessa problem. Inte förrän nu! 
Det har kommit tillbaka igen. Jag äcklas av tanken på mat samtidigt som jag vill äta. Det är så svårt att hitta något som jag kan äta utan att må illa.

Jag verkligen avskyr att må illa eftersom det då innebär en risk att jag kommer spy.

Att spy är en stor skräck för mig. Det är bland det värsta jag vet. Jag är förmodligen onormalt rädd för det.


Just nu känns det väldigt jobbigt och jag är rädd att de ska bli lika illa som förut. Jag förstår mig inte på hur jag kan äcklas och må så illa bara av att tänka på mat, mat som jag många gånger tyckt om innan kan också förvandlas till nått som får mig att känna mig så illa mående så det känns som jag ska spy. 


Jag vill inte se bilder på mat, jag vill inte känna lukten av mat och jag vill inte tänka på mat för jag blir så äcklad.

Samtidigt kan jag få sådant sug efter nått speciellt att äta, för att sekunden senare känna mig helt äcklad av de jag nyss var sugen på. 

Det känns som om alla mina känslor krockar med varandra.

Glad och ledsen, trött och pigg, hungrig och äcklad av mat.. Hur reder man ut en härva av känslor som inte går ihop?

 

Av Sara Modigh - 14 mars 2014 11:00

"För er som inte vet hur det är att må och leva såhär, så kan jag försöka att förklara lite. Tänk dig att du har brutit båda benen. Tänk dig att dina ben är krossade, du skriker efter hjälp. Det finns tusentals människor omkring. Tänk dig att 80% ignorerar dig, bara går förbi och skiter totalt i hur mycket smärta du blir tvungen att utstå. Resten av dem säger åt dig att sluta klaga.

     "Ställ dig upp och gå för fan! Du bara överdriver! 'Jag har också brutit benen en gång, men jag ställde mig upp och gick ändå!'."

// http://nothingreally.bloggplatsen.se/2014/03/12/10596715-vardelosa-vardelosa-skitliv/



Denna liknelse förklarar tydligt hur det känns att vara deprimerad i dagens samhälle. 

Både jag och många andra med psykisk ohälsa av nått slag har fått höra kommentarerna som påpekar att vi överdriver, är lata eller bara ska skärpa oss och "bli friska". 

Antingen är det från "depressionsexperten" som säger " Jag har faktiskt haft en depression och jag tog mig i kragen och tvingade mig att fortsätta jobba och då blev allt bättre" eller så är det från okunskapen " Men ska du inte ta och gå en promenad, det får i alla fall mig att må bättre när jag är deppig". Tredje är från fördomarna " Du, Depression är bara ett påhitt från lata människor, Sluta upp att leva på mina skattepengar och skaffa dig ett jobb"

Jag har själv fått uppleva dem alla i många olika format. Vissa som sägs i bästa väl mening men som ändå bara blir så fel och känns så skuldbeläggande. När någon säger " Men om du bara kommer ut lite om dagarna så kanske du mår bättre" känner jag personligen förminskar min kamp. Om man blev frisk av att "gå ut lite" så skulle väl ingen bli sjuk. Men en depression är inte så enkel, och visst finns det dem som är deprimerade och mår bättre när de får komma ut.. Självklart. Men alla fungerar på olika sätt och det som funkar för dig kanske inte funkar för mig. När någon då får det att låta som värdens enklaste sak att muntra upp sig själv vid en depression så förminskar det min ständiga kamp för att ens orka existera.  


Sen finns de också de kommentarer som i bland kommer som är direkt illasinnade. Kommentarer med mycket har och frustration bakom sig. Kommentarer om att sådana som mig borde spärras in långt från normala människor, kommentarer om att jag är en börda som kostar samhället massor med pengar. Kommentarer som får mig som människa att känna mig utan värde. 



När man gör som Nothingreally och byter ut den psykiska ohälsan mot något fysiskt som brutna ben, ja då sätter man ett helt annat perspektiv på saker och ting. Det förmedlar en bild som för många är mycket lättare att förstå. 

Kanske är det för att psykisk ohälsa än idag är tabubelagt och allmänkunskapen om psykiska sjukdomar är i dagsläget inte särskilt stor hos gemene man. 

Men genom att tala på ett sätt som de flesta kan förstå kan man ge en tydligare bild av hur det är att må psykiskt dåligt.


Man säger inte till någon som brutit båda sina ben att de ska ställa sig upp och gå lika lite som man ska säga till någon med en depression att den ska ta sig i kragen och vara glad. 

Man säger inte till någon med cancer " "Det finns inget som heter cancer, det är bara ett påhitt för lata människor för att slippa jobba" , Man säger inte heller så till någon med en psykisk diagnos.

Man säger inte "Jag var snorig förra veckan och jag gick till jobbet ändå till någon med allvarlig influensa.


Så innan ni säger något om en persons psykiska ohälsa, tänk på vad ni skulle sagt om det rörde sig om en fysisk skada eller sjukdom!


Av Sara Modigh - 13 mars 2014 10:00

Sen jag fick min MS-diagnos har många skrivit eller hört av sig på annat sätt för att säga "Krya på dig". Något det gör i bästa väl mening. 

Men för mig känns det lite konstigt. Självklart blir jag glad att människor bryr sig, men samtidigt vet jag inte hur jag ska svara. 

"Tack, men jag kommer aldrig bli frisk" eller ska jag bara tacka och låssas som ingenting och riskera att de efter ett tag tänker "blir hon aldrig frisk eller"?

 

För sanningen är ju att Multipel Skleros är en kronisk sjukdom som inte går att bota. Jag kommer aldrig att bli frisk. 

Jag vet inte om folk bara inte tänker så långt eller om de faktiskt tror att jag ska bli frisk och sitter och väntar på det?


Egentligen kanske jag inte borde lägga så stor vikt på vad de säger. Kanske är det bara en sådan där klumpig kommentar som man hasplar ut sig utan att tänka sig för? Kanske handlar det om okunskap och de faktiskt tror att jag kommer bli frisk.

Men det gör mig rädd,  tänk om det finns folk som sitter och väntar på att jag ska bli frisk, som kanske kommer börja irritera sig på att jag aldrig blir bättre. 


Det närmsta en bot man kan komma i dag är om man gör en stamcellstransplantation. Men det är extremt få patienter som får den möjligheten. Den erbjuds bara till de som har den allra aggressivaste formen av MS när inga andra bromsmediciner fungerar.  

Även om en stamcellstransplantation många gånger kan nästintill stoppa sjukdomsförloppet så "lagar" den ju inte de skador man redan fått. Så man kommer ju trots transplantationen fortfarande ha viss problematik kvar då vissa skov lämnar kroniska handikapp. 

 

Jag har mina bra dagar och jag har mina dåliga. Nu hoppas jag på att jag ska få så många bra som möjligt med Tysabri behandlingen. 

Jag hoppas också att utvecklingen av mediciner kommer gå framåt och att man faktiskt kan hitta bättre mediciner. Mediciner som bromsar mer än 50-70% i alla fall. 

Ett botemedel känns rätt långt bort just nu, då man inte ens vet varför vissa drabbas av denna sjukdom. 

Men jag hoppas att det kommer komma ett botemedel i min livstid. Jag är så rädd att hamla i rullstol, behöva ha assistans i vardagen för att gå på toa eller att jag kommer behöva leva med kronisk smärta i så hög grad att jag inte kommer fungera utan starka smärtstillande medel. 


Jag vet inte alls vart min MS kommer leda mig eller vad som kommer hända i framtiden. Jag försöker att koppla bort alla rädslor och leva en dag i taget. Men ibland är det svårt. 

Av Sara Modigh - 12 mars 2014 16:28

Asså idag har jag tagit ett så otroligt stort steg. Jag fattar knappt själv att jag lyckades göra det!


Sitter nu med värdens hjärtklappning, helt svag och darrig i hela kroppen. Jag är genomsvettig och torr i munnen. Mina händer skakar och det är nästan svårt att skriva för jag skakar så..Men det är av en bra anledning!


Idag lyckades jag gå till affären och handla helt själv!


Jag kan inte ens beskriva vilket otroligt stort steg detta är för mig. Men det är första gången jag går till Willys och handlar helt ensam. 

Jag har funderat på det i ett par veckor men aldrig riktigt haft tillräckligt med mod och styrka för att genomföra det. Men idag, idag gick det!


Jag skrev en liten inköpslista som jag stoppade i fickan innan jag gick i väg. 

 

Jag gick mot affären och ångesten växte sig starkare och starkare för varje steg. Jag kände människors blickar och jag funderade starkt på att vända. Men jag bet ihop andades djupa andetag och stirrade ner i marken. Jag fortsatte att gå och vägen kändes som om den var flera mil lång. 

Det kändes som jag skulle få en hjärtattack och det kändes verkligen som om mina ben skulle vika sig under mig i vilken sekund som helst. 


Väl inne i affären fokuserade jag stenhårt på att gå från en vara till en annan. Plommon..Bröd..Skinka..Mjölk..Tandkräm..Tvål och sedan kassan.


Jag var väldigt nervös när jag stod i kön och kom då på iden att distrahera mig med min mobil. Så jag kollade lite Facebook och passade på att ta en bild som bevis på vad jag åstadkommit.

 


En suddig bild. Men inte så konstigt så som jag skakade vid det laget. 


Det jag var mest rädd över var att betala. Jag är alltid så rädd att jag ska sätta kortet på fel håll, slå fel kod eller att det inte ska finnas pengar på kontot. Först tänkte jag att jag skulle betala kontant för att underlätta just den delen. Men när jag stod där i kassan så tänkte jag "äh, va tjyven..ska man utmana sig själv ska man väl göra det till hundra procent. Så jag betalade med mitt kort ändå..


Och vet ni va?


Det gick jättebra! Inga problem alls med betalningen. 

Det känns otroligt skönt att ha lyckats med detta.. Det trodde jag faktiskt inte att jag skulle göra!


Nu är jag helt slut, mår illa och har ont i huvudet. Det var inte jobbigt bara psykiskt att handla utan utan också fysiskt när jag skulle konka upp två liter mjölk och andra varor upp för sju våningar så det blir väl att ta det lugnt resten av kvällen efter det här äventyret :P



Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se