Idag är det din födelsedag, men du är inte här med oss längre. 

Idag skulle du ha fyllt 46 år. 

Jag fick en påminnelse på mobilen och en på på Facebook om att du fyller år idag, och det svider i hjärtat när man blir påmind om hur du om du levt idag skulle vara ännu ett år äldre. 

Men du fick aldrig chansen att fylla 44 och kommer aldrig mer få bli ett år äldre. Du kommer aldrig bli äldre än 43 år 10 månader och 10 dagar.

Det är så orättvist att du missar så mycket av livet. Att du, så som du längtade aldrig kommer få hålla dina barnbarn i famnen, att du aldrig fick se Ludvig ta studenten, att du inte får se Alfons första lägenhet. Att du inte får vara med och säga hejdå när Matilda flyttar till London att du inte fick vara med på mitt bröllop och att du aldrig kommer få vara med och se de framsteg som jag gjort. 

Du missar allt bra som händer och jag tycker det är fruktansvärt att min mamma bara känt mig som den sjuka Sara, min mamma har aldrig fått se den friska delen av mig som jag är nu. Min mamma har aldrig fått se vart min kamp har fört mig. 

Jag önskar så att jag kunde få träffa henne igen. 

Varje gång man här frågan "vem skulle du äta middag med, död eller levande om du fick välja?" så skulle jag i 100% av fallen alltid svara mamma.

Att bara få sitta ner och prata om allt som hänt med mamma, åh jag önskar så att jag kunde få göra det!

 


Att bara få höra mammas ord igen, berätta vad som helst.

Men för några veckor sedan hittade jag faktiskt något som jag trodde man bara kunde hitta i film. Jag hittade ett "brev" till mig. Från mamma. 

Vi var hos mormor och letade efter maskeradkläder i magasinet där vi förvarar alla mammas saker. När jag tittade i en burk med massa smycken för att se om det fanns någon brosch att hålla ihop en mantel med så hittade jag en lapp och jag såg mammas handstil. Jag tänkte åh "mammas handstil" och kände mig lite varm i kroppen. Jag vek upp lappen och såg mitt namn. Hjärtat tog ett skutt och jag läste lappen. 

Varje gång jag läser slutet så dör jag lite inombords med sorg 

"Jag önskar mig ett långt liv och att du kanske håller mig i handen"

Långt liv fick du inte älskade lilla mamma och inte heller fick jag hålla din hand. Det gör så ont i mig, jag önskar så att du hade fått ditt långa liv. Att du hade fått chansen att leva klart!