Precis som många andra höll Max sin sjukdom hemlig. Han visade bara en sida av sig själv. Den perfekta sidan. Där allt var bra och ingen kunde misstänka att Max egentligen inte mådde så bra. Han dolde hur han mådde för att han precis som många andra var rädd för att uppfattas som svag eller misslyckad. 

En rädsla som tyvärr finns hos många som är drabbade av psykisk ohälsa. 

Det finns en stigmatisering av psykisk ohälsa i samhället idag där många fördomar existerar och det finns också ett tabu att prata om hur man mår psykiskt. 

Mycket beror på att det saknas ordentlig kunskap om vad psykisk ohälsa är och vem det drabbar. 

Därför har Max valt att starta ett företag där visionen är att föreläsa om psykisk ohälsa för både privatpersoner och företag, men framför allt i skolor för att ge ökad kunskap om psykisk ohälsa och öppna upp dialogen så att dessa osynliga sjukdomar blir mer synliga. 

Ökad kunskap bidrar till mindre fördomar och med mer kunskap kommer förhoppningsvis mer acceptans så att människor som mår dålig kommer ha det lite lättare att öppna upp och prata om hur de mår. 

Att leva med en osynlig sjukdom är inte lätt när man inte blir förstådd, när man blir misstrodd och till och med blir dömd på förhand på grund av de fördomar som finns.  Därför är det viktigt att prata om psykisk ohälsa på ett sätt som bidrar till mer kunskap och förståelse.

Vi måste kämpa för ett nå ett samhälle där vi kan prata om hur vi mår psykiskt utan att känna skam så att inte människor ska behöva lida i det tysta.

Så för att säga som Max "Det är dags att sudda ut den här tabun som existerar och det är dags att göra det osynliga synligt!"

Så var med och dela och berätta om Max och hans föreläsningsföretag, My Top Secret Story och dela med dig av din egen erfarenhet av psykisk ohälsa. 

Ju mer vi pratar om det desto synligare blir det.

#gördetsynligt

I dag har det vart full fart med massa ärenden. 

Jag började dagen på vårdcentralen för att ta lite blodprover. Det gick bra idag så det var skönt. Men de är ju rätt bra p att sticka på labb och ett blodprov är ju lite lättare än att sätta ett PVK. 

Så när proverna var tagna fick jag ta mitt blogg och gå och posta det i brevlådan. Det kändes lite lustigt. Visste inte att sådant skickades med vanliga posten. 

Efter det så har vi gått på secondhand och gjort lite små fynd. Jag älskar secondhand. Man kan hitta så mycket roligt där. 

De här maskeraddräkterna gjorde vi av secondhand fynd :) 

Så nu kanske de blir fler maskeraddräkter ;) 

Efter det så har vi pysslat lite med allt möjligt här hemma. 

Vi åker till London om tio dagar så är en del att fixa innan dess.  Ska till Uppsala precis innan också och fira svägerskan som fyller 25 så jag har fixat present till henne idag som jag hoppas hon kommer gilla. 

Det känns som om det varit en lång dag idag. Jag är trött och känner mig mör i hela kroppen. Vet inte varför jag är så trött. Har haft väldigt mycket huvudvärk nu i ett par dagar också. Undra om det är väderomställningen som gör det. Att min MS inte hinner med nu när det helt plötsligt är så mycket varmare. Jag hoppas att kroppen vänjer sig snart för jag är trött på att känna mig överhettad. 

Nu ska jag och Jakob äta lite och sen lägga oss och kolla på The Big Bang Theory.

Hoppas ni har det bra i vårvädret. 

När man ser på mig idag är det svårt att tro att jag, för bara några år sedan hade en så svår social ångest att jag inte klarade av att lämna min lägenhet.

Jag gick aldrig ut, jag klarade verkligen inte av det.

Jag fick ångest varje gång jag gick förbi min ytterdörr för bara tanken att vara så nära det som jag var så rädd för gav mig panik och ångest. 

När jag tänker tillbaka på hur jag fick panikattacker när jag hörde någon i trappan, hur livrädd jag var för att dörrklockan skulle ringa, Vilka panikattacker jag fick när den gjorde det. 

När jag väntade på besök, även om det var någon jag kände väl så gick jag runt med panik ibland i flera dagar i förväg för jag var så rädd och ångestfylld.

Jag mådde så dåligt att jag klarade inte av att ta mig till psykiatrin. 

Men jag hade turen att få en psykolog som faktiskt är det bästa som hänt mig inom psykiatrin. En psykolog som bestämde sig för att gå hem till mig en gång i veckan och plinga på min dörr oavsett om jag öppnade dörren eller inte. 

Hon var tålmodig och på sin bestämda tid kom hon, plingade på väntade en minut plingade en gång till och väntade i fem minuter innan hon gick.

Ofta lång jag på golvet med panik och höll för öronen för jag tyckte det var så hemskt. 

I början kunde jag bara släppa in henne när Jakob var hemma.

Men efter lång tid så började jag klara av att öppna dörren och släppa in henne. 

Det var första steget i min utveckling. 

När jag hade övervunnit det så bestämde jag mig för att jag skulle fortsätta kämpa.

Jag började i smyg öva på att gå nära min ytterdörr (i smyg för jag var rädd att misslyckas och ville inte att någon skulle se det) och i början vågade jag knappt springa förbi dörren. Men jag tog ett steg närmre och ett steg steg till ända tills jag inte klarade mer. Jag hade så mycket ångest och jag var helt slutkörd. Men jag satt där på golvet och grät vid ytterdörren många gånger innan jag vågade lägga handen på handtaget. 

Jag fortsatte och fortsatte. Ett steg i taget, ena foten framför den andra. Jag pushade och pushade. Jag började att bara öppna dörren på glänt och nästa steg var att gå ut i trappuppgången, nästa steg var att gå ut i trappuppgången och låsa dörren, sen att gå in i hissen. 

Tillslut kände jag mig redo att faktiskt gå ut. Men jag ville inte vara helt ensam. Så jag tog med mig min katt ut. 

Fluffis var min förtrogna vapendragare och följde mig överallt. 

Jag har aldrig stött på en katt som var som honom och kommer nog aldrig heller att göra det igen. 

Han skyddade mig mot allt och var min trygghet. Han sov hos mig på nätterna och låg alltid hos mig när jag satt vid datorn eller kollade på tv. Han satt på badkarskanten när jag badade och ja han var alltid där. 

Han tyckte om att gå ut så det kändes bra att kunna ha honom med mig ut när allt kändes jobbigt. 

Vi började gå ut mer och mer och det blev mindre och mindre jobbigt ju längre tiden gick. 

Vi gick ut ganska ofta under de varma månaderna och vi brukade sitta ute och vänta på att Jakob skulle komma hem från jobbet.

Efter ett tag när grannar blivit nyfikna på den "konstiga katten" utan hår så började folk komma fram och prata. 

Det var en otroligt bra övning för mig. Jag fick prata om något som var tryggt och mer fokus lades på katten än på mig och det var skönt. 

Vi fortsatte gå ut med Fluffis och pratade med allt fler människor och ångesten försvann mer och mer. 

Nästa steg var för mig att kunna gå in i en affär. Något som skrämt mig något så otroligt. 

Jag fick panik av bara tanken på att vara instängd i ett varuhus med massa andra människor och köer för att kunna ta sig ut. 

I början så följde jag bara med och satt ute i bilen medans Jakob var inne och handlade. Jag låste alla dörrar och satt och spelade mobilspel för att distrahera ångesten. 

Jag var så rädd men med tiden så blev det bättre och jag vågade sitta i bilen med dörrarna olåsta. 

Även här blev det att ta steg för steg. När jag satt i bilen med dörrarna olåsta så började jag öppna ett fönster, sedan gå ut och gå et varv runt bilen, varje gång lite längre och tillslut vågade jag följa med in i affären. 

Tiden gick och det kändes bättre och bättre och tillslut för ett år sedan så nådde jag mitt mål. 

Att våga gå och handla helt själv. 

Mycket av mina framsteg kommer av att jag har tvingat mig själv ur mina trygghetszoner och gjort saker som jag varit väldigt rädd för.

Jag har träffat folk, gått i affärer, pratat med människor och gett mig ut och gjort saker...

ETT STEG I TAGET!

En tanke kan starta en kedjereaktion. Jag vet inte ens vad den första tanken var, men det tog inte lång tid innan tankarna ledde till saker jag inte vill tänka på. Tankar på hur min mammas kalla döda hand kändes i min, tankar på hennes insjunkna ögon och missfärgade hud där hon låg i kistan den där sista gången jag såg henne.
Då hade hon varit död i tre veckor, legat i ett kylskåp och även genomgått en obduktion. När hon låg där i kistan kunde man se var de skurit upp och sytt igen. Min mamma såg inte ut som min mamma längre men ändå så såg man att det var hon. Käken var helt sned, ansiktet helt rött och ögonen inskjunka och näsan hade inget fett kvar utan var tunn och broskig. Kinderna var insjukna och hon såg så gammal ut. Inte alls som de 43 åren hon var.

Tankarna skenar i väg till den där dagen då dödsbeskedet kom. Jag minns hur vi körde i ilfart hem till mamma och när vi såg ambulansen stå utanför mammas bil hann Jakob knappt få stopp på bilen innan jag hoppade ut och sprang med tårar i ögonen och slet upp dörren. Där inne möttes jag av poliser som ledde mig ut på baksidan där hela familjen var samlad. Där och då gick det inte längre att förneka faktumet att mamma gått bort.

Jag har haft svårt att hantera det och begravde allt djupt inom mig. Men nu börjar det läcka ut. Det är värst på nätterna när man ligger och försöker somna.

När jag vaknade i morse kunde jag knappt styra min kropp. Jag fick koncentrera mig för varje rörelse för att ta mig upp och ta på mig ett par trosor och för att gå på toa och borsta tänderna. 

Det är som om kroppen inte riktigt vill vakna på morgonen, det tar lång tid för kroppen att komma igång.

Min högersida känns bättre nu igen. Men vänster är fortfarande lite slö.

Det är läskigt när det blir så här.

Jag har känt av det förut också. Men inte så tydligt som idag.

Men jag antar att det var för att jag sov så länge och så tungt efter ett par dagar då jag inte sovit så mycket. 

Ja, MS är en händelserik sjukdom. Ingen dag är den andra lik känns det som.

Igår mådde jag så otroligt dåligt av värmen..Vilken värme liksom?

Men i alla fall. Jag tog p mig ytterkläderna för att gå till Willys och handla lite och innan jag hunnit ut genom ytterdörren var jag helt överhettad. Hissturen kändes som en evighet innan man tillslut kom ut och kunde svalka av sig. 

Det är riktigt jobbigt när det blir så. Sen gick det ganska bra inne på Willys, men när jag kom hem igen kändes det som om hela huden brändes av värmen i min lägenhet.

Jag öppnade balkongdörren och alla fönster som gick att öppna för att försöka vädra ut lite, slängde av mig alla kläder men inget hjälpte. Så fick ta en handduk och blöta med kallvatten och lägga mig ner med den över mig för att inte förgås av värme medans stackars Jakob frös och fick bädda ner sig under duntäcke.

Jag har symptom som kommer och går oftast när jag är stressad och trött så kommer det. Man ibland så känner jag av det utan uppenbar anledning också. 

Oftast är det en brännande smärta i ryggen. Det känns som om jag sitter vid något väldigt varmt som värmer enbart mitt ryggslut. Det är otroligt irriterande, det kommer mest fram på jobbiga dagar med mycket ångest, stress och sådant. Men kan också komma ibland om jag frusit mycket under dagen.

Sen är det myrkrypningarna och de känner jag av dagligen. 

Ju mer jag rör benen desto värre blir myrkrypningarna. 

Det sticks och bubblar som om mina ben var fyllda med kolsyra, och vi alla vet ju vad som händer med en kolsyrad vätska om man skakar runt på den. 

När jag sätter mig ner efter att ha varit ute och gått så sticks det väldigt intensivt ett tag.

Men jag är glad att det i alla fall går över. Men när man triggat igång det en gång blir det lättare och lättare att få intensiva myrkrypningar under den dagen.

Det är väl de två sakerna som är de vanligast återkommande problemen jag har.

Den har jag ju saker som jag inte riktigt klarar av som jag mår väldigt dåligt av på ett sätt som inte riktigt går att förklara.

Man känner sig matt, svimfärdig, svettig, illamående, sjuk, darrningar hela kroppen känns som gelé och det är när jag blir utsatt för värme. Men det är svårt, för vad som är för varmt ändras ofta. Ett tag var min egen kroppstemperatur för varmt och en annan dag så kan jag bada eller duscha jättevarmt utan problem. Ibland klarar jag inte av att krama en annan människa för det blir för varmt och andra dagar hår det bra. Ibland kan jag stå med ytterkläder inomhus och en annan dag mår jag pest av det. Så som ni förstår är det väldigt svårt att beräkna. 

Jag får en liknande känsla av att lyfta saker ovanför huvudet. Det känns som om all energi försvinner ur kroppen och jag känner mig verkligen sjuk för jag blir så svag och trött samtidigt som det gör ont och går iskalla stötar genom armarna. 

Det är ganska komplicerat speciellt eftersom jag även har problem att börja mig fram eftersom jag får huvudvärk av det. Det känns som om hjärnan är svullen och utsatt för ett alldeles för högt tryck. 

Det påminner även lite om huvudvärken jag fick efter min lumbalpunktion. Fast inte lika farligt och bara under tiden jag står framåtböjd. 

Jaja, det är bara att lära sig leva med det. 

Försöker trivas med min kropp och ibland är det svårt. 

Just nu är jag i en period då jag tittar mig i spegeln och bara ser allt fett som jag önskar inte fanns där.

Viket är så lustigt för jag tittar på andra tjejer av större modell och tycker att de är så vackra. Men jag själv ser bara att jag är ett enda stort fult daller. 

Självkänslan är inte den bästa med andra ord. 

Jag har gått upp en del i vikt igen och det gör mig ledsen.

Jag har kämpat med vikten i hela mitt liv och det fungerar inte. Jag försöker att äta bra och jag tycker att jag äter inte så tokigt men ändå går jag upp i vikt. Jag äter en halv fralla tillsammans med lite kvarg och frukt till Lunch och så ett mål mat enligt måltidsmåttet till middag och så lite kvarg, frukt och kex till kvällsmat. Jag tycker inte att det låter som att det är så extremt? Jag menar jag ser folk som käkar fyra ostmackor till frukost, äter gårdagens rester till lunch, kommer hem käkar ännu mera middagsmat och sedan äter kvällsmat och dessutom har mellanmål på allt detta. 

Men jag vet inte. Jag går ju upp i vikt av det jag äter. 

För att gå ner i vikt eller stå still måste jag ligga på så låga kalorier och det är svårt att få energi när kroppen ligger på svältnivå.

Jag mår mycket bättre sedan jag började äta mer igen. Men kilona rullar på allt mer och mer. Men jag kan inte leva på tusen kalorier om dagen, det går inte. Man är trött och ledsen hela dagarna när man inte får i sig någon mat. 

Jag mår bättre fysiskt och egentligen psykiskt också när varje dag inte längre består av ångest och kaloriräknande. Men ändå. Det finns något inom mig som hatar min tjocka kropp så innerligt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. 

Men sen i nästa sekund känner jag, varför ska jag må dåligt över något så onödigt som hur jag ser ut? 
Det är ju inte som att jag är värdens fulaste egentligen och vad spelar lite fett och hud för roll på det stora hela? 

Nä, jag måste ta itu med de där tankarna innan det går för långt. Jag har varit i ätstörningsträsket flera gånger i mitt liv och jag vill verkligen inte fastna där. Jag är faktiskt hellre tjock än ätstörd. 

Jaha ja, ännu ett sådant där inlägg som skuldbelägger de hårdast utsatta.
Är man inte i stånd att förändra eller vända sin neuropsykiatriska funktionsnedsättning till det positiva så är man lat och skyller allt på sin diagnos.
Man använder sin diagnos för att slippa göra saker och man använder den för att inte behöva ta ansvar för sitt beteende.
Det är ju verkligen inte en bild som behöver spridas mer enligt mig. Fördomar finns det redan så otroligt mycket av.   
Det är skillnad på att skylla ifrån sig och att förklara tycker jag.

Har man stora svårigheter med något på grund utav sin diagnos måste man väl ändå få förmedla det?

Jag blir så trött på hur trångsynta många människor är. Bara för att ni har samma diagnos betyder inte att ni har det exakt likadant. ADHD och alla andra funktionsnedsättningar eller sjukdomar drabbar människor i olika grad och vi har alla olika förutsättningar för att handskas med det.
Att säga att ADHD är något positivt som alla borde vilja ha och sedan anta att alla kan känna så det är så trångsynt att jag på allvar undrar hur människan kan se överhuvudtaget.

I artikeln står det "Att skylla på man inte kan göra visa saker för att man har ADHD är för mig att vara lat, allt för många identifierar sig med sin diagnos och lutar sig tillbaka"

Det gör mig uppriktigt ledsen att läsa. Det är en mening som matar precis de fördomar som redan finns och det är verkligen inget som vi behöver göra.

Sanningen är att det faktiskt finns de som är så pass drabbade av sin ADHD att det faktiskt finns saker de inte kan göra. Det är även väldigt respektlös att säga grattis till att någon har en funktionsnedsättning som för många innebär väldigt stora svårigheter genom hela livet. Var istället tacksam för att du inte drabbades så hårt som många andra har gjort. Lär dig se att det mer handlar om att du har haft tur än att andra är lata och skyller ifrån sig. 

Just du har haft turen att drabbas av ADHD på ett sätt som du kan använda i din vardag. Alla har inte den turen. Din okunskap är skrämmande och det är ännu mer skrämmande att den används och sprids för att skuldbelägga personer som har svåra funktionsnedsättningar. 

När man kämpar precis allt man kan och ändå får hör att man är lat när man inte klarar något på grund utav sin diagnos.  

Det är som att be någon som är rullstolsburen att rulla sig själv upp för en trappa och sen säga att personen är lat om den inte lyckas.

Den rullstolsburna bara sitter där och lutar sig tillbaka istället för att ta tag i sitt problem och vänder de till något positivt så att personen tar sig upp för trappan. 

Det är många som faktiskt har svåra hinder i vardagen på grund utav sina funktionsnedsättningar och där är inte kul att bli kallad lat för att man inte övervunnit de hinder som finns. 

Många blev upprörda över detta otroligt klumpigt skrivna inlägg.

Men ändå verkar inte budskapet gå fram till den här kvinnan. Utan hon svarar såhär i sin blogg:

"det är så tragiskt enligt mig, att man skulle vara hemsk för att man vill uppmana någon till att kämpa"

 Det enda som är tragiskt är att du inte kan inse att det är många som kämpar precis allt de kan och ändå inte uppnår det du förväntar dig.

Det finns de som kämpar dagligen i allt de gör och ändå inte kan vända sin diagnos till något positivt och de personerna har du just kallat för lata människor som använder sin diagnos för att slippa göra saker.

"Sanningen svider", Nej! Ditt skuldbeläggande däremot svider och sårar. 

Du vinner ingenting på att skuldbelägga och nedvärdera andra människor. Det är inte inspirerande och det är bara väldigt dumt att säga att du skriver detta för att få folk att kämpa för ett bättre liv. För tro mig, vi kämpar. 

Puh vad trött jag är idag.

Det känns som om all min energi vara försvunnit ur min kropp. 

Det har vart rätt bra i min MS länge nu och jag har inte påverkats så mycket utav den. Men den här förkylningen som jag åkte på gör att MS:en åter ger sig till känna. 

Jag är väl inte riktigt helt av med förkylningen och väglaget på tipspromenaden idag var ju inte det enklaste. Nästan ren is på många ställen så det tog på krafterna både fysiskt och mentalt. 

Måste ju koncentrera mig så otroligt mycket på mina ben när jag ska gå på ojämn mark eftersom vänsterbenet är lite sämre och balansen inte är helt hundra. 

Det går åt mycket mer energi för att gå på ojämn mark än på plan mark. Så när den ojämna marken dessutom är täckt av ojämn is så gick det åt mycket krafter. 

Men jag klarade tipspromenaden utan större problem och jag har vart och handlat inför vecka också så nu är allt det avklarat. Det känns ju skönt i alla fall. 

Nu vill jag bara lägga mig på golvet och smådö en stund. 

Men det går inte. För vi håller på att försöka sätta upp en ny taklampa i köket.

Vi var och hämtade mammas kökssoffa som vi har satt in i köket och då måste vi flytta lampan så den hänger över bordet. Men då kände vi att vi ville ha en annan lampa än den vi haft hittills så vi tog mammas gamla kökslampa också som vi hoppas kommer fungera bra.

Det blir en aning trångt i köket. Köksbordet kunde ju vara en aning kortare så hade det vart perfekt haha :P

Men men, skönt med en kökssoffa i alla fall.

 
I Fredags hade jag jättetrevligt. Vi var hos pappa och spelade spel och vi kom inte hem förrän vid klockan två på natten haha. 

och lördagen gick större ju delen av dagen till att hämta soffan och få ur den ur förrådet där vi har alla mammas gamla grejer förvarade. 

Sen hyrde vi ett släp och min snälla bror Ludvig hjälpte till att flytta in soffan hos oss. 

Sen åkte vi ut och åt tillsammans. Så det har varit en väldigt trevlig helg så det är ju värt att vara trött.

Imorgon jobbar Jakob kväll så kan ligga hemma hela dagen imorgon efter att han åker och titta på tv.