Direktlänk till inlägg 15 mars 2015
Härom dagen satt jag och skrev om den utvecklingen jag gjort och då slog det mig att "herregud vilken resa jag gjort".
Oftast blickar jag bara framåt och då är det lätt att glömma hur långt man faktiskt gått redan. Det är nästan så att jag blir lite chockad över hur långt jag gått när jag för en gång skull tittar bakåt.
När jag tänker på mig själv som jag var för några år sedan så är det som om jag var en helt annan person med ett helt annat liv.
Det känns inte som om det var jag som levde så.
Mitt liv var inget annat än dåligt mående med ännu mera dåligt mående ovanpå.
Jag gillar inte att tänka tillbaka på det som var så därför har jag undvikit det och det har ju gjort att det är svårt att se framstegen. Men nu när jag tittar bakåt på det livet jag hade så går det knappt att jämföra det livet med det livet jag har nu.
Även om jag fortfarande har det tufft och jag mår dåligt så är det ju ingenting jämfört med hur det var förut.
Detta är en bild på mig år 2010 och en från i år. När jag tittar på bilder på mig själv från den tiden så tycker jag att jag ser helt själsligt död ut. Jag är så tungt medicinerad och helt död inombords. Det finns bara smärta men samtidigt ser jag också den kamp som alltid pågick för att försöka dölja hur dåligt jag mådde och en otroligt svår kamp för att överleva.
När jag tittar på dessa två bilder så önskar att jag hade kunnat åka tillbaka i tiden och berätta och visa för mig själv hur långt jag tagit mig och visa att det är möjligt. För där i den mörkaste tiden av mitt liv kunde jag inte ens föreställa mig att jag skulle kunna ta mig ut så bra som jag faktiskt har gjort.
Utvecklingen har gått långsamt och jag vet inte riktigt när vändningen kom. Men jag är otroligt tacksam att jag klarat av att ta mig såhär långt.
Detta trots både en MS-diagnos och mammas död, det känns helt otroligt ibland.
Bland det sista jag sa till psykiatrin var "Får jag en MS-diagnos så tar jag mitt liv". Mamma hade nyligen dött och min MS härjade fritt och odiagnostiserad men jag kände på mig att det var MS och jag var livrädd. Men jag bestämde mig för att fortsätta kämpa i samma stund jag gick diagnosen.
Jag tror att jag alltid haft en stor kämpaglöd inom mig och jag är inte den som ger upp när det verkligen gäller.
Det är så att jag knappt kan fatta hur illa det faktiskt var och jag tror inte det var många som förstod hur dåligt jag faktiskt mådde då och jag tror även att jag själv förträngt mycket av hur det var och det kaos jag levde i.
Jag vill aldrig någonsin tillbaks till det helvetet.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se