Känslorna löper amok som vanligt. Jag har svårt att kontrollera och hantera dem. 

Ena stunden är jag glad och i nästa ledsen. Jag gillar inte svängarna. Men det positiva är väl att jag faktiskt får känna mig glad emellanåt. 

Jag tycker ju som ni redan förstått att skolan är jobbig. Just nu är all min energi slut och jag har ingen ork att ta tag i pluggandet igen. 

Det känns alltid som ett så massivt projekt att lära sig allt som man ska lära sig inför ett prov. 

Jag har aldrig riktigt fungerat i skolmiljö, och jag vet faktiskt inte hur man gör för att plugga och få det att bli bra.

Men jag gör mitt bästa. Jag har trots allt varit borta från skolan i sex års tid och när jag gick i skolan då så fungerade det ju inte alls.

Just nu känner jag mig osäker på om jag kommer klara av sista provet. Men jag hoppas att jag kommer orka plugga tillräckligt för att bli godkänd.

Jag fungerar verkligen inte bra under tidspress. Jag blir helt handlingsförlamad. Likadant när jag har ett helt berg av saker som ska göras så blir jag helt paralyserad. Det känns som om det är Mount Everest som ska bestigas och jag får sådan ångest. Jag kommer aldrig klara att bestiga ett så högt berg.

Men jag försöker att bryta ner det i små etapper. Men det är svårt.

Idag försöker jag ägna min dag till att se hur långt jag faktiskt kommit.

Det är svårt att se de framsteg man gör och jag är absolut inte bra på att uppskatta mina framsteg.

Men jag har nått långt. För ett år sedan skulle jag inte i min vildaste fantasi ens kommit på idén att börja skolan igen.

Att jag faktiskt tagit det steget är så otroligt stort. Jarje dag jag tar mig till skoln är en enorm seger.

Att jag ensam lämnar min lägenhet, åker buss, åker buss helt själv, går in i en skola och sitter i ett klassrum och faktiskt deltar i lektioner är något som jag för några år sedan trodde att jag aldrig skulle kunna göra.

Från att ha mått så dåligt att jag inte lämnade mitt hem på flera år till att utvecklas så pass mycket att jag nu börjat plugga igen är en fantastisk bedrift.

Problemet är ju att jag inte känner det inom mig. På pappret vet jag att jag borde vara glad och stålt över detta. Men det är svårt. Detta är ännu en sak jag måste jobba på för att lära mig. 

Jag måste se efter mina förutsättningar.