Direktlänk till inlägg 26 juli 2015
Jag är så otroligt glad och tacksam att jag lyckats hitta en så bra man att dela livet med.
Jakob har ställt upp för mig på så många vis och har funnits vid min sida genom så många svårigheter.
I nio år har han funnits där. Alltså nio långa år har vi vart ihop.
Det är nästan svårt att förstå.
Jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan Jakob.
För jag skulle aldrig kunna vara hel utan honom, han är en så stor del av mitt liv och har varit det så länge.
För trots att jag är så sjuk så har han ändå valt att stanna vid min sida och det beundrar jag verkligen honom för.
Men samtidigt känner jag lite, "vadå beundrar" och vadå "tacksam"?
Han är väl med mig för att han älskar mig?
Alla dessa kommentarer om att jag ska vara så tacksam över att Jakob vill vara med mig har satt sina spår. Jag känner inte längre mig värdig att ha ett förhållande.
Jag får alltid höra vilken tur jag har som har en så fin kille, och visst det håller jag med om.
Men när man ständigt också får höra att jag ska vara så tacksam över att han vill vara med mig så känns det inte så bra längre. Att han är så stark som "orkar med mig" och att "Jag hade aldrig orkat med att vara ihop med någon som är så sjuk"
Jag är inget jävla välgörenhetsfall så sluta behandla mig som om så var fallet!
Hade Jakob inte velat vara med mig så hade han inte friat och om han inte orkade med mig skulle han inte stannat i nio år!
Ta inte detta på fel sätt. Jag älskar min make över allt annat. Men alla dessa kommentarer om att jag ska vara glad att han "orkar med mig" får mig att känna mig äckligt värdelös.
Det låter som om jag är någon jäkla pest och pina att vara med och att jag ska vara så fruktansvärt tacksam att någon ens skulle vilja vara i min närhet.
Att jag ska vara tacksam att han vill vara tillsammans med mig. Jag känner lite som så att, om man lever i ett förhållande där man känner att man måste vara tacksam över att den andra vill vara ihop så är det inget bra förhållande.
Den attityden att man ska vara glad att någon orkar med en är väldigt vanlig när man pratar om psykiska svårigheter. Den förekommer när man pratar fysisk sjukdom också, men jag upplever att det inte alls är i samma utsträckning.
Jag kan inte räkna gångerna jag fått höra att Jakob är så bra som vill vara ihop med mig fast jag är psykiskt sjuk. Att han ska ha respekt för att han orkar med.
Jag menar älskar man någon så gör man det väl oavsett sjukdom?
Du slutar inte älska en syster, en mamma eller en bror bara för att den blir sjuk. Så varför skulle man då sluta älska sin fru eller sin man om hon eller han blir sjuk?
Alla förhållanden är inte alltid guld och gröna skogar, alla har sina upp och nergångar och tuffa tider kommer komma. Det gäller alla relationer man har.
Huvudsaken är ju egentligen hur man tar sig igenom de jobbiga stunderna.
Jag och Jakob har haft tuffa perioder. Men vi har också många, många underbara perioder och trots att det varit jobbigt ibland så är det de stunderna som är svåra som gjort att vi verkligen lärt känna varandra på djupet och att vårat förhållande kunnat utvecklas väldigt mycket.
Vi har lärt oss att hantera kriser och vi kan vara ett stöd för varandra i de svåraste av stunder.
Man kan inte ge upp så fort man blir oense om något om man vill ha ett seriöst förhållande.
Men tyvärr ser man allt oftare att människor går skilda vägar så fort de blir minsta motgång.
Det känns som om det är många som inte ens vill kämpa för den de älskar längre.
Man väljer alltid den "lätta vägen".
Men jag kommer i alla fall aldrig sluta kämpa för mitt förhållande även om det blir tufft. För jag värderar det högst av allt.
Jag älskar Jakob och jag gör allt jag kan för honom och för oss!
Vårat förhållande är väldigt starkt och stabilt, vi känner varandra väldigt väl och står varandra otroligt nära.
Jakob är den person som jag står närmast av alla människor. Han är den som vet allra mest om mig och den enda som verkligen känner mig.
Vi delar allt med varandra.
Vi skrattar tillsammans, vi umgås och har kul och trivs i varandras sällskap. Den kärlek vi har
delar vi med varandra.
Vårat förhållande är så mycket mer än bara sjukdom och de som säger åt mig att jag ska vara glad att Jakob orkar med verkar inte förstå det.
Jag är inte bara sjuk, jag är en människa också!
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se