Har vart på gymmet idag och jag förstår verkligen inte varför jag mår så fruktansvärt dåligt av träningen.
Redan efter två minuter på löpbandet så kom den där äckliga jävla huvudvärken.
Jag förstår inte heller varför det inte blir bättre?
Jag tränar och tränar och jag känner att jag blivit starkare i kroppen men just huvudvärken och tröttheten kommer varje gång.
Det gör så fruktansvärt ont i huvudet, visst det värsta lägger sig så fort man slutar springa. Men jag brukar ha ont resten av dagen. Många gånger har jag blivit sängliggande i nått dygn eller två efter ett träningspass bara för att jag får så ont och blir så totalt utmattad att jag inte orkar något mer än att ligga.

Gränsen för hur mycket jag klarar verkar dessutom flytta sig mellan gång till gång så det är extremt svårt att anpassa träningsmängden. Ibland är 5 minuter för mycket och en annan gång är en och en halv timma inga problem alls. 

Tyvärr vet jag ju oftast ine förrän någon timma eller två efteråt om tröttheten är den långvariga som håller i sig eller om det är den tillfäliga som går över efter en timma eller två. 

Jag är verkligen trött på tröttheten och jag önskar ju så att det hade blivit bättre.

Inte heller balansen verkar bli bättre. Så fort jag släpper handtagen eller räcket på löpbandet så studsar jag som en flipperkula mellan räckena. Jag kan verkligen inte gå rakt.
Sen jag hade mitt yrsel-skov har min balans varit knäpp. Jag har svårt att gå i gräs, trappor, kullersten och all annan ojämn terräng. Och så tydligen löpband då.
När jag går ute så måste jag verkligen koncentrera mig på varje steg som om jag går balansgång och det är väldigt mentalt utmattande faktiskt.
När jag går på löpbandet så har jag svårt att gå rakt. Jag liksom drar åt ena hållet helatiden och stöter i kanterna. Jag har märkt att det är främst åt höger jag drar, undra varför?

Jag försöker att koncentrera mig på att gå rakt och jag försöker att gå lite åt vänster hela tiden men det är jättesvårt att hitta balansen så att jag kan hålla en rak sträcka. 

Det här är sådant som gör att jag verkligen känner ett avsky och stor frustration mot mig själv. 

Jag äcklas av att jag inte ska kunna springa två minuter på ett löpband utan att må skit. Jag hatar att det inte blir bättre och jag blir gråtfärdig bara jag tänker på hur totalt jävla äckligt det är att inte kunna träna en timme utan att riskera att bli sängliggande efteråt. 

Jag vill så mycket mer!

Jag vill ha den där härliga uppiggande kicken som träning alltid gav förr!

Jag saknar den så otroligt mycket och idag på gymmet bara brast det. 

Det är ju tur att alla är så fokuserade på sitt för det hade väl vart en syn att se en tjock tjej halvspringa på ett löpband i två minuter och sen brista ut i gråt och gå där och gråta med ett krampaktigt tag om handtagen. 

Men jag kämpade mig igenom smärtan i min själ och efter ett tag kändes i alla fall det psykiska bättre. 

Jag är väldigt ledsen över att min kropp inte orkar det som jag vill och det är frustrerande. Men jag gör i alla fall det bästa jag kan under omständigheterna och bättre än så kan man inte göra.

Jag känner ju ändå en viss förbättring. Även om jag mår väldigt dåligt av att lyfta saker, ni som läst min blogg vet ju att jag har väldigt svårt att lyfta saker över huvudet på grund av min ms, jag har lyft lite med maskiner, inte över huvudet dock för det klarar jag inte än. Men jag har tränat armarna lite och jag har kunnat öka på mer vikter. Även om det jag lyfter är i princip obefintligt jämfört med de flesta andra så är det en stor vinnst för mig att gå från noll till 15 kilo. 

Orkar inte mycket men jag kämpar på.

Det känns bättre när man faktiskt kan känna att man inte lider i onödan.

Resultat är skönt.

Ja det är ju såå synd om dig. Ta av dig offerkoftan och inse att ditt beteende har konsekvenser!

När man tar inlägg efter inlägg som andra bloggare kämpat med om och om igen trots tillsägelser så förstår du väl att förr eller senare är det någon som tröttnar. 

Jag ger mig inte förrän du är krossad, för tro mig. Du har retat fel person och idag är jag på riktigt dåligt humör så det är fan bäst att du passar dig.

För jag är inte att leka med, förstår du det?

Du säger att du har haft ett tufft liv, men vet du vad?

Det har jag också och du har ingen aning om vad jag är kapabel till. 

Du känner dig kränkt över att jag tagit skärmklipp på mina inlägg i din blogg?? Hur fan tror du att jag känner mig när du KOPIERAR det som jag skrivit och publicerar som ditt eget material då?

Jag äger rättigheterna till de där inläggen Maria!

Du säger på din blogg att du är rädd, det kanske du ska ta och vara också!

Så det är bäst du raderar din blogg för du har ingenting här att göra!

Ja, det har ju eskalerat en aning det där. 

Tror att det i skrivande stund är 13-14 inlägg som jag skrivit som blivit snodda av MiaMiaMia och jag har kommit i kontakt med flertalet andra som har samma problem.

Hon snor och snor och snor. 

Därför tänkte jag att det vore bra om vi alla som är drabbade tillsammans kan göra en ansträngning och få henne avstängd. 

Hon bloggar ju på Bloggplatsen så kontaktadressen är support@bloggplatsen.se

Jag tänkte skicka det här:

Hej, Mitt namn är Sara och jag har bloggat här på bloggplatsen.se i flera år och trivs väldigt bra med det. 

Tyvärr har det uppkommit ett problem i form av att en annan bloggare på den här bloggplattformen

stjäl mina inlägg upprepade gånger. Trots tillsägelser så tas fler och fler inlägg från mig och jag ser och har fått höra att hon även tar inlägg från andra. 

Nu har hon även börjat skicka meddelanden i rampljuset och skriva inlägg på sin blogg om att det egentligen är hon som blivit bestulen och att människor hotar henne. 

Jag upplever det som att den här människan som gömmer sig bakom http://"Mias blogg adress".se/ enbart skaffat en blogg för att irritera, förstöra och vara otrevlig mot andra bloggare. 

Jag önskar att hon blir avstängd och att bloggen blir borttagen för det är ett oacceptabelt beteende.

Jag bifogar skärmdumpar från hennes blogg på inlägg hon tagit av mig, meddelanden hon skickat i rampljuset och inlägg där som påstår att hon blir hotad och att det är hon som blivit bestulen. 

Med vänliga hälsningar Sara Modigh

                                           

Idag bränner det så mycket i huden. 

Det känns som om något lätt frätande ligger och svider på huden hela tiden.

Det är framför allt armarna och svanken som är drabbade. 

Det är obehagligt att ha kläder på sig och jag vet inte alls hur jag ska göra för att det ska bli bättre.

Provade ju en "smärtstillande" medicin för ett år sedan och det hjälpte ju inte ett dugg, fick ju bara biverkningar from hell så då är det ju inte värt det ens om det hade dämpat smärtan.

Men nu funderar jag på om man ska prova igen, för nu gör det väldigt ont.

Det har ju vart bra under en lång period nu. Men allt oftare har jag problem med den här nervsmärtan. © Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Jag antar att det är väderomställningarna som gör det. 

Mår väldigt dåligt när det går från varmt till kallt hela tiden.

Värmen gör ju också att mycket av alla andra problem kommer fram. 

Jag har svårt att orka med, häromdagen skulle jag försöka lyfta ner en galge med en jacka på ur garderoben och jag trodde jag skulle svimma av utmatningen. 

Ansträngningen att lyfta armarna uppåt  och försöka lyfta ur jackan ur garderoben kombinerat med värmen det blev liksom för mycket. 

Det går inte ens beskriva hur hemsk den känslan är. 

Man går från att må bra och vara pigg till att på två sekunder gjort åt all energi man har, må illa, vara kallsvettig och darrig i hela kroppen. Armarna fylls med iskalla myrkrypningar och jag känner mig helt svimfärdig. 

Detta för att bara hämta en jacka ur garderoben!

Jag har mått väldigt dåligt de senaste dagarna och jag börjar frukta att den här sommaren inte kommer bli lika bra som förra.

Jag har ju mått dåligt varje sommar nu sen flera år tillbaka. Men förra sommaren fungerade väldigt bra.

Kanske för att det inte var så mycket åskvärme över värmen förra sommaren?

För när det är åska i luften så mår jag så dåligt att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Finns liksom ingen flykt då. 

Det bästa jag kan öra är att ligga i sängen bredvid min AC och vila. 

Vill ju helst slippa ännu en sådan sommar. 

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Igår hade jag så ont i huvudet också att jag tillslut gav upp och tog en Relpax även om jag fortfarande inte vet om det är migrän eller inte?

Jag menar det känns inte alls som förr och har inte gjort på flera år. Men migränmedicinen hjälper i alla fall till skillnad från allt annat jag provat. 

Tyvärr får jag ju biverkningar av den medicinen precis som alla andra mediciner jag någonsin haft.

Visserligen inte en av de värsta biverkningarna någonsin, men ändå. Känns ju inte jättebra att kissa varannan timme under de närmsta 12 timmarna efter att jag tagit medicinen. Blir ju rädd att den påverkar njurarna negativt eller något.

Jag har slutat med alla tabletter förutom just Relpax men jag undviker den tills det verkligen inte går mer. 

Vilket ofta gör att jag tar den för att kunna somna om jag har för ont i huvudet för att kunna sova. Men då vaknar jag istället fem sex gånger för att jag måste springa på toa och kissa hela tiden. 

Men huvudvärken försvinner i alla fall. Det är ju bra det.

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Mitt liv hade vart så mycket lättare om jag inte var så känslig för biverkningar. 

Jaja, nu blev det mycket gnäll i ett enda inlägg.

Är inte så där gnällig som jag låter egentligen, för jag är ju pigg och glad i dag ändå.

Ska alldeles strax åka till sjukhuset och få dropp och jag hoppas på att det kommer göra att jag mår lite bättre. Ibland så får jag extra mycket symptom på min sjukdom när det börjar närma sig dropp. Det bli lite brist på medicin i kroppen eller något och så får man påfyllning och då blir det bättre.

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

"28 percent had “definite, highly probable or possible” autism" haha jaa, så kan man ju också formulera sig när man vill få något att låta som något det inte är. Det står ingenstans i texten hur många som faktiskt hade en Autismspektrumtillstånds-diagnos

Det som de säger är ju snarare att det fanns en möjlighet att 28% skulle kunna ha en sådan diagnos, inte att de faktiskt har det. 

Om man dessutom kikar lite i rapporten som statistiken kommer ifrån ser man att en stor del av de 28 procenten även överlappar in i andra riskfaktorer så som psykologisk stress och/eller huvudskador. 

Tittar vi på annan statistik så är ju risken att bli mördad av en psykiskt sjuk främling när du spatserar på gatan i lugnan ro väldigt liten.

Tillsammans med Mikael Rying, kriminolog vid Länskriminalen i Stockholm, har Martin Grann, som är professor i psykologi och Kriminalvårdens forskningschef, tagit fram siffror på hur många vansinnesdåd som faktiskt inträffar i Sverige. Om man definierar vansinnesdåd som dödligt våld utan något rationellt motiv, och där det inte finns någon relation mellan gärningsman och offer, så har det bara inträffat 13 sådana händelser mellan 1990 och 2006 – alltså mindre än ett fall per år.

Det är alltså mycket större risk att du blir mördad i ditt hem av din sambo än av en "psykiskt sjuk galning på stan".   ( http://www.mikiagerberg.se/?page_id=32 )

Kollar vi ännu mer på statistik så ser vi i en studie som gjorts på nästan 500 personer skrivna i Stockholm, som genomgått en rättspsykiatrisk utredning åren 2000 och 2001. Så hade två tredjedelar antingen en missbruksdiagnos eller hade varit berusade vid gärningstillfället. Så det är ju främst när svår psykisk sjukdom och missbruk sammanfaller som riskfaktorn ökar för dessa individer att begå ett våldsbrott.

Tittar man på det dödliga gatuvåldet, ser man att 63 procent av gärningsmännen druckit alkohol och 40 procent var konstaterade alkoholmissbrukare.

Unga män är överrepresenterade i våldsbrott men man behandlar ändå inte varje alkoholpåverkad ung man som en potentiell mördare och sprider skräck på samma sätt som man gör med psykiska sjukdomar. 

 (Statistik från "Bakom vansinnet – forskare om psyke, våld och rädsla")

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Och om man vänder på det istället. Hur många av alla med den där diagnosen begår faktiskt sådana här brott? 

År 2014 konstaterades 87 fall av dödligt våld i Sverige, låtsas vi att det är hundra istället och att alla har en enskild förövare så har vi om vi ska tro på statistiken du lämnade om att 28% av de dömda för mord "hade" en Autismspektrumtillstånds diagnos så har vi 28 personer som har diagnosen och har begått brott. 

Det är 28 personer av 60000 som har en diagnos inom autismspektrumet. 28 personer som får representera en hel folkgrupp, låter inte det lite fel?

För att ge en bild av hur få det är i kontrasten så titta på detta dokumentet. Varje punkt motsvarar en individ och endast de röda är de 28 personerna.

https://drive.google.com/file/d/0B6c0D6dn2MlxNFpoVWFXOXdRX1k/view?usp=sharing

Sen så har jag inte sagt att det inte kan finnas någon enstaka individ som kan få en besatthet av att döda. För det är ju klart att det kan hända precis som att en annan individ kan bli besatt av att meka med bilar och en tredje blir besatt av att lära sig allt om katter. Skriver även det i mitt blogginlägg "Visst att några extremt fåtal kanske blivit det(besatta av att döda) men att generalisera så och dra alla över en kam på det viset är det så bra?" 

Och jag står fast vid att det leder inte till något bra att generalisera en så stor grupp människor som redan är utsatta och många är rädda för helt i onödan. Psykiskt sjuka är en stigmatiserad grupp människor där det i samhället redan existerar extremt mycket okunskap och rädsla och det måste ju motverkas för att psykiskt sjuka ska få det så bra som möjligt och kunna vara mer av en värdefull del i samhället, vilket så klart inte kommer gå om man blir behandlad som en potentiell mördare och folk ständigt är rädda bara för att man har en diagnos.

Media är en viktig del i hur vi lär oss och bildar uppfattningar och när media då sprider en bild som inte representerar verkligheten utan bara spär på fördomar och rädslor så måste man säga ifrån ibland. 

Ta det här exemplet från hjärnkolls hemsida:

• I genomsnitt skrivs det om ”rättspsykiatrisk undersökning” eller ”sinnesundersökning” i samband med rättegångar i 3 600 artiklar under ett år över hela landet. Antalet personer som i slutändan faktiskt genomgår en rättspsykiatrisk undersökning är ungefär 550 per år.

Detta sprider ju en bild av att var och varannan människa som begår ett brott är drabbad av någon psykisk sjukdom, men det är ju som du ser ändå väldigt få av vad som rapporteras som faktiskt ens genomgår en rättspsykiatrisk undersökning när allt kommer omkring.

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Sen säger jag inte att personer med psykisk ohälsa INTE begår brott, för visst gör de det.

Psykisk ohälsa kan vara en riskfaktor, precis så som att stress, huvudskador, missbruk, tidig brottsdebut, om mamman har rökt under graviditeten, att vara alkoholpåverkad eller vara ung man är riskfaktorer för att begå brott.

Har heller inte sagt annat än att hälften av alla som begår brott faktiskt inte har några diagnoser så påstår ingenstans att det inte finns personer med psykisk sjukdom som begår brott.

Det jag säger är att den bilden som media förmedlar är dålig och ur proportion och bilden av den psykiskt sjuka mördaren inte behövs spridas mer d¨det är väldigt överdriven. 

För om du faktiskt tänker på hur extremt många det är som har en psykisk diagnos och hur få det är av dem som faktiskt begår sådana här brott inser du inte då det dumma i att dra alla över en kam?

Det gör bara att en redan stigmatiserad grupp blir mer stigmatiserad. Det sprider bara mer okunskap, skräck och förtryck som egentligen är helt obefogad.

Sättet de pratar på som att en diagnos gör någon till en potentiell mördare representerar inte hur verkligheten ser ut för det finns betydligt många fler med diagnosen som inte är potentiella mördare.

Enligt BRÅ så anmäldes 63 procent av de konstaterade fallen av dödligt våld 2014 i något av storstadslänen Stockholm, Västra Götaland och Skåne.
Menar du då att det är okej att jag går ut i tv och säger "ja, Han är Stockholmare och de brukar döda ofta" som att varenda stockholmare är en potentiell mördare?
Tänk sen också att stockholmare skulle vara en stigmatiserad och utsatt grupp i samhället som är utsatta för fördomar som gör att de inte blir behandlade väl och detta är just en sådan kommentar som späder på de fördomarna ännu mer.

Tycker du inte då att det är totalt onödigt att generalisera på det viset? För precis som att alla stockholmare inte ska representeras av de fåtal stockholmare som mördar ska ej heller Autister representeras av de fåtal Autister som mördat.

Bilden av den psyksjuka mördaren är redan så djupt rotad i alla att det knappast behövs upplysas mer om. Så fort något händer så spekuleras det om diagnoser hit och dit innan man ens hittat mördaren och då är diagnoser helt oväsentliga för allmänheten.

På kriminalvårdens hemsida kan man även läsa detta; "Autismspektrumstörningar
Två studier har undersökt kopplingen mellan autismspektrumstörningar och brottslighet. Den första
studien, baserad på register, hade en framåtblickande, longitudinell design och kontrollerade för familjära faktorer fann att personer som diagnosticerats med autismspektrumstörningar i barnpsykiatrin inte hade någon ökad risk för att dömas för våldsbrott ett antal år senare[25]. Den andra undersökningen baserades på självrapporterade tvärsnittsdata och fann en ökad risk för uppförandestörning (psykiatrisk definition av barn och ungdomskriminalitet) och självrapporterat drogmissbruk[24]. Vidare fann man ett litet genetiskt överlapp mellan autistiska drag och uppförandestörning samt drogmissbruk. Sammantaget är det möjligt
att autistiska drag (drag som tillhör sjukdomsbilden men vars karaktär och svårighetsgrad inte når upp till den nivå som krävs för en full diagnos) ökar risken för ungdomsbrottslighet och missbruk men att de som diagnostiserats med autismspektrumstörningar inte har förhöjd risk för våldskriminalitet."

http://www.kriminalvarden.se/globalassets/publikationer/forskningsrapporter/7063_orsaker-till-kriminalitet---sammanfattningsrapport.pdf

Det jag vill säga är att en riskfaktor är en riskfaktor och inget annat och det är mycket mer komplext än att bara säga att den diagnosen gör att man kan bli fixerad vid att mörda för det finns oftast betydligt många mer faktorer som spelar in.

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Känns som om detta blev ett väldigt långt svar och jag väljer därför att publicera det på min blogg ifrom av ett inlägg istället för att jag tycker att detta är något som fler borde få ta del av. 

Det är otroligt viktigt att motarbeta bilden av att alla med psykisk sjukdom är farliga och potentiella brottslingar för om man ska titta på alla riskfaktorer som finns så är alla potentiella brottslingar i slutändan. Så sluta sprida skräck, fördomar och okunskap om psykiska diagnoser.

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Har ni hört det där om att TV4 hade ett program där man uttalade sig klumpigt om personer med Autism och Aspergers syndrom? 

 ”Personer med autism kan bli fixerade vid att döda" sa de och jag kan inte låta bli att tänka. Är det verkligen så? Visst att några extremt fåtal kanske blivit det men att generalisera så och dra alla över en kam på det viset är det så bra?

Som att alla autistiska kan bli besatta av att mörda. Är det verkligen en bild av diagnosen som vi ska sprida?

Skulle jag döda någon, ens om jag gör det i självförsvar så skulle det med en gång skyllas på min diagnos. Jag hon har ju Asperger det är därför, "De kan bli besatta av att döda". 

Men ingen skulle någonsin skylla på min MS. 

Ja hon är ju MS sjuk, de blir lätt besatta av att döda.

 © Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Det handlar bara om okunskap och fördomar.

Man vill hitta en anledning till att någon gör en sådan handling och då är det lätt att skylla på en psykisk diagnos oavsett om den är relevant eller inte. För vi är så snabba med att döma personen som begår ett brott efter eventuella diagnoser. 

Man läser i tidningen varje dag om psykiskt sjuka som begår brott. Ofta innan ens diagnos är satt spekuleras det i mördarens eventuella diagnoser och just nu är Autismspektrumtillstånd uppe på tapeten.

Men sanningen är ju att minst lika många utan diagnos begår mord.

De fall där psykiskt sjuka har störst risk att hamla i ett kriminellt beteende är ju när den psykiska sjukdomen sammanfaller med ett drogmissbruk. 

Det är så hemskt att ett så extremt litet procentantal av personer med psykisk ohälsa som begår brott ändå gör att alla med en psykisk diagnos ses som en potentiell mördare.

För 25% av alla i Sverige kommer någon gång att drabbas och det är knappast så att 25% av befolkningen är galna yxmördare. 

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Att någon blir en mördare är aldrig så enkelt som att de haft en kass uppväxt, att man har en diagnos eller att man har ett missbruk.

Det är riskfaktorer men det är inte alla som hade det jobbigti barndomen som blir mördare, långt ifrån anna med psykiska problem blir det och desamma gäller de som har ett drogmissbruk. 

Det finns omständigheter som kan ge en ökad risk. Så kan man inte bara sluta dra alla människor med en diagnos över en kam?

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Färgade håret för ett par dagar sedan. Valde den färg som på boxen jag och Jakob tyckte såg mest ut   som min riktiga hårfärg fast lite varmare brun färg. Var ju svårt att hitta något som var helt likt min hårfärg.

Så vi valde den här

  © Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet
Var så trött på min långa fula utväxt. Färgade håret till mitt bröllop och sen har jag inte färgat mer för jag har inte orkat med det. 

Men nu tänkte jag att om jag färgar till min egen färg så behöver jag inte tänka mer på det sen.
Men det gick ju åt skogen :P
Färgen blev väldigt mycket mörkare än på kartongen och mitt hår är nästan svart.

Här är bilden där håret ser allra ljusast ut.
Börjar dock vänja mig vid färgen och jag har haft mörkare förr.
Får helt enkelt gå till en frisör och fixa håret nästa gång haha

Blev en aning snövit-look över det när jag har sådär mörkt hår för jag har ju den där sjukligt gråvita hyn haha. 

Jag både gillar och ogillar det. Hade vart snyggare till vintern men trivs faktiskt bra med det.

Saknar mitt röda hår, men det hade jag ju gjort oavsett. Rött hår har vart det som jag alltid känt mig bäst i, men när man inte orkar hålla på och färga varannan vecka så ser det ju inte bra ut. 

Så får vi väl se hur förskräckligt detta ser ut när mitt hår växer ut :P

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet