Enligt "O, The Oprah Magazine" så ska du bara använda en Crop Top om (och endast om!) du har en platt mage.

Ärligt talat så tycker jag faktiskt att det är jävligt tröttsamt med all denna body-shaming som existerar.

Kan inte alla bara få klä sig så som de vill i de kläder de vill ha och som de trivs med att ha på sig. 

Vill jag visa min tjocka mage så är det fan min rätt. Ingen ska komma här och säga åt mig vad jag får och inte får ha på mig. 

Det förvånar mig också att ett sådant här "råd" kommer i just Oprah Winfreys tidning, jag menar hon har väl utstått hån och kritik för sin vikt från och till i många år och borde väl veta hur skadande det är. 

Jag har ingen platt mage och kommer aldrig någonsin att ha en platt mage. Men det ska inte hindra mig från att få vara den jag är eller från att klä mig så som jag vill vara klädd, och det ska verkligen inte få hindra mig från att må bra i mig själv och trivas med att vara den jag är. 

Bara för att man inte ser ut precis som den rådande skönhetsnormen så betyder det inte att man inte kan vara vacker, eller att man inte kan ha vissa kläder.

Enligt mig är det både trångsynt och lite medeltidsvarning på att skamma kvinnor till att bära kläder som någon annan bestämmer är "okej". 

Har vi inte kommit längre liksom? 

Jag är trött på alla regler man som tjock måste följa. Du får inte visa upp dina kurvor, dölj dina armar, ha bara svarta kläder, ha aldrig tvärrandigt, undvik starka färger och mönster och ha absolut inga crop tops på dig...

Att klä sig i de kläder man vill ha på sig är en rättighet som alla borde få ha. Ingen ska behöva känna att de måste ändra på sig själva bara för att behaga någon annan.

Så till alla dessa regler och framför allt människorna som försöker tvinga på dessa regler på andra säger jag bara

Oavsett vad du har för kroppsform så får du faktiskt klä dig precis hur du vill oavsett vad andra säger.

Livet är för kort för att slösa tid på att oroa sig över vad alla andra tycker och tänker. Sanningen är att vad du än gör så kommer någon alltid ogilla det och det spelar ingen roll alls. Det enda som betyder något är vad du själv vill!

Och till alla haters där ute så vill jag bara skicka all min kärlek och lite bilder som jag hoppas bränner ut ögonen på er!

Alltid retar det någon och det är inte mitt problem utan ditt, så deal with it! 

#rockthecrop

Ojojoj, vilken helg det har varit alltså!

I fredags åkte Jag och Jakob upp till Uppsala. Det är nämligen så att Jakobs bror och hans tjej ska gifta sig väldigt snart. Så under lördagen var det dags för möhippa och svensexa. Så Jag och Jakob åkte upp till Uppsala för att överraska dem.

Vi kom till Uppsala på fredagskvällen och då åkte vi hem till Jakobs syster Paulina så att hon kunde följa med oss och lämna av alla saker vi hade med oss till festen dör där festen skulle hållas. Den åkte vi och handlade allt som fortfarande behövdes till maten på festen. 

När vi hade fixat färdigt alt sådant åkte vi hem till Paulina och åt mat och spelade lite spel innan det var dags att åka till gästrummen där vi skulle bo. 

Det är nämligen så att hyresgästföreningen som Jakobs bror bor i har gästrum i några av höghusens källare. Paulina har en vän som bor där också som fixade så att vi skulle kunna bo i de rummen. 

Men vi fick bo i ett hus där vi inte bott tidigare och rummen där var inte alls lika bra så jag hade fruktansvärt svårt att sova. 
Jag och Jakob kunde inte sova i samma säng nämligen eftersom det bara fanns enkelsängar så det tyckte jag var jobbigt. 

Så efter en kort och orolig sömn var det dags att gå upp och göra sig i ordning för möhippan, Jakob hade precis get sig av till svensexan så han inte se honom på morgonen. Det var sorgligt. 

Men Paulina om och hämtade mig och vi åkte iväg till Jenny, den blivande bruden.

Vi började dagen med att äta frukost som vi hade köpt dagen innan hos Jenny. 

Vi satt och pratade lite och hade en lugn morgon. 

Efter ett tag var det dags att åka. Men först fick Jenny packa en väska med lite verktyg i. 

Efter det gick vi ut och på parkeringen fick hon byta om till mycket fina kläder.

Hon fick först en mörkrosa kjol och ett linne i samma färg. Över det fick hon ha en ljusrosa negligé och detta accessorerades med ett silverskärp i midjan och som pricken över i:et fick hon en liten tiara på huvudet.  

När hon var färdigklädd hoppade vi in i våra bilar och så bar det av.

Vi skulle nämligen åka och köra go-kart, eller ja Mario-kart IRL.

Alla var nämligen utklädda till spelkaraktärer och Jenny ska då föreställa den karaktär som hon alltid är när hon spelar. Princess Peach. 

Jag och Paulina var Mario och Luigi

Sen hade vi även ett par Toads med sina svamphattar.

Det var kul att köra gokart, men fy så åksjuk jag blev och det var jag inte ensam om att bli.

Men vi hade väldigt kul och dräkterna gjorde ju mycket. Det var himla kul när man kunde så oj där körde Princess  Peach om mig eller där är Luigi honom ska jag köra om. 

När go karten var slut så bar det iväg tillbaka till Uppsala igen där vi skulle äta lunch. 

Vi åt på ett ställe som hette Crêperie Lemoni där de serverade franska bovetesgaletter och crêpes i massor av olika former. 

Det var ett trevligt ställe. Men det var tråkigt att det var så otroligt lång väntetid trots att vi hade bokat bord för nio personer så de visste att det skulle komma många beställningar. Det kändes ganska oförberett på något sätt. 

Men jag vet inte. Vi väntade säkert 40 minuter på att få vår första lilla "pannkaka" till gruppen. Men det var gott i alla fall :) 

Efter lunchen så spenderade vi lite tid med mysigt tjejsnack. 

Först satt vi ute i grönområdet utanför Simon och Jennys lägenheter, men när det började regna så drog vi oss in istället. 

Framåt kvällen var det dags att åka iväg och möta upp killarna för gemensam fest. Men först var det dags för ett klädombyte för Jenny. 

Vi tänkte att vad passar bättre på ett Hen party än en höna?

Iförd sin kostym så fick Jenny gå in på Ica Maxi och köpa ägg och lite annat smått och gott.

Vi skrattade så vi grät för det var så roligt och Jenny levde verkligen sig in i rollen som höna. 

Hon gick runt och frågade folk vad som kom först, Hönan eller ägget?

och hon fick be en personal om råd gällande ägg. Hon ville nämligen ha ägg från frigående höns som var ekologiska och närproducerade.

När vi hade handlat klart så behövde hönan sin tupp och det bar av till festen där vi mötte upp alla killar från svensexan och Jenny kunde hittade sin tupp.

Killarna höll på att grilla en hel spädgris och det var väldigt spännande att prova på. Men det tog längre tid än de hade räknat med, så maten var inte klar förrän vid elva på kvällen.

Men det gick bra ändå haha.

Alla åt, drack och umgicks hela kvällen och vi hade mycket roligt. 

Vid hade lite olika lekar under dagen och kvällen och allt blev väldigt lyckat. 

Så vid tvåtiden så drog vi oss hem till vårt läskiga gästrum igen efter en mycket lång dag. 

Gick en aning bättre att sova natt två för då var jag så trött och jag och Jakob klämde ner oss i en enkelsäng och sov tillsammans. Man blev en aning stel av att ligga och balansera på en kant hela natten men det gick. 

På söndags morgonen så åt jag, Jakob och Paulina frukost tillsammans med Simon och Jenny och vi pratade om gårdagen. 

Simon hade fått åka på Lerduveskytte och sen fått gå i en höghöjdsbana.

Båda verkade nöjda och glada över sina dagar så det kändes väldigt bra. 

Men sen efter frukosten så var jag och Jakob tvungna att åka hem igen. 

Så det bar av hemåt och det gick bra. Vi tog oss hem helskinnade och båda våra katter hade överlevt och ingen var borta denna gången. 

Måste säga att det var ytters skönt att få sova i sin egen säng i natt och kunna sova ut ordentligt för det behövdes efter den här helgen.

Men jag har haft det jättekul i helgen och snart är det dags för bröllop.

Det ska bli så roligt!

Mer desperation samlad på en enda plats får man ju leta efter, men måste erkänna att jag finner det en aning roande.

I mitt naiva sinne så tänkte jag att en app för att chatta, träffa vänner och dejta kunde vara ett bra ställe att hitta kul folk att chatta med. 

Det var ju lättare sagt än gjort. Men det är ett tidsfördriv i alla fall. 

Men det är ju egentligen sjukt hur folk beter sig.

Här är ett exempel på en konversation som utspelades mellan mig och en man på närmare 70 bast och detta förbryllar mig. Att man beter sig på det viset? Han såg dessutom ut som jultomten, kan det bli mer creepy? 

Något jag frågar mig väldigt ofta är varför finns det ingen Emoji som spyr?!

Detta är ju helt chockerande, som sagt detta är en en sjuttioårig gubbe och jag är tjugofem. Det spårade ur rätt fort när det kom fram att jag inte tänkte skicka nakenbilder på mig själv. 

Då var jag både transa och 14 år eftersom jag inte har bröst och han var minsann ingen bög och jag var en slasktratt som inte var värdig hans guldpytt. 

Jaa, vad ska man säga?

Detta är ju så sorgligt att det bara blir komiskt egentligen. Man kunde ju tro att man efter 70 år i livet borde har lite mer livserfarenhet och ha mognat lite sen man var 12 år. Men tydligen inte.

Det är även förvånade hur många det är som inte är läs- och skrivkunniga. 

Särskrivning är extremt vanligt förekommande och jag har stött på ord som jag inte ens kunnat tänka mig skulle kunna särskrivas. Som till exempel "bor du en sam", vem särskriver ensam? Det har hänt flera gånger dessutom. 

Sen fick jag den här förfrågan:

En tre kant? 

Hur många kanter ska du ha, en eller tre? 

Sen kommer ju lite diverse olika förslag då och då. Fick detta fina "erbjudande"

och även här är särskrivningen på topp ;)

Sen har vi typen som vill bli vänner

De är ju sååå gulliga och vi kommer vara bästa vänner för evigt...eller hur lång tid det nu tar innan det skiter sig.

Här tog det cirka tre sekunder innan mina misstankar bekräftades och vår vänskap tog slut för all framtid.

Sen den här typen av killar som inte kan ta ett nej. 

Nej jag vill inte skicka nakna bilder, nej jag vill inte se nakenbilder på dig och nej jag vill inte träffas hade jag redan sagt till människan när han skickade detta till mig. 

Nej, jag vill inte svara mer för det spelar uppenbarligen ingen roll vad jag säger, du kommer inte lyssna ändå. 

Men här är ditt svar, NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ!!!

Sen har vi den här typen som får mig att känna ett stort obehag över att gå till stranden.

Här är förklaringen till varför jag går direkt till vattnet och sen åker direkt hem när jag gått upp.. Blä :( 

Sen har vi den här..hmm, raggningsrepliken?

Den som ingen mössa har han får gå med kalla öron!

Sen lite såhär stalker alert typ.. Haj. Jag såg dig där eller där och nu kontaktar jag dig på Badoo..hehe

Ja, så för att avsluta detta totalt meningslösa inlägg så vill jag bara säga chatta säkert där ute. 

Gör inget ni inte vill och stå på er och blocka alla som inte respekterar er.

Många unga tjejer råka illa ut när de skickar bilder till fel personer så skicka inga bilder ni inte kan stå ut med att de kommer ut. Ge inte ut er adress till personer ni inte känner och är någon oförskämd. Ryt ifrån och blocka idioten. Låt ingen trycka ner er för att ni inte vill ligga, skicka nakenbilder eller visa er i cam. 

Det finns guldkorn där ute också, det gäller bara att hitta dem bland alla stenar!

"Har du semester nu?" 
-Nej, jag är sjukskriven.
"Jaha, då har du ju semester jämt då." 

Nej hörru du! Att vara sjukskriven och ha semester är INTE samma sak!
Jag kan inte ta ledigt från min sjukdom för att kunna koppla av och ha det roligt med familj och vänner. Jag kan inte lämna min sjukdom hemma och åka iväg på en utomlandsresa.

Jag kan aldrig någonsin ta semester från att vara sjuk. 
Jag är alltid sjuk, även om ni inte kan se det så är jag sjuk i inte bara en sjukdom som jag kämpar med dygnet runt år in och år ut utan flera olika sjukdomar och problem.

Mina sjukdomar sitter i hjärnan och därför ser ni inte hur sjuk jag faktiskt är.

Ett brutet ben kan man se men mina sönderärrade nervceller kan ni inte se, så när ni kommer med era "Men du som är så ung och ser så pigg ut kan ju inte vara så sjuk" Ta och lägg ner! Hur många sjukdomar syns på riktigt på utsidan så att ni med bara en blick på en bild kan se vad för sjukdom personen har och hur omfattande den är?

Bara för att jag inte sitter i rullstol betyder inte det att jag inte har problem som jag tampas med dagligen. Problem som jag gladeligen skulle ta semester ifrån om jag kunde!

 Men det kan jag inte, så då får man försöka göra det bästa av situationen. Jag gör allt för att hålla mig över ytan och fokusera på att göra saker jag mår bra av. 

Jag har ett mål i livet och det är att skratta så mycket det går hur jävligt livet än är. 

Så även om jag har en positiv syn på livet, skrattar och ler så är inte mitt liv perfekt.

Det är riktigt jobbigt att vara sjuk, det är en kamp dagligen och det är så mycket jag måste jobba med och tänka på för att inte falla. 

Så nej, jag har inte semester jämt!

Oj så rörigt det blev idag då.
Det var ju egentligen dags för min halvårskontroll nästa månad, men då min läkartid är dagen efter min nästa sjukhustid så kommer provsvaren och resultaten inte hinna komma så man flyttade tiden för alla proverna och undersökningarna till idag istället.

Jag blev informerad om detta förra månaden men någonstans i kedjan så brast det för sjuksköterskan som jobbade idag hade inte informerats om detta, så när jag kom till avdelningen för att vänta på arbetsterapeuten och sjukgymnasten så kom sjuksköterskan med min medicin redan färdigblandad.
Egentligen ska ju medicinen ges direkt när man blandat den.

 
Så det blev ju lite dumt. Gick i alla fall i väg med arbetsterapeuten och fick göra lite övningar och fylla i lite papper och det gick fort och bra. Men när jag var klar hade sjukgymnasten precis gått på lunch. Så då fick jag gå upp på avdelningen igen och vänta. Då tänkte sjuksköterskan att hon kunde sätta nålen så länge och jag sa att då kan hon ju passa på att ta alla blodproverna också. Då blev hon förvånad och var tvungen att gå och leta på sin dator efter vad det var för prover som skulle tas för hon var inte alls förberedd på att det var halvårskontroll idag.
Men tillslut hittade hon allt och gjorde i ordning för att sätta en pvk.

Hon stack mig två och hittade inget blodkärl alls och efter ett tag så kom sjukgymnasten och vi fick ge upp försöket att sätta nålen och jag fick följa med och göra alla övningar och tester hos sjukgymnasten. Vi kollade mycket styrka i olika muskler och balans.

Det känns som att jag ligger rätt bra till, jag är stark i benen och ligger rätt normalt i armstyrka. Men det är uthålligheten som är det största problemet.
Jag blir snabbt trött och utmattad vid ansträngning.

Det tog ungefär en timme hos sjukgymnasten sen var jag klar och kunde gå upp och bli stucken igen. Det tog ytterligare två försök innan nålen var satt på plats och blodproverna kunde tas och sen kunde droppet äntligen sättas igång.

Måste säga att det känns inte helt okej att få medicinen som hade hängt färdigblandad i en droppställning i ett varmt soligt rum med massor med folk i en och en halv timme. 

Men jag vet inte, det kanske är okej.

Har bara hört innan att de inte ens velat blanda den innan nålen är satt efter som den ska ges direkt efter att man blandat den.

Men men, vi får väl se vad som händer. 

Är hemma nu och är jättetrött och har huvudvärk så blir att vila resten av dagen. 

Jag är inte längre den där personen som jag brukade vara. Jag har förändrats så otroligt mycket de senaste åren.  

När jag tänker på mig själv så som jag var för femton, tio eller fem år sedan så är jag inte samma människa.

Ibland känns det som om mina minnen från förr är som från en film eller någon annans liv. 

Jag kan ibland känna att det känns som om mycket som jag upplevt nästan är lite overkligt. 

Ibland tänker jag att det känns som om mitt liv och mina minnen är från flera olika liv. 

Det är barndomen
    

 Den tiden då man lekte från morgon till kväll. Visst jag mådde inte bra i skolan. Men på dagarna och framför allt alla loven så var vi ett stort gäng med barn från samma område som lekte tillsammans och det var bland de lyckligaste stunderna i mitt liv. 

Jag kan tänka tillbaka på hur vi lekte i skogen, cyklade omkring hela somrarna, lekte i lekparker eller hemma i trädgården. Jag kommer ihåg alla vintrar då vi åkte pulka hela dagarna och jag saknar den tiden. Jag önskar ibland att jag hade kunnat få börja om. Återuppleva alla de där stunderna där jag mådde så bra och hade det så kul. 

Jag minns att vi en gång bestämde oss för att ge oss ut i skogen och grilla. Det var jag mina vänner och en storebror till en av vännerna och hans kompisar som vi allihopa umgicks mycket tillsammans med när jag gick i lågstadiet som skulle ge oss ut i skogen. 

Jag stal en engångsgrill hemma från mig och någon annan stal lite korv  från sig och så gav vi oss iväg mitt i vintern och gick ut i skogen. 

Vi grillade våra korvar och gick runt i skogen hela dagen och vi hade så kul tillsammans. 

Vi lekte och lekte så mycket det där gänget. 

Men sen kom min period då jag bara blev sjukare och sjukare.

 Jag tappade kontakten med alla vännerna och jag mådde bara sämre och sämre i skolan. Jag började skolka mer och mer. Mellanstadiet var starten på min långa och svåra tid och när jag började i högstadiet blev det katastrof. Jag drabbades av en väldigt djup depression. Högstadiet och några år där efter är min mörkaste och hemskaste period i livet. Jag var med om så många traumatiserande upplevelser och livet var så svart och fyllt med så mycket dåligt mående så det går inte att jämföra de båda tiderna.

De var som natt och dag.

Jag slutade helt att gå ut under min depression. Jag sov 20 timmar per dygn och mitt liv tog tvärstopp.

Allt slutade att fungera. Även om den depressionen la sig efter ett tag så mådde jag ändå så fruktansvärt dåligt. 

Jag hade självmordstankar nästan dagligen och mitt liv kretsade bara runt sätt att självskada. 

Det var en kamp bara att överleva. 

När jag tänker tillbaka på denna tiden av mitt liv så känner jag bara att jag var så ensam och

oförstådd då. 

Jag förstår inte varför jag inte fick bättre hjälp när det ändå var så tydligt att jag mådde så dåligt?

Men det enda man fokuserade på var att jag skulle till skolan. Man gav mig massa tabletter och sen så tvingades jag till skolan. 

I en period så kom personal från psykiatrin hem till mig på morgonen och drog upp mig ur sängen, bar/släpade mig ut i bilen och körde mig till skolan där de släpade in mig och lämnade mig gråtandes i panik. 

Detta oavsett om jag hade klätt på mig eller ej så vid ett par till fällen så lämnades jag i bara pyjamas eller nattlinne på skolan. 

Jag upplever verkligen att detta var ett övergrepp mot mig och det skadade mig enormt mycket. 

När inte skötare från psykiatrin kom så var det min mamma som körde mig till skolan varje dag. Jag grät och skrek och mamma var frustrerad. Varje dag samma visa. Jag upplevde det som om jag släpades ut mot ett stup för att kastas ner mot en avgrund med en säker och smärtsam död för paniken höll mig i ett så hårt grepp att jag trodde jag skulle dö. 

Mamma släpade mig till bilen och körde mig till skolan där en lärare väntade på parkeringen och släpade in mig till skolan. Jag minns inte hur länge detta pågick men det känns som om det var en hel livstid för det var så fruktansvärt. 

Men någonstans så gav de väl upp för min närvaro i skolan blev mindre och mindre ju längre tiden gick. 

Jag fortsatte att må dåligt och åren gick. Jag blev sjukskriven och det fortsattes att skrivas ut medicin efter medicin.

Allt var så mörkt och jag mådde så otroligt dåligt och detta väldigt dåliga måendet pågick i tio års tid. 

När jag var 19 försökte jag ta mitt liv och där insåg jag hur sjuk jag faktiskt var och jag började kämpa mer för en förändring. Jag kämpade och kämpade. Jag slutade självskada, jag började utsätta mig för allt jag tyckte var hemskt och jag byggde upp ett bättre liv. Jag började ställa krav och bli en egen person, inte bara en sjuk individ. Jag började inse att jag har ett värde trotts att jag är sjuk.

Jag gjorde stora framsteg även om det gick långsamt.

Men på något sätt så tror jag att den största vändningen kom när mamma dog. 

För då hade verkligen det värsta hänt och ångesten gick inte längre att fly. 

Jag känner lite att kunde jag klara det så kan jag klara allt och jag har nya prioriteringar i livet. 

Det viktigaste är inte att passa in i en mall och vara som alla andra utan det viktigaste är att fokusera på att göra livet så bra som möjligt för MIG för man vet aldrig när det tar slut. 

Jag mår inte alls så dåligt som jag gjort tidigare och jag tror att mycket beror på att jag har accepterar att jag har mina svårigheter. Jag mår självklart inte bra jämte och allt är långt ifrån på topp. Det finns fortfarande mycket jag inte klarar av som jag önskar att jag kunde. Men samtidigt så är jag glad för den utvecklingen som skett. Jag är inte längre självmordsbenägen och jag kan ändå se ljust på livet och uppskatta det jag har istället för att sakna det jag inte har. 

När jag tänker tillbaka på min barndom och den lyckliga tiden så känns det som om det ligger en mörk skugga mellan de lyckliga stunderna från då och mitt liv idag. Jag minns inte så mycket från när jag var barn. Men det jag minns saknar jag. När man tänker på åren mellan 10 och 22 så är det en mardröm. Jag önskar så att den tiden aldrig hade hänt. Det är en del av mitt liv jag helst hade velat radera.

Det är en 12 år lång jävla mardröm som jag är otroligt tacksam över att jag lyckats vakna upp ur.

Den jag är idag är inte samma person som jag en gång var. 

Allt som händer i livet påverkar och får oss att utvecklas. Den jag är idag är inte den person som jag kommer vara om tio år. Men jag hoppas att det kommer fortsätta att bli bättre och att jag inte förlorar min nyfunna kraft att kämpa och fokusera på de bra sakerna i livet trots att allt det dåliga är så överväldigande.

Det jag egentligen ville säga är väl det att hur ditt liv än ser ut idag så vet man aldrig vad som kommer hända. Så ta vara på allt som är bra och ge inte upp hoppet om allt ser mörkt ut. Det kommer alltid något som förändrar livet och den du är idag är inte samma person som du kommer vara om fem, tio eller femton år!

Nu är ni väl alla ute och har roligt, solar och badar nu när sommaren äntligen kommit. Misstänker i alla fall det när jag tittar på bloggstatistiken ;)

Förstår att folk har bättre saker för sig än att sitta inne och läsa bloggar. 

Det har i alla fall jag haft och det är så otroligt skönt att sommaren kommit igång ordentligt!

Igår badade jag ute för första gången i år och det är något jag längtat efter. 

Det är fortfarande en aning kallt i vattnet. Men det var inte så hemskt som jag trodde att det skulle vara. 

Jag tycker det är jätteskönt att åka iväg och ta ett dopp i någon sjö så jag blev glad av att vi kom iväg och kunde göra det. 

Ett tag där kändes det ju som om man inte kulle hinna bada något innan sommaren var slut. 

Jag hoppas att vädret håller i sig så att man hinner med att ha lite sommar med riktiga sommaraktiviteter. 

Det känns lite som om man får passa på och ha kul nu. För man vet inte när man får det roligt nästa gång. 

Jag har dock efter bara några dagar med sol lyckats bränna mig. Man jag hänger inte läpp för det. Jag har smetat på mig mängder med solkräm och har intagit balkongen där jag spenderat min dag och försökt att inte bränna mig mer :D

Häromdagen så satt jag och min fyraåriga bror och tittade på bilder. Han såg flera bilder på mig i olika klänningar och jag frågade

-Vilken klänning var finast tycker du? 

Han svarade och pekade på en och sa:

- "Den är finast, för där är du smal"

Jag måste säga att det är rätt obehagligt att redan som fyraåring idag vet barnen att smal ska vara lika med fin.

Smalhets hetsen når allt längre ner i åldrarna och jag kan inte låta bli att tänka på hur det måste påverka alla barn. 

Det var inte länge sedan jag läste om en fyraårig liten flicka som inte ville gå till förskolan för att hon "var för ful".

Alltså vad är detta?

Här är inlägget som hennes pappa skrev på Facebook efter händelsen den där morgonen då fyraåringen grät för att hon tyckte att hon var så ful

 
När ska vi vakna och inse hur mycket vi skadas av alla de skönhetsideal som finns?

När fyraåringar gråter och mår dåligt över sitt utseende så har det gått för långt. När barn inte kan få vara barn och vara fria från dessa skönhetskrav som vi lever med såär det något som är väldigt fel.

Det är så många som mår så dåligt över sina kroppar och den smärtan man känner när man ser sig själv och bara känner avsky för sin kropp är hemsk och absolut inget som någon, allra minst barn borde behöva uppleva. 

Vi hackar och ser ner på oss själva över hur vår kropp är byggd. Vi jagar den där perfekta kroppen. 

Men det finns inget sådant som en "perfekt" kropp. Att jaga en "perfekt" figur är ungefär lika orealistiskt som att försöka åka varje åkattraktion i en nöjespark utan att vänta i kö. Det går inte!

Det finns så många bättre saker att lägga sin tid på än att använda tiden till att hata sin egen kropp och oroa sig över hur man ser ut. 

Kroppen är så mycket mer än bara en dekoration ock prydnadssak.

Tänk på allt bra som kroppen kan göra och utan den hade du inte haft ett liv.

Nä, tänk om alla bara kunde acceptera sina kroppar som de är. 

Jag har alltid varit mer eller mindre tjock och jag tvivlar ju på att det kommer att ändras. För jag har försökt att förändra mig själv för att passa in i ideal och det har bara gjort att jag har mått dåligt över mitt utseende. Men varför ska jag må dåligt egentligen när jag istället kan acceptera mig själv så som jag är. 

För utseendet är inte det viktigaste, det viktigaste är att man själv trivs och mår bra och det gör man först när man kan acceptera sig själv som man är.