"Om du inte värdesätter dig själv så kommer ingen annan heller att göra det", "Vem ska älska dig om du inte älskar dig själv?"

Är inte dessa kommentarer typ det värsta man kan säga till någon som tvivlar på sitt eget värde eller känner ett självhat?

Ändå envisas folk att säga dessa "uppmuntrande" kommentarer. 

Det de säger till mig är ju bara att ingen kan tycka om mig, ingen kan se ett värde i mig och att absolut ingen i hela världen kan älska mig..För jag själv känner ju inte att jag är värdefull och jag älskar inte mig själv. Dessa kommentarer som jag fått höra om och om igen under hela mitt liv berättar för mig att om jag inte älskar mig själv eller värdesätter det jag gör så gör ingen annan det heller. 

Det vore rätt fruktansvärt om värden såg ut så som dessa kommentarer säger. Att alla som känner självhat blir hatade av resten av världen också. Eller att om man inte själv känner sig värdefull så tycker ingen annan heller att man är det.. 

(Fotograf Kerstin Ericsson) 

Jag är rätt medveten om att detta inte är sant. För jag älskar inte mig själv..Långt i från. Men jag ska gifta mig om mindre än två månader vilket jag hoppas är för att han älskar mig ;)

Jag känner mig inte heller särskilt värdefull, men jag vet innerst inne att många anser mig vara av värde för dem. Det är bara det att jag själv kan inte känna det. Mycket för den där jävla bilden av hur jag "ska" vara för att duga. Det är så svårt att släppa!

Jag tror att jag hade mått mycket bättre om jag inte haft de där kraven i huvudet om att jag måste skaffa en bra utbildning, ha ett bra jobb och sköta hemmet och familjen. 

Jag känner mig misslyckad och därför känner jag mig ovärd och känner ett förakt inför mig själv och mina misslyckanden. 

Hela mitt liv är en enda smörja av misslyckanden. Allt fokus enda sedan min första dag inom psykiatrin har legat på att jag ska gå i skolan, skaffa en utbildning och slutligen ett jobb. Det har ju inte direkt stärkt min självkänsla att om och om misslyckas med det enda som samhället brytt sig om att jag ska klara.  

Jag tänker mycket på vad det kan finnas för jobb som jag skulle klara, men kommer inte på ett enda jobb som känns som ett som skulle funka för mig och min problematik. 

Jag känner mig så otroligt misslyckad och dålig och jag känner ett stort hat när jag tänker på att jag inte klara av att jobba. 

När någon då kommer med sitt "Om du inte kan äkska dig själv, vem ska då göra det?" eller "Om du inte värdesätter dig själv så kommer ingen annan heller att göra det"  så är det bara en bekräftelse att jag är precis så värdelös som jag känner mig även i andras ögon. 

Det är inte roligt när man känner ett självhat att få kommentarer om att ingen någonsin skulle kunna älska mig bara för att jag har en taskig självbild. 

När allt kommer till kritan, hur många människor älskar ni egentligen enbart för att de älskar sig själva? 

Efter nästan sex timmar med nästintill lamslående ångest kom äntligen byggarbetarna. 40 minuter efter den tiden de sagt att de senast skulle komma. 

Jag har huvudvärk, myrkrypningar i hela kroppen, ont i ryggen, nacken och magen. Har inte vågat gå på toa på flera timmar av rädsla att de ska komma just som jag sitter på toa så nu har jag äntligen fått kissa. Trodde nästan jag skulle kissa ner mig ett tag. 

Nu ska jag lägga mig och vila framför tv och försöka ta igen mig. Ångesten sliter hårt på mina krafter.

Men nu hoppas jag på att säga hejdå till ångesten för denna dag!

Idag har jag ångest. Vaknade tidigt (för att vara mig) vid halv nio av ångest. Det ska nämligen komma byggarbetare hem till mig för att göra en granskning av badrummet som renoverades för ett par år sedan. Har suttit och väntat i flera timmar och ångesten bara byggs på mer och mer. Det gör ju inte saken bättre att jag känner hur jag påverkas fysiskt. Jag är trött och det pirrar mer och mer av myrkrypningar i fötterna och benen. Känner också av en känsla som om jag har en knöl under foten. Fast den är nu på vänster foten istället för högerfoten vilket gör mig orolig. :(

 Jag hoppas att de kommer snart så det kan vara över någon gång. 

Sitter ju hemma på helspänn och bara väntar på det där plinget på dörren som skrämmer mig så. Det känns verkligen som jag ska få en hjärtattack varje gång det plingar på min dörr. 

Jaja, Det är bara att bita i det sura äpplet. Jag har inget val.

Jag skulle aldrig drömma om att säga åt någon annan hur det ska frisera sig varken på huvudet eller någon annan stans på kroppen.

Tyvärr gäller ju inte det samma för många andra, mycket på grund av det samhälle vi lever i idag.

Kvinnor bombarderas med "regler" över hur de bör se ut för att bli godkända, och går man emot dessa "regler" så ska man ska man fängslas. Det gäller då om man klipper håret på huvudet kort. Men går man ännu längre..Säg låter bli att raka sig i armhålorna.  Ja, då strömmar mordhoten in.

Vad är det egentligen som gör att man tror att man har rätten att sätta upp regler för hur då främst kvinnor ska klippa och raka sig själva? 

Vad spelar det för roll om jag är orakad? Håret är en naturlig del av kroppen som finns där av en anledning. 

Jag skulle aldrig få för mig att säga till någon annan att den ska klippa sig eller raka sig på ett visst sätt bara för att det är min åsikt skulle vara att kvinnor ska vara rakade och har långt hår och killar ska ha kort hår.

Nu är inte detta min åsikt. Jag personligen föredrar hår på både tjejer och killar och då menar jag allt hår. Men jag går inte runt och mordhotar folk som rakar sig.

Det är så grymt tråkigt att vi lever i ett samhälle där vi som kvinnor mordhotas om vi inte rakar oss under armarna. 

Jag som kvinna upplever mig så förtryckt när jag måste skämmas över att ha håriga ben. Varje gång man ska ut någonstans måste man raka sig för att känna sig accepterad. Jag önskar så att alla dessa mordhot och andra idiotiska kommentarer om kvinnors sätt att frisera sig kunde få ett slut. 

Jag vill kunna vara hårig och slippa vara rädd för elaka kommentarer, mordhot och utanförskap. Jag vill kunna bli accepterad som kvinna med mitt naturliga hår. 

Det är ju rätt lustigt egentligen att många anser att man inte är en riktig kvinna om man inte rakar bort varenda hårstrå på kroppen förutom håret på huvudet.

Jag upplever det som att man många gånger känner sig tvingad att raka sig för att "skydda" sig själv. 

I högstadiet rakade jag mig från topp till tå och det skapade för mig många hudproblem. Värst i underlivet. Jag fick ofta inåtväxande hår och framförallt störde det min ph-balans. Jag fick mycket flytningar och även svampinfektioner. Tillslut efter många plågsamma svampinfektioner gick jag till en gynekolog som gav mig tipset att sluta raka mig och sluta använda string.

Hon berättade för mig att behåringen mellan hud och trosa skapar ett luftutrymme, när det rakas bort kommer huden i direktkontakt med trosan vilket gör att ph-balansen rubbas och kvinnan får mer flytningar och det kan bildas svamp. Särskilt i kombination med tajta byxor eller stringtrosor.

Jag slutade raka mig och svampen försvann . Gång på gång började jag raka mig ingen för att ja kände mig tvungen att göra det. Vid varje gång fick jag svamp igen. Det var ett helvete rent utsagt. Idag har jag aldrig svamp längre (mer än om jag äter antibiotika)efter som jag inte rakar underlivet längre. Men jag mår ändå dåligt ibland för att det känns som om jag är äcklig som inte rakar mig. Man hör ju gång på gång hur äckligt det är, hur fult det är och hur okvinnligt det är. 

Jag har ju slutat raka underlivet för hälsans skull.. Men resten av håret känner jag fortfarande att jag måste raka bort om jag ska ut så folk kan se. Till exempel på somrarna eller om man ska byta om bland folk. Då känner jag mg tvingad att åtminstone raka benen och raka under armarna. Men jag vill egentligen inte.. Jag gör det ju enbart för att inte sticka ut. För att inte bli ett skämt på internet, För att inte mordhotas eller kallas äcklig. Jag böjer mig för det onaturliga ideal som vi som kvinnor förväntas leva upp till. Jag är inte tillräckligt säker i mig själv för att våga vara helt naturlig. Men jag ska bli!

Jag ska inte tvinga mig själv till att göra saker för att de för väntas av mig som kvinna. Jag ska göra saker för att jag själv vill. Annars kommer jag aldrig bli bekväm i min egen kropp. 

Jag har inte många vänner, men jag trodde du var en. Men du har svikit mig så många gånger och kommer aldrig med något annat än bortförklaringar och tomma ord. Jag känner mig bortvald och ersatt. Du bryr dig inte om mina känslor eller att du sårar mig med dina handlingar.

Du får mig att tveka på mitt värde som människa. Du är en person som jag verkligen respekterar och ser upp till och därför tar dina svek så hårt. Jag önskar så att jag vore en bättre människa för då kanske jag skulle vara värd dig?

Jag får alltid höra vilken tur jag har som har dig som vän, du får alltid höra hur stark du är för att du umgås med "ett sådant psycho" som mig.

Jag känner mig så värdelös. Det känns som om jag inte är värd skiten under dina skor ens. Samtidigt som du behandlat mig så illa och sårar mig något så otroligt. 
Du har snackat skit bakom min rygg med jag vet inte hur många. Du har sårat mig gång på gång. Du har ljugit och fått mig att känna mig som den sämsta människa i världen.

Det är alltså detta som jag är värd? Detta som jag "ska vara så glad" över att ha. Det är detta som jag hela tiden ska känna att jag är för dålig för att vara värd?

Varför kan du inte prata med mig?
Vad är det som är fel med mig, varför ser du mig inte i ögonen och talar om vad det är som jag gör fel? Varför varför varför gör du så som du gör?

Jag har försökt prata med dig så många gånger men får inga svar, bara ursäkter och bortförklaringar.

Varför säger du bara inte vad som är fel!?

Jag undrar om det är så att jag blivit bortglömd av psykiatrin?

Sedan min psykolog slutade för ett - ett och ett halvt år sedan har jag istället haft en arbetsterapeut som kommit hem till mig en gång varannan vecka. 

Det har funkat rätt okej. Han är trevlig men lite för stressande för mig. Han pushar väldigt mycket på att jag ska skynda mig att ta körkort. Så pass mycket att jag mår väldigt dåligt och blir helt handlingsförlamad. Men men det var inte det jag tänkte prata om nu. 

Det är nämligen så att han har typ försvunnit. Senaste gången han var här hade jag *spinal huvudvärk och kunde knappt stå raklång på grund av smärtan. Så det var ju alltså strax efter att jag hade genomgått *lumbalpunktionen så det var någon gång i slutet av september. Han berättade då att han skulle vara ledig, i vad jag tyckte han sa 3 veckor. Men antar att han sa tre månader då det var pappaledighet han skulle på. Men nu har det snart gått ett halvår sen jag hörde från honom sist. 

Vet inte riktigt vad som händer? Är han fortfarande ledig? Har han sagt upp sig? Har han glömt mig? 

Hur länge brukar man vara föräldraledig? 

Jag blir stressad av att inte veta vad som händer, men samtidigt vill jag inte ringa psykiatrin och fråga. För ärligt talat mår jag bättre när han inte är här och får mig att känna mig dålig och misslyckad över att jag inte tagit körkort än. 

Känns lite som att jag står utan psykiatrisk hjälp just nu. Psykiatrin vet inte ens att jag har MS eller nånting av det det jag gått igenom den senaste tiden. 

Jag har inte någon att prata med och jag får sköta all min "behandling" själv. 

Fast å andra sidan har jag väl "behandlat" mig själv ganska mycket hela tiden. Men jag har ändå känt att jag haft en kontakt på psykiatrin dit jag har kunnat vända mig om jag skulle ha några frågor eller tankar. Jag har också alltid haft någon som kan förmedla till läkare osv om jag behöver mediciner eller nått annat. Nu har jag inte den länken till psykiatrin längre. 

Jag vet inte ens om "min" läkare och arbetsterapeut jobbar kvar. 

Är de ens medvetna om att jag finns?

Eftersom jag inte klarar av att ta mig till psykiatrin har jag ju fått samtalsterapi i mitt hem..Förmodligen lite vid sidan av? Kanske.. Jag vet faktiskt inte. 

Om de ha glömt mig..Vad gör jag då? 

Jag får väl avvakta ett tag till och se vad som händer. Förr eller senare måste det väl hända något. Just nu har jag ändå så fullt upp med annat att jag faktiskt inte har tid eller ork att ha kontakt med psykiatrin. Varenda ledig dag Jakob har nu så har vi fullt upp med bröllopsbestyren och är det inte något som ska fixas till bröllopet så är det en tid på sjukhuset för undersökningar, läkarsamtal eller medicinering. 

* Spinal huvudvärk - Man kan efter en lumbalpunktion få en speciell och svår form av huvudvärk som är värst när man står eller sitter upp men som lindras eller försvinner helt när man ligger ner.  

* Lumbalpunktion - Ett ryggvätskeprov, som också kallas lumbalpunktion, innebär att läkaren sticker in en tunn nål mellan ryggkotorna i nedre delen av ländryggen för att komma åt den vätska som omger ryggmärgen.

Jag förstår inte hur jag kan ha sämre självbild och tycka att jag är så otroligt tjock, ful och äcklig nu, när jag ändå har lyckats gå ner så mycket i vikt. 

Jag vet inte vad det är som har slagit slint i huvudet på mig som gör att jag ännu en gång börjat hata min kropp så otroligt mycket. 

Rent logiskt så vet jag ju att jag gått ner 40 kilo, men bilden i huvudet säger nått annat. Många gånger kan jag inte riktigt förstå att jag har gått ner, och andra dagar mår jag dåligt för att jag har gått ner för den viktnedgången har i sin tur lämnat spår som jag ogillar starkt.

Jag har svårt att acceptera all lös fettfylld degig hud som hänger och dallrar över hela min kropp.

Jag tror att det handlar om nått konstigt ideal jag målat upp för mig själv som är omöjligt att nå. 

Jag känner mig inte tillräckligt snygg. Men varför i helvete måste man vara snygg?

Vad spelar det egentligen för roll om jag har sneda missfärgade tänder, platt rumpa, degig mage, små bröst, hår på "fel" ställen och lös hud hängandes över allt?

 Varför är jag så feg och osäker på mig själv? Varför tänker jag att jag måste uppnå nått orimligt mål för att känna att jag duger.

Jag tror att jag måste bita i det sura äpplet och försöka acceptera mig själv som jag är. 

Det är så fruktansvärt svårt, speciellt nu när jag fallit tillbaka mycket när det gäller att må bra i min kropp. Jag vill fortsätta att gå framåt och må bra i mig själv. Men för att göra det måste jag acceptera "det som är fel" med mig. 

Jag måste sluta gömma mig bakom smickrande kläder, stängd mun och Photoshopförbättringar. Jag måste lära mig att acceptera den kropp jag har. Jag måste åter igen lära mig att det är okej att se ut som jag gör. 

Min kropp har ändrats rätt mycket den senaste tiden och det krävs en del arbete för att jag ska lära mig att tycka att min nya kropp duger. 

Jag tror att första steget är att erkänna att jag har mina fel och brister men jag duger ändå.

Därför ska jag göra något som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag ska visa några av de delar av min kropp som jag har mest komplex över.  Detta är jättesvårt för mig. Men jag vill kunna må bättre i mig själv, men också visa andra som mår dåligt att man kan jobba på det för att må bättre i sin kropp. För jag SKA må bättre! Jag ska acceptera min kropp, sluta jämföra mig med andra, sluta sätta upp orimliga mål på hur jag "ska" se ut och jag ska lära mig leva med den kroppen jag har utan självhat!

Detta är på allvar riktigt riktigt obehagligt och jag är allvarligt rädd för vilka kommentarer dessa bilder kan tänkas generera. För om ni ser på mina kroppsliga"brister" på samma sätt som jag ser dem så är det bara negativa och hemska saker som ni kan tänkas säga. 

Jag hoppas att jag är stark nog att ta det, för jag vill ju lära mig leva och tycka att jag har ett värde trots att jag inte har den snyggaste kroppen. Jag jobbar allt jag kan på att acceptera hur jag ser ut.

Vissa dagar känner jag att jag duger medans andra dagar känner jag att jag aldrig någonsin kommer duga. Jag hoppas att jag genom att lämna ut mig själv såhär kan känna mer acceptans inför mig kropp. 

Jag liksom "outar" några av de delar jag skäms mest för på min kropp och hoppas att det kommer ge mig mer frihet och styrka att sluta gömma mig. 

För jag vet ju av erfarenhet att så länge jag gömde mina ärr skämdes jag mycket mer över dem. Jag hoppas på att det kommer fungera likadant med detta. Nu är det ingen hemlighet längre! 

Nu tänker jag acceptera mina fel och brister och jag ska lära mig älska mig själv som jag är!