Jakob var ledig idag så då passade vi på att åka och träna på morgonen.

Jag tycker verkligen inte om det för jag får sådan huvudvärk och ont i leder, fast ändå är det en kick på något sätt. Men den kicken liknar lite kicken jag fått av självskador innan vilket gör det obehagligt. 

Jag önskar att jag tyckte det var kul att träna. Men det är väl bara att inse att jag är en sådan person som hellre sitter hemma med en chipspåse än att träna.

Sen jag slutade räkna kalorier och halvsvälta mig varje dag så har jag gått upp tio kilo. Men gud vad mycket piggare man känner sig när man "får" äta mer än 1200 kalorier. 

Men en sak som har uppkommit nu är att jag är så otroligt godissugen hela tiden. Jag har aldrig varit så sötsugen som jag är nu innan. Jag antar att det har med mitt dåliga mående att göra. Jag känner mig ledsen och frusen och vill därför bara ligga i min säng och äta choklad. 

Ialla fall så tränade jag idag. Vi brukar träna ungefär en timme och det brukar väl gå hyfsat bra. Jag klarar dock inte av att springa på löpbanden. Min vänsterfot hänger inte riktigt med som den ska. Men jag går i uppförslut istället och det är ju jobbigt det med. 

Ibland önskar man att man hade någon som kunde hjälpa till och ge tips hur man ska höra för att inte få ont och ge tips på bra övningar att göra. 

Efter gymmet åkte vi och storhandlade och fy vad dyrt det är med mat. 

Eller ja det är dyrt att vara vuxen överhuvudtaget. 

Sen har vi städat, tvättat och pluggat en del också 

Sen kom även mina fina bröder på besök.

Eftersom min pappa fyller år och ska ha femtioårskalas i morgon så blev det ingen tacos där idag, så jag och Jakob såg till att Alfons och Ludvig fick i sig sin dos av fredagstacos ;) 

Efter maten så spelade vi lite Playstation-spel som Jakob fick i födelsedagspresent. Så nu jag har testat på både NHL 15 och Minecraft och jag måste tyvärr meddela att jag fortfarande inte tycker att det är så värst kul med tv-spel. 

Men NHL var i alla fall lite roligare än Minecraft för på NHL dog jag i alla fall inte. 

Jag har gjort otroligt många framsteg den senaste tiden. Framsteg som jag är glad över. Men samtidigt finns det alltid en baksida av allt. 

Det känns som om omgivningen ibland glömmer bort de begränsningar som finns i mitt liv. 

Det finns saker som jag verkligen inte klarar av! Det spelar ingen roll hur mycket jag utvecklats det går bara inte!

Jag kan inte, jag orkar inte, så sluta pressa mig!

Jag tycker det är så fruktansvärt jävla jobbigt med alla förväntningar på vad jag ska klara nu. Bara för att man gjort framsteg så förväntas man helt plötsligt klara de allra största utmaningar man har. Man ska klara precis allt!

Det känns som om det finns människor som inte riktigt förstår att jag redan gör precis allt jag kan. Så orden "men kan du inte", "men om du gör så", "går det inte om" är så kränkande!

Jag kämpar allt jag kan, tro mig jag har försökt på alla vis jag kan, orkar och förmår..SÅ NEJ JAG KAN INTE! Låt mig göra saker i min egen takt och efter min egen förmåga. Jag måste själv få avgöra vad jag klarar av och inte!

Alla hinder jag någonsin kämpat för att ta mig över känns så otroligt små och bortkastade ..helt obetydliga. För jag har ju fortfarande hinder kvar och så länge jag har det så ska fokus bara ligga i att trycka upp det i mitt ansikte och få mig att känna mig som en värdelös skit för att jag inte klarar av det ni tycker att jag ska klara.

Jag mår så himla dåligt för allt jag önskar är att få känna att jag duger som jag är. Men varje gång jag 

ställs in för hinder som omgivningen förväntar sig att jag ska klara så mår jag så fruktansvärt dåligt. Jag känner mig så misslyckad och all min kamp känns meningslös, för vad jag än gör kommer jag aldrig duga. 

Jag vet att jag borde kämpa för mig själv och för att själv må bättre. Men det är inte lätt när man lever i ett samhälle som säger att man ska kämpa för att passa in i en Svensson-norm. 

Skit samma hur du mår, bara du jobbar, betalar skatt och fungerar i vardagen. 

Just precis nu känner jag mig tyngd av det folk förväntar sig av mig, jag känner mig ledsen och oförstådd. Det känns som att människor i min närhet inte förstår att jag inte har en millimeter kraft över till mer kamp just nu.

Jag känner mig som en dålig människa för att jag inte klarar det som ni vill att jag ska klara. Men jag gör verkligen ALLT!

Just nu vill jag helst bara lägga mig ner och ge upp helt och hållet för att allt är så jobbigt och svårt. Men jag kämpar så jävla mycket varenda sekund i mitt liv för att mota bort ångest, negativa tankar och jag har alltid ont och mår dåligt. 

Så snälla just give me a break!