Självskadebeteende , ett ord med många nyanser.

Att ha ett självskadebeteende kan betyda så otroligt många saker, och det är väldigt många är drabbade. Jag själv är en av dem.

Den dagen jag första gången medvetet tillfogade mig själv smärta hade jag aldrig hört talas om självskadebeteende. Idag är det annorlunda. Många, näst intill alla har någon gång hört talas om det. Men ändå är kunskapen väldigt låg.

Inte många vet vad ett självskadebeteende innebär och därför tycker jag att det är viktigt att informera.

Kunskap förhindrar fördomar, och fördomar finns det tyvärr gott om. 

Som självskadande idag ses man som mindre värd. Det råder en kall och hård attityd mot självskadare i samhället och fördomarna påverkar mycket.

En av de största fördomarna som jag personligen utsatts för är fördomen om att alla som skär sig gör det för att få uppmärksamhet. Att det skulle handla om någon form av behov att få människor att tycka synd om mig. 

Men det har aldrig varit en del av mitt självskadebeteende.

Jag kan inte prata för någon annan än mig själv, för alla har sin egna anledning och sin egen problematik bakom sitt självskadande. 

För mig handlade det om smärtan, den fysiska smärtan som för ett par sekunder kunde distrahera mig. Smärtan som jag kunde förstå. Ett sår på min arm kunde jag se, jag visste varför det gjorde ont, jag kunde tvätta såret, plåstra om min arm och när dagarna gick kunde jag sakta men säkert se såret läka.

Det samma kunde tyvärr inte sägas om den psykiska smärtan jag kände. 

Den läkte aldrig. Jag kunde inte se den och jag kunde inte allt kontrollera eller ta hand om den.

Detta påverkar mycket, även vården. 

Gång på gång händer det att självskadande ungdomar fryses ut, "du ska minsann inte få någon uppmärksamhet". 

Ett scenario man inte allt för sällan hör talas om i mina kretsar är hur någon på en psykiatrisk avdelning självskadar och en personal kommer suckandes in och slänger lite papper på golvet och nonchalant säger till patienten "du får torka upp ditt blod när du är klar".

Ja, det är viktigt att det städas, men vart finns empatin idag?

Varför är vi så rädda att sträcka ut en hjälpande hand till någon som självskadar? Är det just dessa fördomar om uppmärksamheten som gör detta? 

Som gör att människor med ett självskadebeteende inte får den vård de behöver. 

Att det bemöts så respektlöst och nonchaleras just som de kanske behöver hjälpen som mest.

Att bli bemött på ett hårt, kallt eller nonchalerande vis när man mår så dåligt som man gör i det ögonblicket man självskadar gör inte att man kommer sluta självskada. Att bli bemött som en svår och jobbig patient gör inte att man mår bättre.

Det gör snarare att man mår ännu sämre och självskadar ännu mer.

Det är också många som anser att de personer som självskadar faktiskt får skylla sig själva. "Du väljer ju själv att skada dig så då är det ju ditt eget fel". 

Men jag anser inte att det är så lätt. Att någon skadar sig själv är aldrig så lätt som att personen en dag vaknade och tänkte "nä om jag skulle ta och dra ett rakblad mot handleden" och det är inte heller så lätt som att man bara vaknar nästa dag och bestämmer att aldrig göra det igen.

Ett självskadebeteende handlar om en oförmåga att hantera de känslor och tankar man har. En oförmåga att klara ut livet och dess svårigheter på annat sätt.

Många gånger handlar det om en desperat metod för att kortsiktigt hantera de svårigheter som uppstått för att man inte vet något annat sätt att hantera sina problem på. 

Att man inte har förutsättningarna för att hantera sina problem är inget man valt själv. Vissa har aldrig fått lära sig som barn, andra är födda med en oförmåga och andra har för många problem för att någon ska kunna reda ut den där härvan ordentligt. Inget av detta är något man själv väljer. 

Det är väldigt vanligt med missbruk hos personer med psykisk ohälsa och jag säger som jag alltid sagt. Ingen väljer att bli missbrukare vare sig det gäller, alkohol, droger, sex, shopping, spel eller självskador. 

Bakgrunden till missbruket kan ha många olika nyanser men ingen tog sin första klunk alkohol med målet att bli en a-lagare på stan. 

Ingen väljer heller att drabbas av psykisk ohälsa och ingen väljer vilka svårigheter de ska drabbas av i livet. 

Så kan vi inte bara komma överens om att de som självskadar inte gör det bara för att få uppmärksamhet och att de faktiskt inte får skylla sig själva!