En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under oktober 2014

Av Sara Modigh - 17 oktober 2014 14:45

Känslorna löper amok som vanligt. Jag har svårt att kontrollera och hantera dem. 

Ena stunden är jag glad och i nästa ledsen. Jag gillar inte svängarna. Men det positiva är väl att jag faktiskt får känna mig glad emellanåt. 

Jag tycker ju som ni redan förstått att skolan är jobbig. Just nu är all min energi slut och jag har ingen ork att ta tag i pluggandet igen. 

Det känns alltid som ett så massivt projekt att lära sig allt som man ska lära sig inför ett prov. 


Jag har aldrig riktigt fungerat i skolmiljö, och jag vet faktiskt inte hur man gör för att plugga och få det att bli bra.

Men jag gör mitt bästa. Jag har trots allt varit borta från skolan i sex års tid och när jag gick i skolan då så fungerade det ju inte alls.


Just nu känner jag mig osäker på om jag kommer klara av sista provet. Men jag hoppas att jag kommer orka plugga tillräckligt för att bli godkänd.

Jag fungerar verkligen inte bra under tidspress. Jag blir helt handlingsförlamad. Likadant när jag har ett helt berg av saker som ska göras så blir jag helt paralyserad. Det känns som om det är Mount Everest som ska bestigas och jag får sådan ångest. Jag kommer aldrig klara att bestiga ett så högt berg.

Men jag försöker att bryta ner det i små etapper. Men det är svårt.


Idag försöker jag ägna min dag till att se hur långt jag faktiskt kommit.

Det är svårt att se de framsteg man gör och jag är absolut inte bra på att uppskatta mina framsteg.

Men jag har nått långt. För ett år sedan skulle jag inte i min vildaste fantasi ens kommit på idén att börja skolan igen.

Att jag faktiskt tagit det steget är så otroligt stort. Jarje dag jag tar mig till skoln är en enorm seger.

Att jag ensam lämnar min lägenhet, åker buss, åker buss helt själv, går in i en skola och sitter i ett klassrum och faktiskt deltar i lektioner är något som jag för några år sedan trodde att jag aldrig skulle kunna göra.

 

Från att ha mått så dåligt att jag inte lämnade mitt hem på flera år till att utvecklas så pass mycket att jag nu börjat plugga igen är en fantastisk bedrift.

 

Problemet är ju att jag inte känner det inom mig. På pappret vet jag att jag borde vara glad och stålt över detta. Men det är svårt. Detta är ännu en sak jag måste jobba på för att lära mig. 

Jag måste se efter mina förutsättningar.

 

Av Sara Modigh - 13 oktober 2014 15:15

 


För ett par veckor sedan gjorde jag en intervju för tidningen FRIDA och nu har artikeln kommit ut i tidningen.

Det är en tjej som heter Malin Engelbrektsson som skrivit artikeln och den är helt fantastiskt bra. Hon är grymt duktig på att skriva måste jag säga.


Känns väldigt häftigt att se sig själv i en tidning på detta viset.

Jag hade aldrig kunnat tro när jag som artonåring började blogga om hur dåligt jag mådde, att jag en dag skulle få vara med i en tidning så här.

Att lilla obetydliga jag skulle kunna ha något att bidra med till en artikel i en tidning. Det fanns liksom inte ens med i tanken att min blogg skulle läsas och bli så pass stor att jag fick sådana förfrågningar.  


När jag skrev mitt första blogginlägg i slutet av 2008 hade jag ingen aning om vad mitt bloggande skulle komma att betyda för mig. Mitt bloggande har varit min räddning, min terapi och mitt stöd i många av mina svåraste stunder.

När jag första gången skapade en blogg hade jag egentligen ingen koll på bloggande överhuvudtaget. 

Faktum är att jag inte ens hade läst någon blogg innan jag började.

Jag hade bara hört lite grann om folk som skrev blogg som en dagbok på nätet, vilket jag ju hade gjort lite grann på Lunarstorm. Så när jag flyttade hemifrån bestämde jag mig för att skapa en riktig blogg. Jag skrev inte så ofta i början och det var definitivt inga bra eller genomtänkta inlägg.


Jag hade kanske 3-4 läsare, men det gjorde inget för jag skrev för min egenskull. Jag skrev för att bearbeta känslor och tankar. 

Jag skrev och skrev och helt plötsligt en dag hade jag upp emot en 40 besökare om dagen. Jag var jätteglad och tyckte det var väldigt häftig minns jag. 

Jag började få kommentarer, kommentarer från människor som sa att de kände igen sig i det jag skrev. Att de också mådde dåligt och att de förstod mig.

Detta var första gången i mitt liv som jag kände att jag inte var ensam. 

Det var inte bara jag som mådde såhär dåligt.


Jag började läsa mer och mer om psykisk ohälsa och jag lärde mig mer och mer om mig själv och mitt mående. 


Bloggandet blev en stor del av mitt liv och skrivandet blev min livslina. 

Jag skrev när jag mådde som sämst, jag skrev om alla tankar och allt mörker som fanns inom mig och en liten liten bit av mörkret försvann ut genom texten. 


Min blogg har vuxit sig större och större även om det har gått mycket upp och ner i bloggandet. Jag är otroligt tacksam för alla er som läser min blogg. 

Det betyder oerhört mycket för mig att ni funnits där bakom skärmen och följt mig genom mitt helvete. 

Ännu är jag inte helt igenom men jag är på god väg. 


Vill ni läsa artikeln om mig så finns den i tidningen FRIDA som finns att köpa i affären just nu för 35 kronor. :) 

    


Av Sara Modigh - 10 oktober 2014 11:37

Ligger fortfarande i sägen för jag orkar inte med att gå upp.
Jag känner mig så tyngd av livet att det känns som om jag inte kan ta mig upp alls.
Även om jag vet att det blir lättare när man kommer igång med något så är det ändå så himla svårt att påbörja något.

kanske för att jag har så många jobbiga saker som måste göras.

Jag tycker också att det är så jobbigt att sitta ensam dessa dagar då jag mår såhär dåligt. Tiden går så långsamt och jag har svårt att distrahera mitt dåliga mående.
Skolan känns jättejobbig, och jag känner mig värdelös.


När jag gick in i skolan för att börja plugga igen så var mitt mål att bara bli godkänd och alltså få ett E i alla prov och kurser.
Men kommentarer som jag fick straxt innan jag började har etsat sig fast inom mig. Kommentarer som "Ska du inte satsa på A i alla ämnen", "Du är ju så smart så varför satsar du inte på A istället", "vadå tror du inte att du inte kan få ett A, det tror jag om du bara kämpar lite"
Och vet ni vad? Nej det kunde jag inte! Jag har kämpat allt jag kan i den grad att jag slitit ut mig och mår sämre än jag gjort på jättelänge och kan ändå inte nå så bra betyg.
Så nu känner jag mig värdelös. Varje gång jag får ett betyg på ett prov eller en inlämning så knyter det sig i magen. För betygen bekräftar det jag tänker om mig själv. Jag är värdelös, korkad och dum för jag kan inte få det betyg som väntas av mig.

Istället för att bli glad över att jag faktiskt fått mer än ett E i alla inlämningar och prov hittills så ekar orden i huvudet och jag känner mig misslyckad. Hur fan ska man göra för att få ett A egentligen? Jag fattar inte, jag kämpar och kämpar. När jag igår fick mina betyg på provet och inlämningen jag lämnade in häromdagen, så blev jag istället för att bli glad över att ha fått det högsta betyget hittills bara ledsen för att det inte var ett A.

Så då hatar jag mig själv ännu lite mer för att jag inte kan släppa orden om att jag ska ha A i alla ämnen och jag hatar mig själv för att jag inte kan nöja mig med att jag fick B på både provet och inlämningsuppgiften.
Just nu känns alla betyg utan ett A som ett misslyckande. Jag misslyckades, jag kuggade på allt i skolan.

Fan också!!

Vad är det för jävla fel på mig?
Varför kan jag inte lyckas, varför kan jag inte nöja mig?
Det gör så ont inom mig nu och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Är det värt denna smärtan att utbilda sig till ett yrke jag inte ens vill jobba med?
Självhat, självskadetankar och självmordstankar tar upp större tiden av mina dagar just nu och skolan är triggern för allt.
Hur gör man om man verkligen inte klarar av skolan?
Hur ska jag någonsin kunna leva ett riktigt liv om jag inte ens kan utbilda mig och få ett jobb som jag trivs med och klarar av?

Nä nu ska jag dra täcket över huvudet i några minuter och sen måste jag upp och plugga. Har egentligen ingen tid att spilla måste göra ett prov till och två inlämningsuppgifter innan oktober är slut.

Fuck fuck fuck vad jag hatar mitt liv!

Av Sara Modigh - 8 oktober 2014 22:18

Nu ligger jag i sängen och ska snart sova. Känns skönt att jag har ännu ett prov ur världen. Provet gick bra och jag är väldigt säker på att jag kommer gå godkänt. Jag svarade på alla frågor. Även om jag på slutet mådde för dåligt för att skriva utförliga svar. Jag fick korta ner mina svar på de sista två frågorna för jag orkade helt enkelt inte mer.
Det var 8 frågor och jag satt i två timmar och skrev 6 och en halv A4 sidor text så som sagt bör jag bli godkänd så det känns som om jag kan släppa allt med nefroner, neuroner, vesiklar, ventriklar, Amylas, hypoglycemi och allt annat som var med på detta provet.
Jag har ett prov och två inlämningsuppgifter kvar att göra innan oktober är slut. Jag ska försöka plugga på så att jag kan göra provet så fort som möjligt. Absolut sista dagen är den 29 oktober. Känns stressigt men jag måste göra det om jag ska klara kursen.

För i november börjar nästa kurs, som är en psykologi kurs.

Det känns riktigt tungt just nu. Men det är bara att försöka härda ut.
Man får försöka fokusera på det roliga i livet.

Som idag fick vi ett paket i brevlådan

Som var förstort för att få ut!
Vi fick gå ner med en skalpell och en kniv och skära sönder lådan för att få ut den. Detta kom vi på att göra vid nio tiden och orkade inte ta på oss riktiga kläder. Så vi gick ut i pyjamas med skalpell och kniv i högsta hugg och med foppatofflor på fötterna. Sedan stod vi där och karvade i lådan och mötte inte bara en utan två grannar som jag inte sett förr. Pinsamt haha

Just ja, jag försökte mig på att baka kakor till Jakobs födelsedagskalas innan idag också, det blev misslyckat för kakorna som skulle bli pinnar blev platta. Aja får göra ett nytt försök att göra finska pinnar någon annan gång.
Får ta lite mer mjölet till det receptet jag hade så blir det nog bättre ;)

Har ni gjort något kul idag då?

Av Sara Modigh - 6 oktober 2014 20:00

 

Jaa, imorgon kväll är det dags för en ny MR av min hjärna.

Ska in vid 17.20 och brukar ta runt en timme. En timme där man ligger instängd i ett långt rör som vibrerar, tjuter, dunkar och har sig.

Inte direkt den roligaste upplevelsen i världen.


Jag tycker att Magnetkameraundersökningarna brukar gå bra. Men jag får alltid ångest och börjar må illa inne i röret, vilket leder till smått panik. Tänk om man skulle spy när man ligger där på rygg i ett trångt rör med huvudet fastspänt.

Det är min största skräck. Min andra är att fastna där inne och tredje är att kissa ner mig. Men just det med att kissa ner sig har blivit bättre nu när jag faktiskt inte blir så akut kissnödig utan förvarning längre. Jag är väldigt glad att just det MS symtomet försvunnit.


Sen i övermorgon har jag prov. Mår skit över det för jag känner mig så osäker på mig själv. Hade ju tänkt plugga i morgon men när kallelsen till MRen kom härom dagen kände jag inte att jag kunde ställa in den bara för att plugga. Får väl göra mitt bästa och försöka rabbla läxor i huvudet medans jag ligger i maskinen.


Jaja, Jag får göra mitt bästa. Det kan inte bli bättre än så tyvärr. 



Av Sara Modigh - 5 oktober 2014 23:19

På nätterna när det är dags att sova kommer en stor tryckande sorg över mig. Jag känner mig så ledsen, så trött, stressad och dålig. Miljoner tankar kväver mig och jag har svårt att hantera livet.
Så länge jag håller mig upptagen går det ganska bra. Men när jag är ensam med mina tankar känns det som om jag håller på att kvävas.

Mitt liv känns som ett rasat höghus och jag ligger under det som en gång var höghuset. Det är tungt, jag orkar inte röra mig och det är svårt att få luft.

Jag vill gråta och skrika, men jag håller allt inne för jag har glömt hur man släpper ut alla dessa känslor. Jag stänger in och låssas som om allt är bra och jag är rädd för hur detta kommer att sluta.

Jag hittar på fler och fler projekt bara för att hålla mig sysselsatt så att jag kan glömma för en stund stressen med skolan, glöma mitt självhat och glöma allt som gör mitt liv till ett helvete.

Om jag lyckas? Nja knappast.


Av Sara Modigh - 4 oktober 2014 17:47

Hejtkrkfkfkfnndnmmnnndn att
Z
Zon. Z
Z. Z z z

Svdbrjdbdbdjsjdjk Djdjdjddjsekrekek. Fgdhhdgefjsusudjfkkc. Zvncxbxbkxbxnz. Ifkdkekdkdjsbsbdbsbdbdsbbsbssb

Kfjffjdhhddejdhhdhdjf. Bzjdkkdjfxkxxvhdjdjfjjtjrjrjejfjekjjhxvzndkdbjdbff
fnndbbbjbdnfzmxlznDalslandNDjdfgghgldlfokdk

Av Sara Modigh - 3 oktober 2014 17:15

Det där med psykiska diagnoser är inte alltid lätt. 

Under mina år inom psykiatrin har det pratats om många olika diagnoser. 

Man hade innan mina diagnoser sattes många funderingar över vad det kunde vara för diagnoser jag skulle kunna tänkas lida av. 


De jag minns nu att man pratat om är OCD, SAD, Skolfobi, Borderline, Fobisk personlighetsstörning samt osjälvständig personlighetsstörning. 


Alla vilka jag själv tycker är helt otroligt fel. Fast jag kan se att jag haft vissa av symptomen i diagnoserna. Men alla har berott på min ångest. 

Jag kan inte låta bli att undra om jag hade fått min Asperger och ADD diagnos idag om jag gjorde utredningen på nytt utan ångest som är där och spökar.


Visst jag har fortfarande ångest. Men den kommer främst i pressande situationer, när jag utsätts för mycket stress eller ställs inför något nytt. Jag är rädd när jag inte vet vad som ska hända. 

Jag har svårt för att göra något jag aldrig gjort förut och det är främst i de situationerna som min ångest ligger idag. 

Jag har även ångest i situationer där jag känner mig fast. Jag klarar inte av känslan av att vara fångad . Får panik när jag sitter fast och jag får svårt att andas.

Sedan är det även alla situationer som kopplas till att spy. För att spy är mitt ultimata skräckscenario. Så magsjuka, för mycket alkohol, bakterier och så vidare skrämmer mig och jag får ångest om någon pratar om illamående och spyor, om någon i min närhet uttrycker att de mår illa eller om jag själv mår illa.


Detta är en stor skillnad mot hur det faktiskt varit då jag haft ångest 24 timmar om dygnet dag in och dag ut under flera års tid.

Nu har jag mina specifika situationer som triggar min ångest och ja ibland händer det att jag har lite ångest om dagarna utan anledning.

Men jag är ju så mycket bättre nu än innan och jag undrar, var det ångesten som gjorde och gör alla mina svårigheter?  


Den enda diagnos jag aldrig tvivlat på är just ångest diagnosen. "uppfyller även kriterierna för svårare generaliserat ångestsyndrom" står det i min utredning. 

Ångesten har alltid funnits hos mig. Så länge jag kan minnas har den alltid påverkat mitt liv. 

Men nu börjar jag få kontroll. Det har tagit hela mitt liv att lära mig det och jag hoppas att jag fått ett fast grepp om ångesten nu så att den inte sliter sig loss och tar över min vardag igen. 


Jag vill aldrig någonsin tillbaka till det helvetet jag levde i förut. 

 



Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards