Idag är det sex år sedan Jag började flytta mina saker från min mamma och in i min och Jakobs lägenhet. 

Sex år, det är ju inte klokt egentligen. 

Har det verkligen gått så lång tid sedan jag flyttade hemifrån. Jag känner mig gammal, och det känns som om tiden rinner iväg och jag känner mig dålig som inte uppnått mer under alla dessa åren. 

Jag mår väldigt dåligt över att inte ha någon utbildning eller att jag inte har nått jobb. 

Men jag vet allvarligt talat inte om jag ens skulle klara av ett jobb.. i alla fall inte som det är just nu. 

Sen börjar jag känna mig väldigt klaustrofobisk när jag sitter hemma i lägenheten. Det är trångt och vi får inte riktigt plats längre. Men vi har inte råd, tid eller ork till att flytta. 

Jag har trivts jättebra här under många år, och det kanske bara är för att jag är i en svacka i mitt mående och att det då går ut över lägenheten. Men just nu trivs jag inte här längre. 

Allt är fult, stökigt och trasigt och jag känner mig lika dan när jag sitter här och möglar hela dagarna. 

Även om den värsta stressen med skolan lagt sig och jag inte längre är så labil i mitt humör så mår jag fortfarande mycket dåligt. 

Jag känner mig ensam och dålig. Jag är jätterädd för framtiden. Hur ska vi någonsin klara oss? 

Jag kan inte bo här i denna lilla skitlägenheten i all evighet. 

Att allt ska vara så svårt. Jag önskar så att jag vore frisk och funktionshinderfri. Vardagen vore så otroligt mycket lättare om man klarade av att utbilda sig och ha ett jobb. Om man slapp oroa sig över pengar jämt och faktiskt hade råd att leva. 

Men ja, jag får väl vara glad att jag har någonstans att bo överhuvudtaget. 

Jag har en egen säng att sova i och jag har mat på bordet så jag inte behöver gå hungrig.

Det finns ju alltid de som har mindre.

Jag borde vara glad och tacksam för det jag har i stället för att må dåligt över det jag inte har.

Ska försöka ta mig ur den här härvan om framtidsdrömmar som får mig att må skit för att det känns som om jag aldrig kommer nå dem. 

Bättre att försöka må bra i det jag har. 

Jag har ett hem, det är varmt, det ger mig skydd, jag har en tv och jag har Netflix så jag kan titta på film och serier, jag har mat och jag har tid att sova och jag har en dator så jag kan blogga. Vi har en bil så vi kan ta oss runt. Jag har kläder, även om många är ärvda så har jag i alla fall något att ta på mig så jag slipper frysa. 

Jag har möbler, även de många ärvda eller köpta begagnade. Men jag har en säng att sova i, en tv-soffa att sitta i och bord att äta vid. 

Så ja, egentligen är jag väldigt tacksam över det jag har. 

Jag är väldigt glad för att jag har min lägenhet även om jag är ledsen på den emellanåt.