En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 10 oktober 2014

Självhat, självskador och självmordstankar

Av Sara Modigh - 10 oktober 2014 11:37

Ligger fortfarande i sägen för jag orkar inte med att gå upp.
Jag känner mig så tyngd av livet att det känns som om jag inte kan ta mig upp alls.
Även om jag vet att det blir lättare när man kommer igång med något så är det ändå så himla svårt att påbörja något.

kanske för att jag har så många jobbiga saker som måste göras.

Jag tycker också att det är så jobbigt att sitta ensam dessa dagar då jag mår såhär dåligt. Tiden går så långsamt och jag har svårt att distrahera mitt dåliga mående.
Skolan känns jättejobbig, och jag känner mig värdelös.


När jag gick in i skolan för att börja plugga igen så var mitt mål att bara bli godkänd och alltså få ett E i alla prov och kurser.
Men kommentarer som jag fick straxt innan jag började har etsat sig fast inom mig. Kommentarer som "Ska du inte satsa på A i alla ämnen", "Du är ju så smart så varför satsar du inte på A istället", "vadå tror du inte att du inte kan få ett A, det tror jag om du bara kämpar lite"
Och vet ni vad? Nej det kunde jag inte! Jag har kämpat allt jag kan i den grad att jag slitit ut mig och mår sämre än jag gjort på jättelänge och kan ändå inte nå så bra betyg.
Så nu känner jag mig värdelös. Varje gång jag får ett betyg på ett prov eller en inlämning så knyter det sig i magen. För betygen bekräftar det jag tänker om mig själv. Jag är värdelös, korkad och dum för jag kan inte få det betyg som väntas av mig.

Istället för att bli glad över att jag faktiskt fått mer än ett E i alla inlämningar och prov hittills så ekar orden i huvudet och jag känner mig misslyckad. Hur fan ska man göra för att få ett A egentligen? Jag fattar inte, jag kämpar och kämpar. När jag igår fick mina betyg på provet och inlämningen jag lämnade in häromdagen, så blev jag istället för att bli glad över att ha fått det högsta betyget hittills bara ledsen för att det inte var ett A.

Så då hatar jag mig själv ännu lite mer för att jag inte kan släppa orden om att jag ska ha A i alla ämnen och jag hatar mig själv för att jag inte kan nöja mig med att jag fick B på både provet och inlämningsuppgiften.
Just nu känns alla betyg utan ett A som ett misslyckande. Jag misslyckades, jag kuggade på allt i skolan.

Fan också!!

Vad är det för jävla fel på mig?
Varför kan jag inte lyckas, varför kan jag inte nöja mig?
Det gör så ont inom mig nu och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Är det värt denna smärtan att utbilda sig till ett yrke jag inte ens vill jobba med?
Självhat, självskadetankar och självmordstankar tar upp större tiden av mina dagar just nu och skolan är triggern för allt.
Hur gör man om man verkligen inte klarar av skolan?
Hur ska jag någonsin kunna leva ett riktigt liv om jag inte ens kan utbilda mig och få ett jobb som jag trivs med och klarar av?

Nä nu ska jag dra täcket över huvudet i några minuter och sen måste jag upp och plugga. Har egentligen ingen tid att spilla måste göra ett prov till och två inlämningsuppgifter innan oktober är slut.

Fuck fuck fuck vad jag hatar mitt liv!

 
 
Maria

Maria

10 oktober 2014 17:51

Jag tycker att det är sunt att satsa på E, det är ju det du behöver. Men om du inte vill jobba som undersköterska, varför läser du då till det?

http://www.borderlinelivet.blogg.se

Sara Modigh

10 oktober 2014 23:14

För att få högskolebehörighet. Jag har ju inga betyg från högstadiet och har aldrig gått gymnasiet. Så detta är en av få utbildningar som jag kan komma in på.

 
Ingen bild

Ruth

10 oktober 2014 22:25

Sara, du är inte alls värdelös, du är värdefull! Du är ju jätteduktig som klarar av att börja plugga igen, och som gör det så bra! Hade du ens trott att du skulle åka buss själv?? Att du skulle lära dej så mycket nytt?? Att du skulle våga möta så många nya människor?? Du är ju stencool! Ta igne dej en dag, och kom igen när du fått lite ny energi- B i betyg är ju bättre än vad många andra fått, eller?? Fast jämför dej inte - du är bäst ändå! Kram

Sara Modigh

10 oktober 2014 23:15

Tack :)

 
Annie

Annie

11 oktober 2014 09:13

Kram på dig! :-)

http://www.lifebyannie.bloggplatsen.se

Sara Modigh

11 oktober 2014 09:28

Tack :)

 
Ingen bild

Matilda

11 oktober 2014 13:47

Ruth har så rätt, tänk på allt du har åstadkommit den senaste tiden.
Vet att det är lätt att fastna i tankesättet att allt man gör ska vara bäst och allt annat är dåligt.
Det är svårt att börja plugga igen, men du gör det och du får godkänt. Jag tycker också du är stencool! :) starkaste personen jag känner, det är inte många som kämpar så hårt som du och har den viljestyrkan. Det är coolt!
största kramen på dig.<3<3

Sara Modigh

11 oktober 2014 14:49

Tack så mycket :)

 
Lovisa

Lovisa

11 oktober 2014 20:09

Vill bara tala om att jag tänkt på dig, hållit ett extra öga öppet i skolan för att kolla om du var där men ingen Sara så långt ögat kan nå ;)

Jag känner igen mig så väl allt du skriver, du sätter ord på mina känslor. Jag har en lättare form av bipolär, där jag är precis som dig. Jag pluggar så jag kör slut på mig själv, där min största bov ligger. Får jag inte ett A så blir jag inte nöjd utan då kommer dessa tankar precis som du beskriver, allt leder till en ond cirkel som gör att jag hamnar i en djup depression med svår ångest.

Att ha dessa krav, jämföra mig med alla andra är helt sjukt när jag tänker på det. Min pyskolog brukar alltid påpeka att se utifrån dina förutsättningar och när jag ser utifrån dem, när jag ligger där i sängen helt handlingsförlamad fylld med tårar, en liten jävel på axelen som skriker ge upp Lovisa, ge upp, ingen ide du försöker, titta på dig, du är totalt värdelös! Det värker i varje cell i kroppen, känner en enorm längtan att få somna in, att jag vore 100 år så jag fick somna in på "rätt sätt", ber om att få frid, att smärtan ska försvinna eller när jag krälar där på golvet, sitter där vid toasitsen, känner avskalade smaken av blödande sår, för jag tycker jag inte förtjänar maten. Ångesten är en härskare, jag är hans slav.

Att leva med sådant monster, att försöka bryta sig loss, försöka vinna sitt krig mot honom, slås om sin rätt att få må bra. Då är det bra jobbat att jag reser mig upp om och om igen, ger aldrig upp utan fixar kursen. Varje kurs,inlämning, prov är ett kvitto på ett stort steg mot den friska världen. Skolan är stressande i sig men att man blir sämre beror på att du slås så hårt nu för att komma över den där bron, försöker bryta mönster. Du möter både samhället, skolans krav, krav som kan göra att man känner sig otillräcklig. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjort vissa perioder som jag gör nu, mina depressioner kommer oftare, ångesten blir värre och värre när jag pluggar och stressen ska vi inte tala om. Dessa krav gör mig sjuk, jag kämpar hela tiden med att fina balansen som funkar bäst för mig. Ofta är det väldigt lätt att man glömmer bort att man är sjuk, börja jämför sig med andra. Tar in dem kraven som gör att man känner sig otillräcklig sen börjar den onda spiralen.

Som alla andra skriver, som så många säger till mig. Du är grym, en riktig krigare som kämpar på. Jag gör precis samma resa som dig, du är aldrig ensam fast jag vet att den känslan kan vara så stark. Finns här om du vill prata,umgås eller bara vara. Nu mår jag äntligen lite bättre så nu jag är tillbaka i skolan igen :)

Styrkekram till dig! :)

http://hemochsparande.devote.se

Sara Modigh

11 oktober 2014 21:00

Tack så mycket fina Lovisa :)
Dina ord värmer. Jag mår lite bättre idag. Jag tillåter mig en helg utan plugg.
Jag tänkte att jag ska försöka sätta mindre krav på höga betyg inför sista provet för det är inte hållbart att jag ska pressa mig halvt ihjäl för ett betyg.
Det är svårt men höga betyg spelar ju egentligen inte så stor roll. Jag försöker att se att jag är värdefull oavsett vilka betyg jag får. För egentligen så är ju den stora vinsten att jag faktiskt kommer iväg till skolan.

För bara ett par månader sedan kunde jag inte ens åka buss själv. För ett år sedan fick jag panikångestattacker bara av att tänka tanken på att åka buss tillsammans med en vän.
Men varför är det så svårt att känna att man lyckats med något?
Alla pratar om stora framstegen jag gör. Men jag känner mig aldrig nöjd. Jag klara knappt ens det som förväntas att man ska klara.
Nej usch jag har verkligen svårt för det där med att se efter mina egna förutsättningar.

Jag hoppas att vi syns snart. Nu har jag gjort mitt prov så kommer förmodligen till skolan igen under veckan :)

Kramar!

 
Lovisa

Lovisa

12 oktober 2014 11:23

Vad skönt att höra, det glädjer mig :) Det gör du rätt i, ta en dag i taget och försök släppa allt. Jag vet att det är svårt men dem dagarna, när man kan stänga av, leva här och nu får än att ladda batterierna enormt. Precis, samtidigt vet jag av egen erfarenhet att det är otroligt svårt när man väl ligger där men övning ger färdighet ;) Jag tror sten hårt på ingenting är omöjligt!

Om du klarar att åka buss idag har du vunnit en hel del, high five på den! Jag har också tänkt mycket på den frågan många gånger, skrivit mycket om detta i min bok. Att älska sig själv, kunna acceptera den vi är bland det svåraste man kan göra. Vi hittar alltid något fel på oss, lättare att se felen än det som är bra hos än själv, vi människor verkar aldrig bli nöjda sen är det samhällets krav som trycker på. Hur många tidningar, tv program finns det inte om ritar upp den idealbild på hur vi ska vara? Det är ingen som säger vi duger så bra som vi är, ingen gör det.

Jag tror inte vi är skapta till det heller, tänk en värld där man aldrig fick utvecklas som människa? Den världen skulle jag inte vilja finnas i. Det är ju det livet handlar om, att få lära sig och utvecklas. Det är ett av våra grundläggande behov, lärde mig det i psykologikursen, hur kroppen är uppbyggt, vilka behov vi behöver för att må bra. Sen att vi aldrig kan uppskatta, se dem framstegen man gör är en annan femma. Jag är precis som dig, haft svårt att se dem myr steg till framsteg som jag gör. För det är precis så det känns, allt går så otroligt långsamt. Jag ser mitt huvudmål, att jag inte når dit som jag hade tänkt så kommer besvikelsen. Men när jag tänker på det idag så har det hänt otroligt mycket. Tänk att både du och jag går ifrån långtidssjukskrivna, att vi sitter vid skolbänken.

Vad kul, hoppas att provet gick bra. Jag är i skolan ons-fre denna vecka så är bara hojta till om du ser mig :) Ha en fortsatt fin söndag! Kramar

http://hemochsparande.devote.se

Sara Modigh

13 oktober 2014 11:33

Ja Jag behöver bara öva på att släppa taget. Jag har väldigt svårt för att varva ner när jag har saker framför mig att göra. Jag blir så stressad av att ha ofärdiga saker i mitt liv. Vilket ju gör skolan väldigt svår då det bara matas på mer och mer saker som man måste göra färdigt. Samtidigt som jag vill ha höga betyg och då går det inte riktigt att göra klart på en timma.

Men jag försöker att så mycket som möjligt att varva ner och jag låter mig själv sova tills jag vaknar för jag tror att när jag väl somnar behöver jag sömnen. Så det är skönt att studieverkstads-tiderna är på eftermiddagen denna veckan.

Provet gick bra och jag borde vara nöjd för jag fick ett B i ett prov på Medicin 1 kursen. Men har ändå svårt att känna mig nöjd. Men jag försöker. Jag har aldrig fått mer än ett G innan så detta är ju det högsta betyg jag någonsin fått så jag fattar inte varför jag känner mig missnöjd och dålig. Men men, Det är väl ännu en sak jag måste jobba på ;)

Jag hoppas att vi syns nått i skolan. Jag går på studieverkstaden nu oktober ut. Men går inte på alla tillfällena. Åker in då och då bara för att "öva" på att gå i skolan. Men pluggar Medicin 1 på distans annars :)

Jag hoppas att du har det bra. Kram!

 
Zeunertz

Zeunertz

13 oktober 2014 13:34

Hej! Ett gripande inlägg, men inte helt förvånande. Jag tror att din generation har en helt annan stress och press att jobba med. Det är så lätt att sätta upp orimliga mål och tro att allt rasar om man inte uppnår dessa. Jag kan lova dig att det går minst lika bra med "normala" medelmåttiga betyg. Vi har haft ekonomiansvariga ministrar som hade underkänt i matematik i skolåldern. Fuck it. Man kan inte ha hela sin framtid utstakad redan som tonåring. Det blir ändå inte som man har tänkt. Jag har hört om de som redan i högstadiet har en färdig CV och vet precis vad de ska läsa på gymnasiet och högskolan. Det låter helt befängt. Inte konstigt att eleverna blir sönderstressade. Jag hade ingen aning om vad jag skulle läsa på Gymnasiet när jag skulle välja program, jag hade ingen aning om vad jag skulle läsa på Högskolan, jag visste inte ens vad CV var när jag sedan skulle söka jobb. Men det gick rätt bra ändå. Perfektion låter så bra, men det är knappast värt att eftersträva då det är fruktansvärt destruktivt. Krya på dig!
/M

http://Zeunertz.bloggplatsen.se

Sara Modigh

13 oktober 2014 15:02

Hej, och tack så mycket för din kommentar.
Jag tror att det är så att jag känt mig så dålig under hela min uppväxt eftersom jag inte alls klarade skolan. Därför vill jag "bevisa" att jag är inte så dålig som jag och mina gamla lärare alltid trodde när jag gick högstadiet.

Jag vet inte alls vad jag vill bli eller vad som ska hända med mig och det har alltid varit en stressande faktor i mitt liv. Precis som du skriver så är det så många som i tidiga år redan har allt planerat och här sitter jag 24 år gammal och har inte ens hörstadiebetyg.

Men nu har jag i alla fall tagit steget ut i skolvärlden igen och det är väl egentligen stort nog med eller utan höga betyg. Det gäller bara att lära sig känna så också :)
Mitt värde som person blir inte mer eller mindre beroende på de betyg jag får.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - 27 april 2021 20:34

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Av Sara Modigh - 21 april 2021 14:30



Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

Av Sara Modigh - 17 februari 2020 20:15

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Av Sara Modigh - 13 februari 2020 12:36

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Av Sara Modigh - 20 december 2019 04:47

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards