En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 14 april 2014

Anonym

Av Sara Modigh - 14 april 2014 12:45

Jag var tre/fyra år första gången jag fick dödsångest. Jag minns att tittade på ett inspelat avsnitt av Pelle Svanslös julkalender. Plötsligt var paniken bara där. Jag kunde inte andas, inte prata. Sedan dess har det fortsatt.

 
När jag var sex år separerade mina föräldrar (thank God for that). Då var jag så ledsen att jag trodde jag skulle dö. På riktigt. Det var då jag skar mig första gången. Jag låg på en bänk på sexårs och svor medan jag grät: "Jävla, jävla dag", om och om igen. Vilket var väldigt upproriskt, för inte fick man svära.
 
Jag började även bli mobbad. Det började redan smått på dagis. Minns inte riktigt idag hur illa det var, men jag vet att jag hade ångest, hur mycket jag hatade de allra flesta i klassen och sökte medel för att skada dem i spådomsböcker.
 
När jag var tio år och gick i fyran orkade jag inte med skolan längre. Min bästa kompis och hennes bror skulle byta och jag fick panik av bara tanken på att bli lämnad ensam. Så jag flyttade efter till samma skola. Där träffade jag underbara och fina människor. Människor som inte sa något om mitt utseende. En kille frågade till och med chans. Det varade i en dag, men det var stort för mig då.
 
Mamma och pappa försökte prata så lite som möjligt med varandra. Bodde hos mamma och hos hälsade på hos pappa ibland.
 
Pappa har alltid kunnat vara lite väl fysisk. Han har kunnat ta i och trycka mig mot väggar så att jag fått blåmärken medan han skrikit mig i ansiktet högröd av ilska. Han kunde även kommentera min figur, ta tag i mitt fett och säga "Vad är det här då?".
 
Mamma hade det väldigt tufft. Fick för ett tag sedan reda på att min mormor är alkoholist. Vi var där rätt ofta, men fick ibland åka hem för att hon var full. Detta minns inte jag. Mamma har dock inte heller alltid varit världens bästa. Hon har alltid varit expert på att skamfila och skuldbelägga. Jag lärde mig tidigt att man måste säga förlåt när man gjort fel. En gång när jag var runt fem (tror jag) hade jag och mamma bråkat. Jag tyckte inte att jag gjort fel egentligen, men uppenbarligen tyckte hon det. Jag bad om förlåtelse, men det enda hon svarade med korslagda armar var "Ja, jag hoppas att du skäms." Jag var typ fem. Kom igen. Efter den dagen lovade jag mig själv att bara be om förlåtelse om jag menade det.
 
När jag var tolv år träffade mamma en ny kille. Sommaren 2006 flyttade vi ut till honom och hans barn. Då träffade jag våra nya grannar. En av dem var en kille som var ett år yngre än mig. Jag blev kär. På riktigt. För första gången. Min dåvarande bästa vän var mycket snyggare än mig och såg framför allt mognare och äldre ut. Hon tog inte mina känslor på allvar. De blev tillsammans. Många skulle inte ta den här kärleken på allvar. "Man kan ju inte bli kär när man är tolv år, då vet man inte vad kärlek är". Det är det dummaste jag hört. Jag är idag förlovat och har varit kär i två personer till utöver det här. Jag vet vad jag kände, och det jag kände var sann kärlek.
 
Samtidigt bråkade jag något enormt med mamma, hennes kille och pappa träffade jag inte så ofta. Den här killen jag var kär i mobbade även mig. Han blev extremt mobbad av sin pappa och mobbade även sina kompisar, och mig. Sa att jag var ful, fet och äcklig. Jag hatade honom inte då, jag bara blev extremt ledsen. Det var under en dag den sommaren jag försökte ta mitt liv.
 
När jag var tretton började jag skära mig. Hade sedan ett uppehåll tills jag började gymnasiet och var 16 år. Tror jag. 
 
När jag gick i åttan och var fjorton år sökte jag hjälp för första gången. Hos en specialpedagog på skolan. Jag fick henne att lova att inte berätta något för mina föräldrar, jag ville verkligen inte att de skulle veta något, dels för att de var det största problemet. Ett tag senare kom jag till skolan och kallades till henne eller om det var rektorn? Jag minns inte. Hon sa att hon inte kunde hjälpa mig mer och att jag måste få bättre, mer professionell hjälp. Hon fick in mig på BUP, vilket gjorde att mina föräldrar fick veta om mitt psykiska tillstånd. Eller inte riktigt. Jag gick dit en gång, ljög för dem eftersom min mamma satt med, och kom aldrig tillbaka. Har aldrig vågat lita på en vuxen människa sedan dess.
 
Samtidigt som detta hade jag hittat en ny kärlek. Olycklig kärlek dock. Han bodde lååångt bort. Vi pratade mest bara på telefonen. Men jag var kär. Ville ringa honom varje dag, hela tiden. Höra hur hans dag varit, ville berätta om min och så vidare. Han var fyra år äldre och jag var ett sexobjekt, precis som så många andra. Jag var fortfarande bästa vän med hon som "stal" den förra killen. En kväll smsade hon mig att han skickat runkvideos till henne också. Under denna period skulle jag också få ett småsyskon på pappas sida med hans nya fru. Vilket jag befarat så länge jag kunnat minnas. Var så rädd att pappa skulle glida ifrån mig, och även hans fru (vilket blev fallet). När jag åkte till min farmor och farfar för att träffa pappa smsade jag med min kompis som sa att jag bara klagade över småsaker och var oerhört egoistisk. Jag höll på att gå sönder. Jag hatar henne fortfarande till viss del för det smset. Idag har jag berättat för henne att jag faktiskt var kära i båda dessa killar, på riktigt. När hon förstod det skämdes hon, det syntes.
 
När jag var femton år och gick i nian blev jag tillsammans med min första pojkvän. Jag kände inte lika mycket för honom som för de två tidigare killarna. Men han var min bästa vän. Knappt två år senare gjorde han slut. Jag vet fortfarande inte varför. Men jag blev förkrossad. För han var som sagt min bästa vän. Och man gör inte slut med sin bästis. 
 
En och en halv månad senare träffade jag min nuvarande fästman. Och jag har aldrig varit så lycklig som under vår första sommar tillsammans. För första gången någonsin kunde jag andas. Även om jag hade ångest ibland så var det överkomligt och jag skar mig bara litelite. Vi bestämde oss dock för att låta det vara en sommarromans eftersom han skulle flytta för att studera på universitet i september. Efter bara en månad av vårat förhållande insåg vi att vi ville vara tillsammans och att vi skulle klara av ett distansförhållande. Detta var 2012. 
 
Mars 2013 hände det värsta i mitt liv. Det som rev upp allt och gjorde mitt mående tusen gånger värre. Vi hade en trekant. Jag blir galen av att bara skriva det. Vill skrika, skära och slå sönder allt runt omkring. Det har fortfarande inte blivit bättre. Jag har aldrig mått så här dåligt konstant under så långt tid; det är nu över ett år sedan.
 
Sedan första gången jag kom i kontakt med sjukdomen MPD (Multiple personality disorder) känt igen mig i detta. Inte i blackoutsen, men i personlighetsbytena. Sedan det i mars hände har dessa personligheter splittrats ännu mer. För mig innebär det att jag inte kan välja vilken del av mig som ska komma fram om när. Jag kan inte välja på vilket sätt jag ska vara över huvud taget. Har dock ingen diagnos för det. Men jag utreds för att ha dissociativa drag.
 
Inte förrän september 2013 sökte jag hjälp. Jag hade då flyttat från min mamma och var myndig. Jag fick göra ett depressionstest där maxpoängen var 63 eller så. Jag fick 48, vilket visade på djup depression. Jag blev efter två möten på umo skickad till vuxenpsyk och efter två möten där skickad till psyk för unga vuxna. 
 
Fick väldigt fort medicin. Har alltid varit emot stående tabletter eftersom jag har hört och sett vad de kan göra. Fick då i alla fall Atarax, som inte hjälpte alls, tvärt om, jag blev mer deprimerad av dem och fick ångestattacker. Fick då Largigan som en sista utväg innan stående medicinering. De funkar inte heller. Så nu ska jag börja med Abilify.
 
Har sedan en tid tillbaka även utvecklad sömnsvårigheter. Så nu sitter jag här, klockan 1.42 på natten och skriver detta. För jag vet att om jag lägger mig kommer jag ha ångest tills jag somnar.
 
Mina föräldrar pratar inte alls längre och jag är hela tiden rädd att min pappa ska behandla mina småsystrar, nu på fem och två och ett halvt år, som han behandlade mig och min äldsta lillasyster. Samtidigt vet jag att han blivit bättre. 
 
Träffade en psykolog på psyk som tycker jag ska arbeta med trauma bearbetning och kroppskännedom. Hon tyckte även det lät som om jag lider av posttraumatisk stress. Gjorde även om skattetestet om depression, har nu sjunkit till 40, men jag ligger fortfarande under kategorin "svårt deprimerad" enligt det tydligen.
 
Det mest jobbiga är att det inte bara är en period. Det har nu varit så här sedan jag var runt fyra år. Men nu får jag i alla fall hjälp.
 
Jag har nu berättat för mina föräldrar om min psykiska ohälsa och det gör det lättare för dem att förstå och acceptera när det inte går. Samtidigt har jag då tappat mitt driv; förut var det ju att de inte fick veta något som gjorde att jag gick till och klarade skolan. Nu har jag tappat det och har missat en hel kurs på min utbildning inom socionomprogrammet. 
 
Jag är så trött på människor som inte vågar säga psyk. Som inte vågar röra vid ämnet. När jag säger till folk att jag ska gå till psyk säger jag det som att jag ska gå till vårdcentralen, ändå får jag ett väldigt annorlunda bemötande. De backar och vågar verkligen inte fråga någonting om varför jag ska dit. Bara "störda" människor går på psyk. De är "psykfall". 
 
Jag har som sagt varit fullt funktionabel bland människor och i skolan fram tills nu. Ändå har jag alltid mått så här. Är jag ändå ett psykfall? 
 
Tillsammans med detta har jag genomgått stora operationer för hjärta, fot och njure. Den hjälp jag får för min psykiska och fysiska ohälsa är i princip den samma. Den ena hjälpen är bara för kroppen och den andra för sinnet. No biggie. 
 
Jag hoppas jag kan hjälpa någon med min historia på något sätt. Att de kanske känner igen sig, känner sig lite tröstad eller mindre ensam eller vad som helst.
 
Jag tänker inte säga att det blir bättre. Vem är jag att förutspå det? Det jag däremot kan säga är att det blir inte kan bli bättre i detta liv om man bara ger upp. Det är bara en kamp mot dig själv. En evig, och svår kamp, men det är ändå du som styr den.
 
 
 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - 27 april 2021 20:34

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Av Sara Modigh - 21 april 2021 14:30



Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

Av Sara Modigh - 17 februari 2020 20:15

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Av Sara Modigh - 13 februari 2020 12:36

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Av Sara Modigh - 20 december 2019 04:47

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards