Direktlänk till inlägg 10 augusti 2014
Detta är sista dagen i tryggheten innan jag slängs ut i mitt nya liv.
Jag är rädd. Men känner inte direkt någon ångest än vilket faktiskt förvånar mig.
Jag vet ingenting om skolan, vilka klasskompisar jag kommer få och hur schemat kommer vara men det får jag ju veta i sinom tid.
En del av mig vill inte lämna min trygghet nu när jag äntligen har en fast grund att stå på så att jag kunnat bygga upp mig själv till att må bättre, men samtidigt så vill inte den andra delen av mig vara fast i mitt hem resten av mitt liv.
Jag vill ut, jag vill kunna få en utbildning och ett jobb småningom.
Vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Men utbildningen till att bli undersköterska är i alla fall en början även om jag inte riktigt känner att undersköterska är vad jag vill bli för jag är rädd att det är ett för tungt och stressigt yrke.
Men samtidigt så är jag intresserad av medicin och det känns ju som om mitt yrkesval ändå kommer hamla inom vården förr eller senare.
Imorgon är det upprop klockan nio och sedan ska jag få en tid för att lägga schema och på torsdag skulle det vara genomgång av deras hemsida fungerar.. Sen börjar skolan på riktigt.
Lite tråkigt att mina sista dagar skulle vara dagar med svår huvudvärk. Men men, bara jag inte har huvudvärk i skolan är jag glad.
Nu ska jag vila och bestämma kläder inför morgondagen så att allt är färdigt så jag slipper stress i imorgon bitti. Allt för att underlätta om jag har mycket ångest imorgon.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se