Emma

17 september 2014 17:21

Började gråta av din text och av det din mamma skrivit till dig. Började själv tänka på min mormor som jag känner lite samma sak om som du beskriver om din mamma. Jag brukar alltid tänka att mormor ser alla mina framsteg jag tar och det brukar hjälpa mig iaf! Brukar även prata med mormor för att det känns bättre då.

Kram

Sara Modigh

17 september 2014 21:47

Ja, ibland hjälper det att tänka så. Men jag själv tror inte direkt på allt det där med livet efter döden så har ofta svårt att tänka att mamma finns med och ser allt.

Maria

17 september 2014 21:10

Sara vilken skatt!!! Så fint skrivet och så underbart att du hittade det! Jag tillhör dem som tror på himlen och min barnsliga tro gör att jag faktiskt tror att hon ser Er barn. Stor kram / Maria

Sara Modigh

17 september 2014 21:48

Tack :) Var verkligen underbart att hitta.

Matilda

18 september 2014 21:01

gud så fint!

Känner samma som dig, hade velat ha mamma här nu, som stöd och det är så satans förjävligt att hon inte fick se oss växa upp, att vi inte fick ha henne här när vi växer upp och blir vuxna.

Sara Modigh

18 september 2014 21:56

Ja, ibland känns allt bara så orättvist.

Lovisa

19 september 2014 11:59

Först vill jag beklaga sorgen, det var längesen jag läste din blogg. Dina ord berör ända in i hjärteroten, så himla fint skrivit! Jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver. Det är en sorg i sig att mamma aldrig får vara med i min utveckling, att hon aldrig fick träffa min blivande man, det är ju nu om något man önskar att hon fanns här men jag tror sten hårt på att dem finns någonstans, att inte ens döden kan släcka ett band. För bland det vackra så finns det liv. Jag kan känna vinden smeka när jag cyklar, uppleva sådan värme och jag vet att det är mamma som ger ett tecken. Det är min livlina att få våga känna, tro att mamma finns här någonstans, att dem ser oss och vill att vi ska få må bra. Det är tack vare henne jag aldrig ger upp, går upp i den där brottningsmatchen, slås för min rätt att få må bra.

Världen är bra liten med, jag har läst din blogg när jag legat längst där nere på botten. Du är så otrolig stark som orkar, klarar att vara så öppen som du varit med allt, jag vet att det hjälper så otroligt många. Det har hjälpt mig i vissa stunder och jag tror sten hårt på att öppenhet skapar förståelse.

Så himla kul med att få ett ansikte på dig med, jag har varit här inne mycket förr. Hoppas studierna går bra, du är grym som ger dig på Medicin kursen först. Ge dig själv en stor klapp på axlen för det! Jag blev så inspirerad av dig att jag tänkte ge mig på den snart med, en tung sten kommer lossna när man är klar sen. Är det något du undrar över så är det bara att hojta till, jag brukar vara i skolan tre dagar i veckan. Moa är en skola som är en klass för sig, ett stort hjälpmedel för att komma tillbaka till livet. Angående det där med Medlearen, tyvärr har det alltid varit denna oro varje höst, tack vare att det är en privatskola. Som tur är löser det sig alltid men jag är som dig, det tar på krafterna att inte veta. Jag har också väldigt svårt förändringar. Må så gott så kanske vi ses igen! :) Kramar Lovisa (den blonda tjejen ifrån studieverkstaden).

Sara Modigh

19 september 2014 12:26

Åh, jag tyckte det var så kul att träffa dig. Världen är liten ibland så väldigt spännande att faktiskt stöta på en bloggläsare i skolan på det viset.

Jag tyckte det var väldigt trevlig att sitta ner och prata med dig och det känns skönt trotts att det var jobbigt den dagen och jag bröt ihop lite gran så kände jag mig inte dum eller konstig (så mycket i alla fall) :)

Jag hoppas att vi syns i skolan snart igen, jag kommer försöka gå på studieverkstaden ett par gånger och se om det fungerar för mig så då kanske vi syns där.
Kram!

Lovisa

19 september 2014 13:12

Du ska aldrig känna dig dum för det, när jag såg ditt kämpande så såg jag mig själv förra året. Jag önskade så att någon sa då att det är okej att bryta ihop, du är inte ensam Lovisa. Någonstans vet man att man inte är ensam, ända kan den känslan vara så stark. Ofta handlar det om okunskap och att människor blir rädda, kunskapen och förståelsen finns där. Jag är en känslomänniska uppe i det blåa och tycker det är en styrka att våga visa sig sårbar.

Det är inte lätt heller att gå ifrån att vara sjukskriven så länge, till att försöka komma in i den "normala" världen med plugg och allt där till, det blir både psykiskt och fysiskt utmattande. För mig är det bara en kamp i sig vissa dagar att komma ur den förbannade sängen, ångesten är min största fiende, den förstör så otroligt mycket.

Vad kul! Vi kanske ses på onsdag då igen, om jag får må bra så kommer jag in :) Trevlig helg på dig!
Kram.

Sara Modigh

19 september 2014 23:05

Tack det samma :D