Gud vilken bedrövlig dag.  

På riktigt, detta har varit den värsta dagen på länge. Vaknade med en sådan hemsk huvudvärk att varje rörelse fick det att kännas om om något höll på att explodera inne i huvudet, jag kunde se min egen puls(?) i ögonen och det kändes som om jag hade ett tryck över hela mig. 

Samtidigt som allt detta så var jag också så trött att jag inte har orkat med någonting i dag.

Det är så tråkigt när dessa skitdagar kommer när Jakob är ledig. För idag har jag bara orkat sova och ligga i sängen och kolla på tv. Det är först nu som jag orkat ta mig upp en stund efter att jag ätit värktabletter, sovit några timmar och haft en kall handduk över halva ansiktet i några timmar. 

Känner mig helt mörbultad men mår i alla fall lite bättre. 

Jag vet inte alls vad detta är för slags huvudvärk. Jag har funderat på om detta är migrän?

Jag har haft svåra problem med migrän tidigare. Men jag upplever inte den där huggande och pulserande känslan bakom ena ögat eller illamåendet som jag haft tidigare vid migrän. 

Sen jag fick min MS så har den här huvudvärken funnits med mig och jag kan inte direkt minnas att jag haft rent klar och tydlig migrän sedan dess.

Är det så att min migrän förändrats eller har detta något med min ms att göra?

Jag har ingen aning. 

Migränmedicinen hjälper i alla fall när jag får den här huvudvärken och den inte vill gå över av sig själv.

Den är ju nästan lika hemsk som migrän och brukar sitta i mycket längre än migrän så jag är väldigt tacksam att det finns en medicin som hjälper.

Det funkar dock bara om jag sover, har något kallt på huvudet och tar medicinen, men så var det å andra sidan med min migrän också. 

Men då jag inte vet helt klart om detta verkligen är migrän så vill jag ju inte ta migränmedicin i "onödan". Jag är inget fan direkt av att ta mediciner så jag brukar undvika det in i det längsta. 

Är jag inte sängbunden eller jag måste i väg på något som jag vet att jag inte kommer klara av med smärtan så tar jag inga tabletter. Inte ens en Ipren eller Alvedon. 

Idag fick jag alltså ge mig för jag var helt däckad och ja nu 4 timmar efter att jag tagit medicinen och jag har sovit i tre så har huvudvärken gått över nästan helt. 

Det som finns kvar är att jag känner mig stel och utmattad, har ont i nästan hela kroppen och känner mig rätt skakis efter en jobbig dag. 

Lär bli jobbigt att sova i natt nu när jag sovit nästan hela dagen :(

Men men. Det är bara att försöka. 

På tisdag är det dags för dropp igen och jag hoppas att jag mår lite bättre efter det!

För det har varit rätt många kassa dagar nu de senaste veckorna. 

Ibland känns livet bara helt värdelöst. 

Jag har ont både fysiskt och psykiskt och jag känner bara för att gråta. 

Idag är jag så ledsen.

Jag känner mig ensam, jätteensam och jag vet inte vad jag ska ta mig till. 

Mitt liv känns som om det är så överfyllt med skit att det som är bra inte längre får plats. 

Jag är orolig att min ms håller på att börja bråka för jag har problem. Jag är så trött, mina nervsmärtor har förvärrats och jag har fått så svårt att sätta och stänga av duschkranen att jag knappt kan duscha. Men jag vet inte om det är mig eller kranen det är fel på.

Kanske båda delarna.

Just nu vill jag bara ta mitt pick och pack och ge mig iväg och försvinna från allt och alla och börja om på nytt någonstans långt bort. 

Jag vill ha ett annat liv, lämna detta skitlivet bakom mig och hitta lyckan i en ny stad med nya människor och nya erfarenheter. 

Men hur långt jag än försöker fly så kommer jag aldrig kunna lämna mina sjukdomar och då kommer flykten ändå inte leda till något bra. 

Så jag är fast här i skiten och det känns som om jag aldrig kommer komma upp. 

Detta är ett inlägg som förmodligen kan göra många upprörda för att jag har ganska "hårda" tankar och åsikter kring det där med triggers. 

Jag anser att det är upp till dig vad du gör om du får självskadetankar oavsett anledningen till att tankarna uppkom. Jag tycker att det är fult att skylla ifrån sig på andra.

Att du skar dig är ditt eget ansvar. Att skylla på att du blev triggad av att se, höra eller läsa om någon som gjort det är för mig bara ett sätt att skylla i från sig. Ett sätt att själv slippa ta ansvar för sitt eget beteende. 

Jag förstår att det kan vara skönt att lägga över ansvaret på andra och jag vet att många förmodligen inte kommer hålla med mig i detta. 

Men jag tycker verkligen att man har ett eget ansvar för hur man hanterar de tankar och känslor som kan uppkomma när man ser självskador eller vad det nu är man blir triggad av.

Vi kan ju jämföra det med rökning som inte är lika känsloladdat att prata om.

Jag som före detta rökare blir fortfarande väldigt röksugen då och då. Detta kan komma upp när som helst. Ibland när man går bakom någon på stan och man känner lukten så kan man tänka att "åh så härligt" och så får jag en känsla av att jag vill bara ta upp en cigg och röka upp den. 

Men grejen är ju att dessa tankar och känslor inte behöver bli en handling. Det är jag som bestämmer över hur jag väljer att hantera dessa känslor som uppkommer. 

När man har ett beroende så kommer dessa tankar upp väldigt starkt och väldigt ofta, speciellt när det är ett aktivt beroende eller när man precis slutat. Men man måste lära sig att inte lyda varje impuls. 

Likadant är det med självskadorna. 

Jag självskadade i ökande takt från sex års ålder fram tills jag var runt 20 år och efter det har det varit sporadiskt. 

Så det har varit ett självskadebeteende som funnits hos mig i snart 20 år och jag skulle aldrig någonsin skylla någon form av självskadande handling på någon annan sjuk individ med samma problematik som jag.

För jag tycker verkligen att det bara är ett sätt att skylla i från sig. 

Ja, tankar kan röras upp, du kan får känslor som säger dig att du också vill självskada men det som triggade dig är inte det som i slutet sätter något i din hand som du kan självskada med. Lika lite som att det är mannen på stan som röker som plockar upp en cigarett ur din väska, tänder och stoppar cigaretten i din mun.

Det är en aktiv handling från din sida och ju fortare du inser att det är ditt val hur du hanterar känslorna desto bättre är det. 

För så länge man skyller sitt självskadebeteende på yttre omständigheter kommer man aldrig att bli fri. 

"Min pappa var dum mot mig så därför ska jag skära, Jag fick dåligt betyg därför är det okej, jag blev triggad av detta så därför ska jag också göra så". 

Det går alltid att hitta anledningar. Men på samma sätt går det också att hitta anledningar till att låta bli.

Jag gör det för min mammas skull, hela min familjs skull egentligen och framför allt för min egen skull.

Att sluta självskada är inte lätt. Men det går.  

På det stora hela är jag idag helt fri från självskadorna. Jag har haft ett par återfall de senaste åren när allt blivit för mycket.  Men jag har för det mesta inte ens tankarna kvar.

Tankarna som styrde mitt liv i så många år finns inte där längre och vändpunkten var när jag verkligen sa till mig själv "Nu räcker det!" Jag bestämde mig för att nu måste detta ta slut.

Att självskada löser inga problem utan det skapar bara fler och jag blir friskare och friskare ju längre från självskadorna jag kommer.

Jag tror att det är lite som att vara nykter alkoholist. Man kommer aldrig att bli riktigt fri. Tankarna kommer då och då även om det är mer sällan och när det är kris så är självskador ofta något som poppar upp. Det gäller "bara" att lära sig att ignorera tankarna och leta andra sätt. 

Jag är väldigt glad att ärren är det enda jag bär med mig varje dag av mitt självskadebeteende. Jag är glad att tankarna inte är där dagligen och jag är väldigt glad att impulserna inte kommer flera gånger om dagen så som det var innan. 

Ingen väljer att hamla i ett missbruk, men alla kan välja att ta sig ur det.

Det man måste göra är hitta ett sätt så att man klarar av att sluta. Jag tror att ett första steg är att inse att man har ett problem och man själv är den enda som kan göra något åt det. 

Man måste våga ta upp kampen och vilja utmana sig själv. 

Vet du hur du ska göra den dagen då du ställs framför en självmordsbenägen människa?

Du kanske bara är ute och sköter ditt och så helt plötsligt så ser du den där desperata människan på toppen av en byggnad redo att kasta sig ut för att avsluta sitt liv. 

Vad kan man göra?

Det är svårt att veta och ännu svårare är det att veta hur man skulle reagera den dagen då det verkligen händer. 

Men något som du absolut inte bör göra är att skrika "hoppa". 

När jag hörde om kvinnan i Kalmar som råkat ut för just detta så blir jag fruktansvärt illa berörd.

Vart finns medmänskligheten? Existerar det ens någon empati?

Hur kommer det sig att den här hårda och omänskliga behandlingen sker när man hamlar i ett möte med en mycket sjuk människa som är på botten av sitt liv?

Var finns förståelsen för medmänniskan hos dessa människor som tycker det är okej att säga åt någon att hoppa, att personen som mår dåligt borde skjutas eller som jag själv fått höra åtskilliga gånger "Skär dig djupare nästa gång"

Down the road, not across the street är också en sådan där sak jag fått höra många gånger i mitt liv och det gör ont.

Många gånger har jag fått den kommentaren slängd i ansikten under tider i mitt liv då jag mått som allra sämst. 

"Down the road, not across the street" är en kommentar som syftar till att man skurit sig åt "fel håll" efter som risken att man dör när man skär sig tvärs över är mycket mindre än om man skär "längs med vägen".  

Människor har alltså när de sett en mycket sjuk Sara sagt åt mig att jag ska skära mig djupare och åt andra hållet så att jag dör.  Om och om igen har jag fått höra detta när jag redan haft självmordstankar och varje sådan kommentar bidrog med att jag gick ett steg närmre att faktiskt avsluta mitt liv. Dessa ord var ju bekräftelsen på alla mina tankar  om att jag inte förtjänade att leva. 

Vad är det egentligen som driver en människa att försöka pusha någon annan till att ta sitt liv. Vad är det som gör att när man ser någon som är jättesjuk och mår så fruktansvärt dåligt att den hamlat i ett självskadebeteende eller till och med är redo att ge upp och försöker sig på en självmordshandling, så säger man elaka saker för att få den personen att verkligen ge upp och ta sitt liv?

Inte för att vara sådan, men vad fan är det för jävla fel i ert huvud?

Jag blir så frustrerad på världen när jag ser sådant.

Jag mår på riktigt illa när jag ser hur människor strålar samman för att sparka på de som ligger.

Kommer du hit så spyr jag dig i ansiktet ditt fega äckliga kräk. 

Att försöka pusha någon som mår dåligt att ta sitt eget liv är helt klart en push i fel riktning som ingen som ligger där på botten behöver. 

En människa som mår så dåligt behöver allt stöd och omtanke man kan få för att klara av att resa sig och kämpa vidare. 

Just du kan vara människan som avgör en annan persons livsöde. Du kan vara skillnaden mellan liv och död. 

Vill du verkligen ha det på ditt samvete, att du var en bidragande orsak till att en annan människa är död?

Att du var droppen som fick bägaren att rinna över och att du faktiskt hade kunnat göra skillnad för den här människans liv. Men valde att istället fälla en spydig kommentar?

Var sjätte timme är det någon i Sverige som tar sitt liv. Just nu samtidigt som du läser det här kanske det är någon som står där på kanten redo att avsluta sitt liv. Om sex timmar är det dags igen någon annanstans i landet. Det är otäcka siffror när man lägger ihop det. År 2013 var siffran 1 600 personer som tog sina liv.  Förstår ni hur många människor det är?

Man hör ofta om folk som dör i trafikolyckor, eller hur?  Vet ni hur många det är som dog i trafiken samma år?  264 personer var det som dog i trafiken det året.  Det är ungefär en sjättedel av hur många det var som dog i suicid. 

Jag är övertygad om att många självmord hade kunnat stoppas om personen hade fått rätt stöd och hjälp. Jag har själv varit där på botten. Jag har själv gjort ett allvarligt självmordsförsök för att jag inte såg någon annan utväg. Men idag är jag väldigt glad att jag inte lyckades. 

Livet kan faktiskt vända även om det är svårt att tro och självmord är inte lösningen på problemen.

Är jag sjuk? 

Ja, det är nog många som skulle säga att jag är det.

MS är en fysisk sjukdom och Generaliserat ångestsyndrom är ju en form av psykisk sjukdom.

Jag har flertalet diagnoser men ångesten och Multipel sklerosen är det som drabbat mig värst.

Men jag ser mig inte som sjuk. 

Jag har problem som påverkar mig dagligen, jag måste leva mitt liv lite annorlunda och jag måste anpassa mig efter de svårigheter jag har. 

Men det är just så jag ser det. Jag har svårigheter som jag måste anpassa mig efter. Jag får kompromissa lite i livet. Gör jag det så mår jag ju oftast bra. 

Jag vet att om jag går och tränar på morgonen så kanske jag måste ligga och vila med huvudvärk sedan. Men då får man ta en lugn eftermiddag en dag då det är träning.

Jag vet att jag kommer må dåligt om jag blir för varm så att alltid se till att ha en möjlighet att svalka mig är viktigt för mig och jag jobbar på min ångest dagligen. Jobbar på att acceptera att den finns där och med att härda ut. 

Det jag ville få fram var att jag måste hitta mina vägar för att klara av livet. Jag har många problem och de gör sig påminda på många sätt. Men jag ser mig inte som sjuk mellan skoven och jag ser mig inte som sjuk mellan ångestattackerna. 

Visst egentligen är jag sjuk det vet jag ju. Men det är ändå skönt att tänka att man är frisk under de perioder då sjukdomarna inte gör sig lika mycket påminda. 

MS kommer ju och går i så kallade skov. Ett skov är när det uppkommer en ny inflammation som stör nervimpulserna och något form av problem uppkommer som följd.

Oftast, i alla fall i början går dessa problem tillbaka även om det kan kvarstå problem ibland och att dessa skov som man haft kan komma tillbaka som något som kallas spökskov. Det innebär att man får samma symptom som tidigare en gång till utan att man har någon ny inflammation. 

Så mellan dessa episoder är det lätt att glömma bort att man är sjuk tycker jag. 

Att man har sjukdomen känns ju hela tiden. Men man känner sig inte sjuk på samma sätt som när det är aktivt och ger så där jättestora problem. 

För jämfört med när man har ett skov och är så yr att allt snurrar, man är så trött att man inte kan ta sig till toaletten, man har så svåra motorikstörningar att man inte kan gå och så vidare så känner man sig frisk när det "bara" är nervsmärtor, lättare yrsel och alla andra sådana där smårester som ligger kvar och stör. För mig så tänker jag att när man är sjuk så är allt eländigt hela tiden så därför ser jag mig bara som sjuk när det är helt eländigt och hemskt. 

Jag är väl alltid mer eller mindre sjuk. Men oftast tänker jag inte på det,

och jag tror att det är ett tankesätt som fungerar för mig. 

För er som inte följer min Instagram eller är vän med mig på Facebook så kan jag ta och berätta att det finns en debattartikel på Metro som jag har skrivit. 

Skulle bli glad om ni tog er tid att läsa den.

Känns väldigt kul att ha fått möjligheten att skriva för metro. Jag hoppas att ni gillar det som jag skrivit.

"Du känner efter för mycket " ja den meningen har jag hört väldigt ofta. "Du känner efter för mycket" vad menas egentligen med det?

Sitter folk och letar känslor i vanliga fall? Alla mina känslor är starka och överväldigande och jag kan inte låta bli att känna dem hur mycket jag än försöker att låta bli.

Hela mitt självskadebeteende var snarare en flykt som gick ut på att känna mindre. Bara känna en fysisk smärta och låta den bedöva allt annat. 

Det finns ingen tvekan om att den obehagliga ångesten som trycker i mitt bröst finns där, jag behöver definitivt inte känna efter för att se om den finns där. Det går inte att undvika att känna den.

Att vara drabbad av en sjuklig ångest handlar inte om att man sitter och tänker och känner efter för att se om den finns där. Ångesten existerar jämt och från och till tar den överhanden och man lamslås under sin egen ångest. 

Det är inte en söndagsångest där man tänker "Nej, nu börjar jobbet igen", det är en ångest där man slutar fungera som människa.

En ångest som gör mig kallsvettig, svimfärdig, illamående och till och från får mig att helt förlora all verklighetsuppfattning. En ångest som ibland är så stark att jag drabbas av hallucinationer eller blir helt förlamad och inte kan röra mig. 

Tror du att det är för att jag känner efter för mycket. Att jag inte hade känt av det om jag bara tänkte på något annat?

Hade det vart så lätt hade ingen blivit sjuk från första början!