En väldigt stor och problematisk del av psykisk ohälsa i unga år är att väldigt många försöker dölja hur de mår för sina föräldrar. 

Detta är en konsekvens av att psykisk ohälsa idag är så tabubelagt och även skuldbelagt. Många gånger får man höra att man ska skärpa till sig, att man är jobbig eller gör sig till. Rädslan att inte bli trodd är stor, och även rädslan för att "vara jobbig" gör att många drar sig undan och håller saker för sig själva. 
Man vill inte vara en börda, man är rädd att vara jobbig eller att göra sina föräldrar ledsna. 

Varifrån kommer dessa tankar och känslor egentligen. För hur många barn som bryter ett ben går omkring utan att säga något av rädslan att vara till besvär?
Hur många barn känner sig jobbiga om de får halsfluss?

Jag förstår rädslan att göra någon ledsen och orolig. Men att bli ledsen och orolig när någon är sjuk är naturligt och är en del av att vara människa! 

Jag lovar er att hur mycket ni än tror att ni skyddar era föräldrar när ni ljuger om hur ni mår så hjälper det ingen i längden!

Dina föräldrar vill att du ska må bra, men om du inte gör det så vill de ju att du ska få hjälp!

Jag har väldigt svårt att tänka mig att en förälder skulle säga "Jag önskar att mitt barn hade ljugit om hur hen mådde så jag hade sluppit oroa mig"

Det är otroligt viktigt att man ser till att ta ansvar för sin hälsa genom att man ser till att man skaffar den hjälp man behöver. Många mår dåligt i "onödan"

När man lägger all tid och kraft man har på att försöka spela en charad där allting är bra hela tiden lägger man ju kraft man hade kunnat använda för att bli friskare på att dölja att man är sjuk.

På det sättet förlänger man bara lidandet, och kommer oundvikligen att må sämre och sämre över pressen att hålla upp charaden. 

Den bästa investeringen du kan göra i din framtid är att ta tag i de problem som uppstår när de uppstår. 

Börjar man må psykiskt dåligt är det viktigt att man får hjälp, och många gånger behöver man en förälders hjälp för att klara sig igenom den tuffa tiden. 

 

Sassi

9 juni 2014 00:14

Hej!
Jag gör illa mig själv och skär mig... Men jag undrar om man ska berätta det för ens föräldrar fast det är typ deras fel till varför jag gör som jag gör... I så fall hur ska jag berätta?

http://www.nattstad.se/mysecret

Sara Modigh

9 juni 2014 13:15

I grund och botten är det ju alltid bäst att vara ärlig för det blir oftast bäst i längden.
Om du inte berättar för dina föräldrar kan de inte hjälpa dig och inte heller ändra något som du upplever jobbigt.
Jag tycker dock att du ska försöka att komma ur skuldbeläggandet på andra. Hur jävliga dina föräldrar (eller någon annan) än är, så är det inte deras fel att du skär dig. För det är ett eget val. Så länge du inte inser att det är du som väljer att självskada så kommer det vara väldigt svårt att ta sig ur det beteendet.

Jag tycker att nästa gång dina föräldrar gör något som får dig att vilja självskada, så säg med lugn ton "Detta gör mig ledsen därför att.. och jag skulle uppskatta att ni gör såhär i stället.. "

Jag vet ju inte hur förhållandet till dina föräldrar ser ut, och jag är medveten om att det finns situationer där barn har föräldrar som verkligen inte har någon förståelse, och då är det viktigt att istället hitta en annan vuxen att prata med som kan hjälpa. Det kan vara en mor/far-förälder, en lärare på skolan eller till och med en kompis föräldrar.
Men i första hand är det ju bäst att vända sig till sina egna föräldrar och i de allra flesta fall vill föräldrarna hjälpa.

Om du tycker att det är jobbigt att prata kan du ju alltid skriva ner hur du känner i ett brev som du ger dem innan du går till skolan, ber dem läsa under dagen och säg att du vill prata om det när du kommer hem. Då har både du och dina föräldrar chansen att smälta nyheten och fundera ut saker som ni vill ha sagt.

En bra idé kan också vara att ha så kallade veckomöten, till exempel vid klockan sex varje söndag sitter hela familjen ner och pratar med varandra. Kommunikation är väldigt viktig i alla förhållanden.

Jag önskar di lycka till, och jag hoppas att du kommer må bättre snart!

MVH Sara

Ps: När man berättar en sådan sak är det väldigt vanligt att föräldrarna blir chockade, och de kan då reagera med ilska. Men kom ihåg att det är oro och oförståelse som ger den reaktionen. Försök att vara uppriktig och försök förklara så gott du kan för sina föräldrar.

 

Skogsraah ☾

11 juni 2014 13:34

Jättebra skrivet! Jag som är 21 tycker det är jättejobbigt att förklara om hur jag mår för mina föräldrar. Rädd för att inte bli tagen på allvar osv. Göra någon besviken eller så. Men man måste vara ärlig - så är det bara :)

http://skogsraah.blogg.se

Sara Modigh

11 juni 2014 13:52

Ja, ingen mår ju bra av att leva i en lögn.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...