Direktlänk till inlägg 21 maj 2015
När jag var i tonåren och några år upp så hade jag väldigt mycket hallucinationer. Jag själv minns inte jättemycket av själva hallucinationerna men jag kommer ihåg fragment och känslor från det.
Jakob har berättat om alla möjliga olika knäppa saker som jag gjort när jag helt tappade verklighetsuppfattningen.
Mycket handlade om att jag kände mig förföljd eller att det var fullt med kryp överallt.
Jag minns den obehagliga känslan som om något kröp över min kropp, hur jag såg människor som rörde sig utanför mitt fönster eller att jag hörde någon röra sig i närheten.
Jag slogs för någon dag sedan att jag faktiskt inte ens kan minnas när detta hände sist. Det måste ha gått flera år.
Det känns faktisk väldigt bra att det är ett avslutat kapitel i mitt liv.
För jag minns den där obehagliga förvirringen och den tillfälliga skräcken när mina mardrömmar blev verkliga.
För det var så det kändes. Det var som om jag drömde mardrömmar fast jag var vaken och jag hade otroligt svårt att skilja på hallucinationerna och verkligheten.
När jag pratade med min psykolog så berättade hon att det var något som kallades för gränspsykoser, som uppkommit på grund av min extremt höga ångest nivå.
Jag vet att jag vid mammas död återupplevde lite slängar av det men absolut inte så som tidigare.
För när jag gick i högstadiet fram tills att jag var runt 20 någonting så hade jag väldigt mycket problem med att skilja på vad som var verkligt och inte.
Förmodligen för att det var den perioden av mitt liv då min ångest var som allra värst.
Jag vet att jag vid tillfällen till och med har slutat andas så att Jakob har fått ge mun mot mun metoden för att jag inte andats på så länge att han trott att jag skulle dö.
Jag vet inte varför det blivit så eller vad som hade hänt om han inte vart med.
Jag vet bara att vid de tillfällena började det nästan alltid med syner av något slag som fick min redan höga ångestnivå att stiga till så kritiska höjder att jag totalt förlorade all kroppslig kontroll.
Jag blev helt förlamad och kunde inte göra något alls. Ibland kändes det till och med som om jag svävade ur min kropp och på något konstigt vis tittade ner på mig själv där jag låg i en hög på marken och jag kunde liksom uppfatta att Jakob försökte kontakta mig men jag såg honom som om jag svävade någonstans bredvid och tittade på istället för att känna att han faktiskt rörde vid mig.
Vet att det låter jätteknäppt men detta hände vid ett flertal tillfällen och i perioder till och med flera gånger i veckan.
Den ångesten är bland det värsta jag upplevt i hela mitt liv och jag skulle inte önska det på min värsta fiende för det är så hemskt.
Jag är otroligt tacksam att jag inte har den nivån av ångest längre.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se