Ibland funderar man på hur sjuk man måste vara för att det ska vara okej att vara sjukskriven. 
Jag har åtskilliga gånger under hela mitt liv fått höra att jag bara är lat och ska ta mig i kragen. 
Jag har i hela mitt liv fått höra att jag är lat och bortskämd. 
"Dumma lilla flicka, du måste ju förstå att du måste ha ett jobb" och ingen tycks inse att man kan vara svårt sjuk och ändå prioritera saker som man mår bra av, just för att man behöver de sakerna för att orka fortsätta kämpa. 
Att jag orkar skriva på min blogg, att jag umgås med vänner och träffar familjen gör mig inte mindre sjuk, men det är det som gör att jag överlever och får mig att orka fortsätta kämpa. 
Hade jag inte prioriterat att orka dessa saker hade jag gått under. 

Så nej, jag kan inte jobba och ja jag har ändå orken att träffa min familj och driva en blogg. 
Men det verkar som att den enda gången man är sjuk nog att vara sjukskriven är om man är så sjuk att man inte kan göra någonting mer än ligga hemma och dö och samtidigt kämpa allt man kan för att ta sig tillbaka till jobbet. Då är man värdig att vara sjukskriven.

Jag har på riktigt hört folk komma med argument om att "Den och den var si och så sjuka och klarar ändå av att jobba" som att det skulle få mig att må bättre och komma in i ett arbete?
Jag önskar mer än något annat att jag var frisk och kunde ha jobb och klara allt det där som man förväntas klara av. 
Oförståelsen är så stor och ingen vill riktigt sätta sig in i hur det är att leva med de sjukdomar och problem som jag har, så varför då säga åt mig att jag skulle klara av att jobba om jag bara inte var så lat?

Jag känner mig som en så fruktansvärt dålig människa för att jag lever på aktivitetsersättning. Jag känner mig dålig för att jag inte klarar av att plugga eller jobba. Just för att jag alltid har fått höra om alla som har det värre och ändå kan jobba och hur lata alla sjukskrivna är. Jag får dåligt samvete när jag gör något för att må bra, för jag har så många gånger fått höra att om jag orkar det så borde jag orka att jobba också. Det är som att om jag inte jobbar och sliter så förtjänar jag inte att ha något bra alls i livet. 
Är det meningen att man ska behöva lida genom hela livet tills man drivs till att ta sitt eget liv för att det är så viktigt att ha ett jobb?
Jag har flertalet diagnoser som alla enskilt skulle vara nog för en sjukskrivning och ändå så har jag dåligt samvete över att jag är sjukskriven. 
Jag skäms alltid över att jag inte är en duktig sjukling som klarar av att sköta hem och jobb.

Ska det verkligen vara så. Att man när man är sjuk ska skämmas över att man inte är frisk nog att kunna jobba. 

När man är drabbad av osynliga sjukdomar, sådana sjukdomar som inte syns utåt alltså så är det väldigt svårt. Jag har fått höra så många gånger att jag verkar så frisk. Många kan inte alls se hur dåligt jag mår. 

Det är ju inte så konstigt egentligen efter som alla mina sjukdomar sitter i hjärnan. 

Man ser inte hjärnan, men den styr precis allt.

Ni kan inte se de eviga myrkrypningarna i mina ben, ni kan inte se den brännande smärtan i min rygg. Ni kan inte känna de iskalla vågorna som går genom mina armar varje gång jag försöker lyfta något ovanför axelhöjd. Ni kan inte känna hur energin bara rinner ur min kropp om jag blir det minsta varm. Ni ser inte att jag lider när det känns som om min hjärna är kokt och svullen. Ni kan inte heller känna min ångest, känna hur stressen byggs upp, hur hjärtat slår obehagligt i min bröstkorg, ni kan inte känna det där tycket över bröstet som gör det svårt att få luft. Ni kan inte heller se min sorg. Ni kan inte se frustrationen och ilskan som gnager inom mig. Men ändå så tar ni er friheten att säga åt mig att jag är dålig som inte jobbar.

Så du som bara härom dagen förklarade så fint att jag skulle må bättre om jag bara hade ett jobb:

Du vet ingenting om hur det är att leva med mina diagnoser. Du känner inte mig, har aldrig ens träffat mig eller har någon inblick i vad jag kämpar med dagligen. Hur har du ens mage att komma hit och säga åt mig att jag skulle bli frisk av ett jobb?

Tror du inte att om jag kunde jobba så hade jag gjort det? 

Jag hatar att vara sjukskriven men det är ett måste, jag överlever inte annars. 

Det är fruktansvärt ensamt att sitta hemma i en tom lägenhet dag in och dag ut och det är väldigt långtråkigt. MEN, det är faktiskt så att jag orkar inte något annat. Det fungerar inte. Jag blir bara sjukare och sjukare när jag försöker ta på mig saker som jag varken fysiskt eller psykiskt klarar av. 

Men jag önskar verkligen att jag klarade det. Det är en dröm att kunna må så pass bra att man kan ta sig till ett jobb där man kan träffa trevliga kollegor och ha något att göra om dagarna. Att få en ordentlig lön och faktiskt kunna leva ett riktigt liv. Åh vad jag vill ha det!

Så sluta behandla mig som om jag bara sitter hemma och latar mig för skojs skull, för det är inte skoj.

 

Jessica

26 februari 2015 18:08

Jag känner igen mig i allt du skriver, alla känslor. Att en person i dag ska känns så.. det är tragiskt. Som om vi är på väg emot ett samhälle där de svaga.. sorteras bort helt enkelt :-(
Heja heja till dig

Sara Modigh

26 februari 2015 19:03

Ja, alla människor värderas enbart efter bedrifter och vad man bidrar med till samhället. Allt som räknas är pengar. Hälsa är ingenting värt och man är en skamfläck som ska tvättas bort om man inte är med och bidrar

 

Maria Wolke

27 februari 2015 07:27

Jag är mycket stolt över min dotter, 42 år, som lever med sin OCD, är aktiv på många sätt ute i samhället och just nyligen påbörjat sina studier efter många år "hemma". Hon har haft aktivitetsstöd hela tiden. Hon har kämpat, precis som du, för att få en bra vardag och ett värdigt liv. Självklart har det varit svårt många, många gånger men hon har, precis som du, slagits för sin rätt att vara i behov av samhällets pengar. Så räta på nacken, Sara, du har kämpat och du fortsätter att kämpa mot fördomar och för ett bra liv. Var stolt över din styrka!Och var stolt över din blogg där du delar med dig så bra och slåss mot fördomarna!

Sara Modigh

27 februari 2015 11:56

Tack Maria :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...