Det där med psykiska diagnoser är inte alltid lätt. 

Under mina år inom psykiatrin har det pratats om många olika diagnoser. 

Man hade innan mina diagnoser sattes många funderingar över vad det kunde vara för diagnoser jag skulle kunna tänkas lida av. 

De jag minns nu att man pratat om är OCD, SAD, Skolfobi, Borderline, Fobisk personlighetsstörning samt osjälvständig personlighetsstörning. 

Alla vilka jag själv tycker är helt otroligt fel. Fast jag kan se att jag haft vissa av symptomen i diagnoserna. Men alla har berott på min ångest. 

Jag kan inte låta bli att undra om jag hade fått min Asperger och ADD diagnos idag om jag gjorde utredningen på nytt utan ångest som är där och spökar.

Visst jag har fortfarande ångest. Men den kommer främst i pressande situationer, när jag utsätts för mycket stress eller ställs inför något nytt. Jag är rädd när jag inte vet vad som ska hända. 

Jag har svårt för att göra något jag aldrig gjort förut och det är främst i de situationerna som min ångest ligger idag. 

Jag har även ångest i situationer där jag känner mig fast. Jag klarar inte av känslan av att vara fångad . Får panik när jag sitter fast och jag får svårt att andas.

Sedan är det även alla situationer som kopplas till att spy. För att spy är mitt ultimata skräckscenario. Så magsjuka, för mycket alkohol, bakterier och så vidare skrämmer mig och jag får ångest om någon pratar om illamående och spyor, om någon i min närhet uttrycker att de mår illa eller om jag själv mår illa.

Detta är en stor skillnad mot hur det faktiskt varit då jag haft ångest 24 timmar om dygnet dag in och dag ut under flera års tid.

Nu har jag mina specifika situationer som triggar min ångest och ja ibland händer det att jag har lite ångest om dagarna utan anledning.

Men jag är ju så mycket bättre nu än innan och jag undrar, var det ångesten som gjorde och gör alla mina svårigheter?  

Den enda diagnos jag aldrig tvivlat på är just ångest diagnosen. "uppfyller även kriterierna för svårare generaliserat ångestsyndrom" står det i min utredning. 

Ångesten har alltid funnits hos mig. Så länge jag kan minnas har den alltid påverkat mitt liv. 

Men nu börjar jag få kontroll. Det har tagit hela mitt liv att lära mig det och jag hoppas att jag fått ett fast grepp om ångesten nu så att den inte sliter sig loss och tar över min vardag igen. 

Jag vill aldrig någonsin tillbaka till det helvetet jag levde i förut.