Jag trodde aldrig att jag skulle behöva upleva en sådan här dag igen. Just idag minns jag aldeles för väl varför jag svor på att aldrig utsätta mig för en skola igen.

Jag började i den nya klassen idag. En klass jag inte alls trivs med. Bråkigare, stökigare och upplagd på ett sätt som inte alls passar mig. Hela rasten spenderades gråtandes inne på en toalett och när lektionen sedan började igen kunde jag inte klara av båket och stöket.
Som alldeles för mycket påminde om den värsta tiden i mitt liv och jag sprang ut från lektionen.
Jag klarade inte av att vara kvar.

Jag försökte samla mig men trårna bara rann och rann. Det här känns för tugnt.
Så jag åkte hem för jag klarade inte mer.
Hela vägen på bussen har jag försökt hålla in alla tårar och när jag kom hem bara föll jag ihop och skrek och grät på golvet.

Det gör så ont i mig.
Jag avskyr att detta ska vara så fruktansvärt svårt.
Jag vill klara av att leva!
Om jag inte klarar av att utbilda mig hur ska jag då någonsin komma någon vart?

Jag faller bara djupare och djupare och skolan blir jobbigare och jobbigare.
Jag mår så dåligt att jag knappt tar mig upp ur sängen. Allt känns så tugnt. Bara tanken på att resa sig från sängen för att gå på toa får mig att känna gråten i halsen.
Är det verkligen meningen att varje andetag ska kännas som en kamp? Ska man verkligen behöva önska att man aldrig vaknar igen när man går och lägger sig?
Är det verkligen såhär livet ska vara?