Direktlänk till inlägg 24 oktober 2014
Jag har gjort otroligt många framsteg den senaste tiden. Framsteg som jag är glad över. Men samtidigt finns det alltid en baksida av allt.
Det känns som om omgivningen ibland glömmer bort de begränsningar som finns i mitt liv.
Det finns saker som jag verkligen inte klarar av! Det spelar ingen roll hur mycket jag utvecklats det går bara inte!
Jag kan inte, jag orkar inte, så sluta pressa mig!
Jag tycker det är så fruktansvärt jävla jobbigt med alla förväntningar på vad jag ska klara nu. Bara för att man gjort framsteg så förväntas man helt plötsligt klara de allra största utmaningar man har. Man ska klara precis allt!
Det känns som om det finns människor som inte riktigt förstår att jag redan gör precis allt jag kan. Så orden "men kan du inte", "men om du gör så", "går det inte om" är så kränkande!
Jag kämpar allt jag kan, tro mig jag har försökt på alla vis jag kan, orkar och förmår..SÅ NEJ JAG KAN INTE! Låt mig göra saker i min egen takt och efter min egen förmåga. Jag måste själv få avgöra vad jag klarar av och inte!
Alla hinder jag någonsin kämpat för att ta mig över känns så otroligt små och bortkastade ..helt obetydliga. För jag har ju fortfarande hinder kvar och så länge jag har det så ska fokus bara ligga i att trycka upp det i mitt ansikte och få mig att känna mig som en värdelös skit för att jag inte klarar av det ni tycker att jag ska klara.
Jag mår så himla dåligt för allt jag önskar är att få känna att jag duger som jag är. Men varje gång jag
ställs in för hinder som omgivningen förväntar sig att jag ska klara så mår jag så fruktansvärt dåligt. Jag känner mig så misslyckad och all min kamp känns meningslös, för vad jag än gör kommer jag aldrig duga.
Jag vet att jag borde kämpa för mig själv och för att själv må bättre. Men det är inte lätt när man lever i ett samhälle som säger att man ska kämpa för att passa in i en Svensson-norm.
Skit samma hur du mår, bara du jobbar, betalar skatt och fungerar i vardagen.
Just precis nu känner jag mig tyngd av det folk förväntar sig av mig, jag känner mig ledsen och oförstådd. Det känns som att människor i min närhet inte förstår att jag inte har en millimeter kraft över till mer kamp just nu.
Jag känner mig som en dålig människa för att jag inte klarar det som ni vill att jag ska klara. Men jag gör verkligen ALLT!
Just nu vill jag helst bara lägga mig ner och ge upp helt och hållet för att allt är så jobbigt och svårt. Men jag kämpar så jävla mycket varenda sekund i mitt liv för att mota bort ångest, negativa tankar och jag har alltid ont och mår dåligt.
Så snälla just give me a break!
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se