En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 18 maj 2014

Söndagens sanning - Självskadebeteende

Av Sara Modigh - 18 maj 2014 09:00

 


 


Ålder nu?­­  - 23


Ålder när du började skada dig? - Jag började självskada vid 6 års ålder och självskada genom att rispa/skära mig på armarna när jag var 13. Vid 14-15 årsåldern började jag även använda sex som ett sätt att självskada mig.


 Är du fri från dina självskador nu? JA /NEJ - Ja




Beskriv ditt självskadebeteende.  - Mitt självskadebeteende startade för väldigt länge sedan. Redan som sexåring nöp mig själv på armarna innan jag skulle sova för att jag kände att smärtan hjälpte mig att hantera mina känslor.

Jag visste inte vad ett självskadebeteende var och jag hade ingen aning om vad psykisk ohälsa var. Det jag visste var att jag mådde dåligt och att smärtan kunde distrahera mig och ge mig en liten liten stund av lättnad.

 Det började med små saker som man gjorde instinktivt som till exempel knyta händerna hårt så naglarna skar in i handflatorna. Tror att många kan känna igen sig i att när man är rädd när man kollar på en skräckfilm så knyter man händerna eller håller hårt i sina egna armar. Det sker utan att man egentligen är medveten om det. Men på något sätt blev jag medveten om att jag gjorde detta när jag var ledsen, arg, rädd eller stressad.  Det var då jag lärde jag mig att smärtan gjorde att jag fick lite kontroll över min ångest. Under många år växte både min ångest och mitt destruktiva beteende. När jag va runt 13 år började jag sticka mig med nålar, riva mig med nagelsaxar, glasbitar, konservburkslock och andra vassa saker. När jag var runt 15 år hade jag hela kroppen täckt av rispor och jag hade också lärt mig mer effektiva sätt att självskada.  Min ångest växte genom åren och mer självskador ”behövde jag” för att orka med. Så genom åren blev risporna till sår som blev till djupare sår och sedan ännu djupare. Självskadandet blev min flykt.

Jag flydde från mina känslor för jag hade ju aldrig fått lära mig hur jag skulle hantera känslorna. Min psykiska ohälsa startade så tidigt i livet att det var omöjligt för mig att förstå vad som på gick. Som sexåring förstår man inte vad det är man håller på med jag visste inte vad självskadandet var eller hur det skulle påverka mitt liv och vad det slutligen skulle leda till.

Som femtonåring var jag så fast i beteendet att jag inte kunde ta mig ur det. Jag var rädd för att sluta för jag hade ju ingen annan "säkerhet". När jag var runt 14-15 år började jag använda sex som ett sätt att självskada. Jag avskydde mig själv, äcklades av min kropp. Lät mig utnyttjas gång på gång. Ville dem ha mig så kunde dem få ta mig. Det blev en ond cirkel av mer självhat och mer "självskade-sex"



                    

 Vad tror du är orsaken till ditt självskadebeteende? - Orsaken är väl den att jag inte visste något annat sätt att hantera den extrema ångest jag levt med hela mitt liv.


Har du fått hjälp/behandling mot ditt självskadebeteende? JA/NEJ - Nej


Om ja vad för hjälp/behandling har du fått? – Jag har haft samtalsterapi och medicinering mot mina psykiska problem , men aldrig fått någon hjälp mot självskadorna.



Är du nöjd med den hjälp/behandling du fått? JA/NEJ - Nej


Beskriv hur din behandling gick till och hur lång den var. – Jag har gått hos psykolog för psykisk ohälsa sedan 11 årsålder. Har ätit ett 20tal olika mediciner och även varit inlagd på olika avdelningar. Dock aldrig för självskadorna.



 Om du inte fått någon hjälp/behandling har du själv lyckats bryta ditt självskadebeteende? JA /NEJ - Ja


Om ja beskriv hur du gjort. – Jag bestämde mig för att jag ville lära mig att leva utan självskador, Så jag började leta information om psykiska sjukdomar på internet och jag lärde mig hur psyket fungerar, hur olika sjukdomar yttrar sig och hur man kan göra för att hantera känslor och tankar. Jag började även blogga och använde mig av text för att hantera alla övermäktiga känslor.


Hur tror du samhället bäst kan förebygga självskadebeteende? – Att redan i tidig ålder förebygga psykisk ohälsa och att snabbt gå in med behandling om ett barn mår dåligt. Jag tror även det är viktigt att föra en öppen dialog med barnen om varför de mår dåligt och även i skolor prata om psykisk ohälsa för att få barn att våga berätta om de inte mår bra.


 Vad tror du är viktigast i en behandling och varför?  - Jag tror att det är viktigt att lyssna på patienten, vara uppmärksam på de behov patienten har och även erbjuda all den hjälp som finns att få. Ibland måste man som behandlare se till att styra de samtal man har i den riktningen man måste gå. Det kan vara väldigt svårt att ta första steget och börja prata om det som tynger.









 
 
MissManic

MissManic

20 maj 2014 16:03

Jag trodde att jag var ensam om att börja skada sig så tidigt.. Jag slog i väggar, dunkade huvudet i träd, ramlade medvetet ner från träd, lindade in kroppen i mattejp så min pappa fick skära loss mig, slickade medvetet på lyktstolpar på vintern för att känna smärtan..
Man känner sig så ensam och som du skrev i förra inlägget, man får Alltid höra att man gör det för att få uppmärksamhet men jag gör allt för att dölja det

http://missmanic.se

Sara Modigh

20 maj 2014 16:07

Sen också det att man alltid får höra att det är en "trend" och att man bara tagit efter alla andra. När jag började hade jag ALDRIG hört talas om självskadebeteende. Det tog nästan tio år innan jag förstod att jag inte var ensam. Jag kunde inte alls förstå mitt eget beteende och trodde jag var ensam i världen om att vara så "konstig".

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Söndag 14 jan 15:45

Jag är trasig, så trasig att jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna bli hel. Jag har vart trasig hela livet. Men ibland har jag kunnat limma ihop några bitar och kunnat fungera. Men nu, nu är det som om allt jag lagar går sönder igen och alla b...

Av Sara Modigh - 21 december 2017 10:33

Det har inte blivit mycket skrivet här på bloggen inte.  Jag har tagit en oannonserad paus på obestämd tid.  Just nu mår jag inte så bra och att skriva på bloggen har kommit i skymundan.    Men jag lever iallafall, och jag hoppas att jag komm...

Av Sara Modigh - 27 november 2017 15:15

Hej Staffan! Jag är en ung kvinna som deltagit i #MeToo, där jag berättade om ett av alla de övergrepp som jag har utsatts för, det allra värsta av dom. Jag berättade om en destruktiv relation där jag blev våldtagen om och om igen. Att våga öppna upp...

Av Sara Modigh - 21 november 2017 06:45


Altså det här är ju en av anledningarna till att det är så kul att chatta. Vissa människor är ju såååå konstiga. Det här är en chatt som börjar helt normal men snabbt spårar ut när det visar sig att jag inte är singel och "inte" gillar sex     ...

Av Sara Modigh - 11 november 2017 01:15


Jag är inte vacker. Jag har aldrig varit vacker.  Hela mitt liv har jag alltid fått höra att jag inte räcker till.  Jag är inte smal nog, jag är inte söt nog, mina bröst är inte tillräkligt stora och så vidare i en oändlighet.    Jag säger in...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

125 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se