En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 30 juni 2014

Vad har du gjort på armen?

Av Sara Modigh - 30 juni 2014 12:45

Många gånger får jag frågan "vad har du gjort på armen?"
Oftast i en situation där man verken har lust eller tid och ork att förklara.

Jag tycker det är obehagligt att prata om min psykiska hälsa med människor man inte vet vad de tycker och tänker om "sådant". Finns ju mycket fördomar och hat, och jag är rädd för de hatet och de fördomar som finns.


På internet har jag ju skyddet av att ha en datorskärm och möjligheten att blockera människor från mitt liv. Men ute på stan finns inte den möjligheten.

Oftast när någon frågar kommer de med egna förslag på vad som hänt, och då låter jag dem tro att det stämmer. " Har du bränt dig i solen", " har katten rivit dig" osv.


Ja, säger jag då.


Men efteråt så skäms jag ju lite över att jag missat chansen hade att hjälpa till att sprida mer kunskap. Men jag vill inte vara en levande kunskapsbok.

Jag hatar att det ska vara ett sådant stigma att prata om sin psykiska ohälsa, jag hatar att skämmas och försöka ljuga om den. Det borde ju vara lika enkelt att prata om som en förkylning.

Jag hoppas att jag någon gång lär mig att på ett pedagogiskt sätt kunna besvara frågor om mina armar. Men hur mycket man än planerar innan blir jag så ställd att jag inte får fram något ändå när det väl gäller.


Det jag tänker nu är att säga något i stil med " Jag har varit sjuk i en psykisk sjukdom som gjorde att jag skadade mig själv" Men att få fram det till en främmande människa är inte lätt.


Det är jobbigt ibland när det känns som om ärr är allt andra kan se.. För ärren är en så minimalisk del av mig, och jag ser dem inte själv längre. Så blir ibland lite förvånad och ställd när andra kommenterar. För jag har glömt mina ärr.

Ibland känner jag mig som ett cirkusfreak när människor sirrar som om jag hade armar som var tre storlekar förstora och jag känner mig helt osynlig bakom armen. 

 


Många gånger önskar jag att människor såg MIG och inte mina ärr.


   

 
 
PrinsessanCarro

PrinsessanCarro

30 juni 2014 14:18

Till dom mindre barnen brukar jag svara att jag har sagits med en tiger, då blir dom impande och vill veta mer om det än skadorna på armen.Dom äldre banen brukar jag säga att jag skulle hämta en boll i en taggbuske och blev riven på armarna, dom flesta köper det. Vuxna som frågar dum förklarar jag "vad tror DU att jag har gjort" Oftast så tittar dom bort och släpper det ämnet.

http://www.nattstad.se/kulan_carro

 
stina

stina

30 juni 2014 17:02

Jag håller med dig om att det är jobbigt när främlingar kommenterar. Personligen vill jag ärligt talat inte prata om sånt med främmande pga de har inte med det att göra. Fick frågan på en studentfest, bland en massa folk. Jag drog till med nån lång historia. Borde bara sagt jag har bränt mig och inget mer. Vissa förtjänar inte en förklaring. Men detta är upp till personen med ärr att hantera hur han7hon vill. Man "borde" kunna prata öppet om det, men det går inte i vårt fördomsfulla samhälle, tyvärr. Min egen åsikt är att jag kan snacka om det med polare, ibland, när det är en adekvat situation, men främlingar ska skita i hur jag ser ut. Jag förstår dock önskan med att kunna förklara och sprida kunskap.

http://astrocyt.blogspot.com

Sara Modigh

30 juni 2014 18:36

Det är tråkigt att det är svårt att prata om det och att människor är så fördomsfulla. Jag önskar att det gick att prata öppnare och att det var mindre fördomar ute i samhället.

 
Ingen bild

Kristian S

30 juni 2014 18:45

Min systerdotter har också en del ärr, hon brukar svara "Jag har varit med i ett krig". Det tycker jag är ett bra svar. På sätt och vis är det ju sant. Folk blir också lite ställda, vilket de kan behöva.

 
Ingen bild

Emelie

1 juli 2014 19:17

"Din arm!" utbrast en person. "Har du en katt som rivit dig?" "Nej, det är från skärsår", svarade jag ärligt. Vill helst kunna vara så öppen alltid men det är svårt. Oftast svarar jag något sarkastiskt, typ att jag blev attackerad av en muterad igelkott. Då blir de iaf tysta.

Sara Modigh

1 juli 2014 20:07

Det där med katter har jag också hört X antal gånger. Undra vad det är för katter de tror man har :P

 
Ogonrorelseterapi

Ogonrorelseterapi

2 juli 2014 20:50

Jag har inga synliga ärr, däremot djupa osynliga, men instämmer med er övriga om att psykisk ohälsa fortfarande är ngt "fult" i dagens samhälle. Min dotter har synliga ärr i form av att hon rycker bort sina ögonbryn och ögonfransar. Som tur är går hon i en bra klass med få elever där flera har sina svårigheter och förståelsen för allas lika värde är stor.
Dilemmat med hur mycket man ska berätta är inte lätt om ngn ställer en fråga. Beror lite på ens egen dagsform hur ärlig man vill vara. Man behöver inte alltid blotta sig. Ibland har jag ångest mig att jag har varit för ärlig. Nitar har man gått på.
Jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete om du inte vill säga sanningen!!

http://Ogonrorelseterapi.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Onsdag 14 nov 06:55

Jag förstår inte vad det är som händer med mina mina känslor.  Samtidigt som jag känner mig så tom och likgiltig inför allt så har jag så mycket känslor inom mig.  Jag pendlar så fort mellan alla dessa känslor så jag inte hänger med.  Gråter, s...

Av Sara Modigh - Torsdag 6 sept 03:01

Vem är jag ens? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska vara?    Jag vill bara fly från allt, försvinna... Men hur mycket jag än flyr kan jag inte springa ifrån livet. Livet som jag så innerligt hatar, jag avskyr allt med det. Den ständiga ån...

Av Sara Modigh - Söndag 19 aug 07:45

Varför försätter jag mig själv i destruktiva situationer? Varför söker jag mig till förövare för att återuppleva mina trauman? Vad vinner jag på att låta mig utnyttjas om och om igen?  Varför söker jag tröst i situationer som inte alls ger tröst. V...

Av Sara Modigh - Torsdag 19 juli 13:45

  Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.  Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men d...

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

           

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se