Jag är så över denna sommaren. Tror aldrig jag längtat efter hösten och vintern så mycket som jag gjort under den här sommaren. 

Jag längtar efter mörkret, kylan och mysfaktorn. Att kunna tända lite mysiga lampor, gömma sig i mysiga filtar, klä sig i mjuka tjocka tröjor eller att krypa ner framför en bra film eller serie. 

Jag längtar efter den friska luften och alla vackra färger som hösten för med sig.

Jag längtar efter att äntligen kunna andas, att bli av med den där tryckande huvudvärken och den eviga mattheten som den här värmen och luftfuktigheten fört med sig. 

Jag längtar efter vintern med snö och julbak. Jag längtar efter julpynt och allt fixande i advent. Jag saknar lukten av kanel och saffran, jag saknar julmust och pepparkakor. Jag saknar julmusiken

och jag saknar julpyntet. Jag saknar att kunna vara ute och leka i snön och det vackra vinterlandet

Så, ja. Nu får det faktiskt vara slut på sommar för den här gången tack!

Det här kan säkert tyckas vara larvigt. Men Tv-serier är faktiskt en stor del till att jag fortfarande lever idag.

När allt var som allra mörkast i mitt liv, så var tv-serierna min flykt och vid en tidpunkt den enda ljusstrimman i mitt liv. Jag hängde mig bara kvar i livet för att jag ville se hur tv-serierna fortsatte. 

Idag känns det lite lustigt att tänka tillbaka på att jag faktiskt satt där för några år sedan och övervägde att ta mitt liv, men beslöt mig för att inte göra det för att jag ville se fortsättningen på House.

Jag drömde om att dö, och jag kom på mig själv att hoppas på liv efter döden där man blev allvetande och kunde få veta (bland mycket annat) hur House slutade. 

Men jag tror inte på ett liv efter detta. Jag tror att allt blir svart, man förlorar allt medvetande för all evig framtid. 

Så jag bestämde mig att inte ta mitt liv förrän jag tittat klart. 

Det är ett bevis på att om man bara har det minsta lilla att hänga sig kvar vid så har man en chans. 

Därför är det så otroligt viktigt att ha någon liten grej i sitt liv som man finner tröst och trygghet i. 

För mig har tv-serierna varit en annan värld att fly in i och det har kommit att bli en väldigt stor del av mitt liv. 

Jag tror att det har betytt så mycket för mig för att det är en fantasivärld att fly in i och ett sätt att distrahera mig själv från den smärtan jag levde i.

Jag känner mig inte hel utan mina serier. Det har blivit en så stor del av min vardag att alltid ha någon tv-serie att titta på. Även om det inte längre blir lika mycket tittande som förr så försöker jag åtminstone titta på något avsnitt om dagen. 

Jag följer verkligen massor av serier så det är svårt att hänga med ibland. 

Jag kommer ihåg när jag var runt 11-12 år och jag fick min första tv, det var en riktigt gammal sak. Pytteliten, svartvit och utan fjärrkontroll. Istället så vred man på små rattar på själva tv:n för att få in kanalerna. 

Det var då någon gång som jag började titta på tv-serier. Jag minns att jag brukade kolla på Nya tider, Skilda värdar och Mordkommissionen. 

Jag tittade ganska sporadisk då, men när jag var 13 år och mina föräldrar precis skilt sig, och jag nyss börjat högstadiet så började jag följa serier på riktigt. Då var det Förhäxad, Sabrina tonårshäxan och CSI som gällde. 

Speciellt CSI följde jag slaviskt, kommer så väl ihåg att jag brukade tränade på måndagskvällar under en period i högstadiet och brukade precis komma hem till att det började. Jag rusade alltid direkt in på mitt rum, ibland utan att ens ta av mig ytterkläderna, och startade tv:n för att inte missa för mycket av början. 

Annars var det mest film som gällde just då. Brukade hyra film nästan varje helg, och när videouthyrnings-affären skulle lägga ner så köpte jag och Jakob såhär 10 filmer för hundra kronor ett par gånger. Så det blev mer och mer filmtittande. 
Det var först när jag flyttade hemifrån som det blev mer och mer tv-serier som jag tittade på. 
Jag föredrar tv-serier framför film för avsnitten är kortare men det håller på längre, så när man hittar något bra så är det inte slut efter två timmar, men man behöver inte heller sitta still i två timmar om man själv inte har lust. Man kan avgöra efter varje avsnitt om man orkar ett till eller inte. 

Så under de snart sju åren som vi bott här så har vi hunnit samla på oss en hel del serier. 

Har ni någon sådan där hobby eller grej som betyder mycket för er?

Vore intressant att veta vad ni sysslar med för att må lite bättre för jag tror att många har någon sådan där grej de gillar att fly in i när man vill tänka på annat ett tag. 

Ni kanske har något tips på någon tv-serie förresten?

Ge mig gärna förslag på fler serier att titta på. Jag är väldigt förtjust i mordutredningsserier och komedier!

För ett tag sedan när jag var på Coop och handlade så sprang jag på en gammal barndomsvän. 

Hon var min bästa vän i nästan tio års tid.

Vi träffades och blev vänner i fem- sexårsåldern och lekte väldigt mycket med varandra. 

Men när jag blev väldigt sjuk och dessutom hittade en pojkvän så tappade vi kontakten. Det har gått nio år sen vi var kompisar.

Men det kändes nästan som om ingen tid hade gått samtidigt som vi hade massor att berätta eftersom det händer väldigt mycket på så lång tid. 

Vi stod och pratade och pratade i nästan en timme på Coop och så bestämde vi att vi skulle byta nummer och höras av. 

Så igår, så kom hon och hennes son hit och hälsade på och fikade lite. 

Det kändes faktiskt jättekul att kunna sitta ner och prata om ditten och datten, livet nu, gamla minnen och allt möjligt. 

Jag har många gånger funderat på vad som hänt henne och undrat vad hon sysslat med så det var väldigt roligt att träffa henne och få veta lite. 

Brukar inte skriva så mycket om mina vänner här för att jag inte vill hänga ut någon, men detta var verkligen något som betydde mycket för mig så kunde inte låta bli att dela med mig av det. 

Igår så fixade jag även storkok på köttfärssås, för det är så smidigt att ha färdig köttfärssås i frysen.

Sen rensade jag massa vinbär som jag i fredags plockade hemma hos pappa med hjälp av Samuel och Elias.

Så det var en hel den som behövdes rensas bort. Hade fått med ganska mycket "hallon" som Samuel kallade det. Men egentligen var det torkade vinbär från en död gren hahha

Jag testade också att förädla grönsaker. Jag hoppas att det fungerar bra.

Jag äter ju rätt mycket kokt broccoli och blomkål men det känns lite dyrt att köpa färdigfryst när det är billigare att köpa färsk och frysa in själv. Så jag hoppas att det blir bra så att de inte får dålig konsistens, färg eller smak. Lite extra jobb, men blir det billigare så kan det ju vara värst det.

Vi har behövt snåla ganska mycket med pengar den här månaden för Jakob blev "utlånad" på jobbet och har därför fått 4000 kronor mindre i lön denna månaden eftersom det är de andra som ska ge lön för de dagarna han jobbade där. 

Så det har blivit en aning knapert. Vi har knappt några pengar kvar nu men jag tror att vi ska klara oss. 

Vi har rätt mycket mat i frysen så vi lär inte svälta ihjäl, Jakob kan ju också springa eller cykla till jobbet om det skulle bli ont om bensin. 

Jag måste bara säga detta också, det känns så JÄVLA bra att jag har lyckats komma så långt att jag kan stå framför spisen och fixa sådant här. För bara några år sedan vågade jag knappt gå in i köket och grät om jag fick minsta lilla mat på händerna. 

Det var så illa att jag inte ens kunde bre en smörgås själv.

Ibland känner jag mig som en helt ny människa, jag känner mig så "normal" och det är så härligt. 

Jag älskar att jag kan gå runt och städa, att jag klarar av att laga mat och framför allt när jag och Jakob gör det tillsammans så funkar det jättebra.

Jag har mina problemområden som jag fortfarande inte riktigt klarar som saker som är varmt eller fysiskt tungt, saker som gör att det är svårt att andas eller sådant som har med matrester att göra.

Men jag gör mitt bästa med det jag kan!

Jo, det där har man ju hört förr.

Det är många som använder vart man har skurit sig som något slags bevis för om "man bara självskadar för att få uppmärksamhet eller ej".

Men jag lovar dig att när man sitter där, så otroligt djupt ner i sitt dåliga mående så är det sista man tänker på vem som kommer se och hur det kommer tolkas. Det enda man tänker på är att få ett stopp på helvetet man upplever.

Att skära sig på underarmarna är enkelt för att det är lättåtkomligt och det går snabbt och lätt att komma åt. Man kan gå i heltäckande kläder men ändå få in något vasst under tröjärmen.

För att självskada någonstans så att det inte syns kräver planering och det är sällan något man har när det krisar.

För det är ju ofta i en kris som behovet att självskada uppstår.  

Jag har vuxit upp med mitt självskadebeteende och underarmarna har tagit den största delen av det för att man behöver inte klä av sig naken för att komma åt. 

När jag första gången självskadade så var jag sex år gammal och hade ingen aning om hur det skulle sluta och hade aldrig någonsin hör talas om självskadebeteenden.

Mitt självskadebeteende eskalerade från att nypa och riva till att slå och bita, och att bita sig själv någon annanstans än på underarmen är väldigt svårt så redan väldigt tidigt i början av mitt självdestruktiva beteende blev just armarna väldigt mycket den del som jag skadade, och som också därför blev ett vanligt val i fortsättningen. För det var ju just smärta i armarna som jag lärt mig att förknippa med känslan av frihet som självskadandet gett mig. 

Så även om jag självskadade på andra ställen så kändes det aldrig lika bra som på armarna eftersom det var där jag i början "lärde in" att smärtan skulle fokuseras på. 

När suget efter självskadorna kommer så är det en abstinens som ilar och kliar under huden på armarna och då handlar det inte alls om dig och vad dina ögon kan råka få se efteråt.

För trott eller ej, allt handlar faktiskt inte om dig!

Jag skiter fullständigt i din uppmärksamhet om den riktats till mina självskador, jag kunde inte bry mig mindre om vad en random idiot tycker, tänker, känner och så vidare om mina självskador. 

Jag har aldrig och kommer aldrig att uppskatta några kommentarer från främlingar som handlar om mina ärr.

Jag vill inte ha sympati, jag vill inte ha någon som tycker synd om mig, jag vill inte ha frågor om varför, jag vill inte höra hur dumt det är och jag vill inte höra om dina obildade åsikter om det.

Och vadå " de som skär sig är bara ute efter uppmärksamhet"?
Vad är egentligen den där magiska uppmärksamheten som man alltid hör så mycket om?

Vad tror ni händer? Att man skär sig lite i armen och får ett slavfölje av uppasserskor som smörar för en dygnet runt?
Eller "what's the big deal" liksom?

Eller är det det faktum att det finns de som har så svårt att nå ut med hur dåligt de mår att de i ett desperat försök att få hjälp från vården gör en självskadande handling som är så otroligt fruktansvärt och hemskt? Så hemskt att vi måste sprida den informationen vidare och varna alla runtomkring så att de som självskadar totalt ignoreras av allt och alla?

Att prata om ett tabubelagt ämne som att må psykiskt dåligt i ett samhälle få fullt av fördomar och oacceptans är jävligt svårt. 

Så vad i hela friden är det som är så hemskt med att det finns ett fåtal personer som självskadar som ett rop på hjälp för att de inte kan förmedla sin inre smärta och sitt dåliga mående på något annat sätt.

Det angår ju inte dig ändå så du behöver ju inte bry dig?

Det är upp till personer i den omedelbara närheten och sjukvården att se till att personen får hjälp, så bara blunda och gå vidare istället för att leka viktigpetter och basunera ut hur alla som självskadar bara gör det för att få uppmärksamhet. Detta enbart baserat på dina obildade, fördomsfulla och, om jag ska vara helt ärlig, rätt egocentrerade teorier om hur det är att ha ett ett självskadebeteende.

Så vill jag tillägga en sak till, jag är mer än bara mitt självskadebeteende så istället för att fokusera på mina ärr kanske ni kan ta och lära känna personen bakom ytan, se mig i ögonen ooch lär känna mig istället för att dömma mig efter min sjukdomshistoria!

Efter varje gång jag vart ute och haft roligt, eller man haft fullt upp med något det kommer det alltid en krasch efteråt. Ju roligare jag haft desto hårdare är kraschen.  

De senaste dagarna har varit ganska jobbiga. Har känt mig helt apatisk och kände mig väldigt nedstämd i tisdags och igår kändes det som om jag inte hade lust att göra någonting alls. 

Vet inte om det är kontrasten mellan att ha fullt upp eller att ha roligt och att sen komma hem till vardagen och allt elände som gör det? 

Jag är verkligen i det där mellanskedet då det är jobbigt att bara gå hemma men samtidigt så orkar jag inte göra något annat. 

Jag önskar så att jag klarade av att plugga eller ha ett jobb att gå till på dagarna. Men det funkar liksom inte. 

Har haft en svacka nu några dagar. Men det känns som om det börjar ordna upp sig nu i alla fall. 

Eller så är det att jag hållit igång och varit så sysselsatt idag så att jag inte kunnat känna något annat.

Jag har städat ut alla garderober och byråer idag. Vart på IKEA och köpt trådkorgar till en av mina garderober och ett nytt bord till vardagsrummet, sytt förvaring till möbeldynor, städat bland alla mina sy-grejer, vart och handlat mat och allt möjligt idag.

Imorgon blir det att bygga ihop bordet, slänga skräp (två stora svarta sopsäckar blev det), se om det är någon secondhand öppen där jag kan lämna alla kläder jag inte ska ha kvar mer och sen blir det nog tacos hos pappa på kvällen. 

Det känns i kroppen om man säger så. 

Jag är väldigt trött och har ont. Värmen har ju inte heller hjälpt till direkt. 

Men jag känner mig nöjd över allt jag lyckats fixa idag, och speciellt att jag kunde köpa en sådan där trådkorgsgrejs att ha i garderoben. Det var välbehövligt. 

Så jag hoppas att detta är vändningen!

Är det någon mer än jag som brukar gömma sig i badkaret när allt blir för mycket runt omkring.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör att det är så. Men jag har alltid "pausat" i badkaret. Kanske är det det kala, tomma och hårda som känns lockande? Kanske är det att det är så kallt och tyst?

I badkaret finner jag mig ofta sittande med gråten i halsen när jag försöker fly från ångest och all annan skit som livet slänger på mig.
Jag kan sitta där i den tysta, kalla ensamheten och försöka reda ut mitt liv.
Gömma mig från verkligheten en stund och bara vara ensam.
Det är som en paus från verkligheten.

Jag önskar ibland att det fanns en pausknapp på hela livet så att man kan stanna upp och bara andas och tänka i tystnad var man än befinner sig.
Med det finns inte, så då får badkaret duga.

Problemet brukar dock vara att ta sig ur pausen.
Att ta steget att gå upp ur badkaret och möta de hinder och allt jobbigt som uppstått som fick mig att fly in dit från första början.
För hur förmår man sig att handskas med saker som är för jobbiga att handskas med?

Hur hittar man modet att gå ut och möta sin skräck och kraften att fortsätta kämpa?

Nu har Jakob återgått till jobbet igen efter tre veckors semester. 

Vi har haft rätt fullt upp under hela hans ledighet så det har inte blivit så mycket semester direkt.

Så nu när han börjat jobba igen och jag nu då är själv hemma om dagarna igen så kommer känslorna av ensamhet som ett brev på posten. 

Jag känner mig så fruktansvärt ensam och ledsen. Det gör inte saken bättre att jag har sådan yrsel och har haft det i en vecka att jag känner mig helt matt och yr varje gång jag gör något det minsta ansträngande. 

Känner mig nedstämd och orkeslös. Har inte ens tagit mig upp ur sängen idag utan har spenderat hela dagen i sängen och chattat lite, kollat på youtube och kollat på tv-serier för att få tiden att gå.

Samtidigt så känner jag mig skamfylld över att ligga i sängen. Det känns som om det är ett sjukdomstecken att inte ta sig upp och att jag därför inte borde tillåta mig att stanna kvar.

Och så får jag skuldkänslor för att jag ändå stannade i sängen, känner mig dålig för att jag inte tagit mig upp.

Jag längtar efter hösten och vintern med sin kyla. För på något vis är det mer accepterat att krypa ner i tjocka tecken med massor kuddar och en bra film då än vad det är nu. "Man måste ju passa på att vara ute och njuta av det fina vädret när det är varmt"

Men jag orkar inte, jag har ingen lust, jag vill bara gräva ner mig själv i min säng och aldrig komma fram igen. 

Min syster skickade en länk till mig igår, det var en tidningsartikel om hur patienter har behandlats inom psykiatrin i Skåne.

Det var verkligen inte någon rolig läsning. Artikeln handlade om hur illa patienter behandlas inom vuxenpsykiatrin i Malmö och Lund. Trots att jag inte varit inlagd just där, så kan jag ändå säga att jag kände igen mig lite i en del av det som skrevs. Att personalen plågar patienterna för sitt eget nöjes skull. 

Detta hände mig när jag var ett barn, alltså när jag var inlagd på barnpsyk!

Men för mig handlade det inte om några fysiska övergrepp, utan psykiska. 

Männen som jobbade på avdelningen som jag var inlagd på skrämde mig så mycket att jag än idag känner ångesten komma krypande så fort jag är i närheten av byggnaden där jag var inlagd. 

Jag har senare i livet kommit i kontakt med fler som råkat ut för dessa män och de har vittnat om samma sak, att de skrämmer och dominerar både barn och vuxna i sin omgivning. 

Att de uppträder väldigt hotfullt och aggressivt och finner nöje i det. 

Så jag är inte den enda ungen att bli livrädd för de där gubbarna. 

När jag var inlagd så låg jag i mitt rum och grät de dagarna som männen jobbade, inte på grund av anledningen som i första hand fick mig inlagd utan jag grät utav av skräck. 

Så otrygg, ensam, övergiven och skräckslagen som jag var då har jag nog aldrig varit vare sig före eller efter tiden på barnpsykiatrins inläggningsavdelning. 

För det var verkligen en skräckupplevelse som förändrade mitt liv. 

Där och då bestämde jag mig för att aldrig någonsin visa psykiatrin exakt hur dåligt jag mår, just för rädslan att bli inlagd igen. 

Det blev jag ju dock ändå, två gånger till blev jag inlagd var av en av gångerna var på barnpsyk igen. 

Men jag lyckades kämpa mig där ifrån på ett dygn, och på vuxenpsykiatrin lyckades jag spela så frisk efter mitt självmordsförsök att jag fick komma hem efter tre dagar. 

Jag tänker aldrig någonsin utsätta mig för risken att bli inlagd hos psykiatrin igen, och att jag känner så beror på mina tidigare upplevelser. 

Det beror på två vuxna män som skrattade åt, förolämpade, skrämde och var elaka mot en trettonårig liten flicka med svår ångestproblematik. 

När jag stolt och glatt visade upp min lilla hundvalp som vi hade hemma så skrattade männen och sa att det var en ful kärringhund och de kallade honom astmahund och gjorde grisgrymtande ljud för att härma hur hunden lät när den andas, och så skrattade de högt. Mitt hjärta brast i tusen bitar och jag blev så sårad. Det var ju min älskade lilla hund de pratade om. 

De förklarade för mig hur otroligt töntigt det var med sådana hundar och började prata om kamphundar som var så mycket bättre. Det pratades om hur dessa hundar kunde slita strupen av andra töntiga små hundar, och de pratade om hur starka dessa kamphundar var.

De gjorde det tydligt att inga småtjejer och deras tanthundar skulle ha en chans mot dessa stora, starka och otroligt bra kamphundarna. 

Så som de pratade då, fick de mig att tro att jag skulle bli överfallen och få min hund dödad i vilken stund som helst. 

Det är märkligt hur vissa människor har en förmåga att få sina ord att träffa rakt in i hjärtat och samtidigt ta sig in i hjärnan och ge en sådan hemsk skräck. 

Kanske är det ett tonläge, eller de där blickarna som på något vis sa att detta inte alls är ett skämt.

Oavsett hur det var, så skrämde de mig så otroligt mycket.

Det fanns alltid en ton av förakt i deras röster och de gjorde också klart för mig vad de tyckte om mig och andra barn med min problematik. 

De pratade om hur bortskämda jag och alla andra ungar där var, som tror att de ska få allt serverat på silverfat medans de kan ligga hemma och lata sig. 

Den ena av männen sa till mig att jag förtjänade ett rejält kok stryk. Han beklagade sig högt och länge över att man inte fick slå barn längre och sa att om man hade fått slå sina barn hade de minsann skärpt till sig och gått till skolan utan gnäll. 

Idag tänker jag bara, hur i helvete kunde dessa män ens få jobba med sjuka barn? 

Hade de överhuvudtaget någon förståelse för psykiska sjukdomar och hur de fungerar? 

För det handlar inte om att ligga hemma och lata sig, det handlar om att vara sjuk. 

Jag tror knappast att detta skulle förekomma på en avdelning för cancersjuka barn. Att sjuksköterskor skulle säga till en trettonårig cancersjuk tjej som är så sjuk att hon måste vara inlagd, att hon borde bli slagen så hon skärper sig och blir frisk och kan gå till skolan. 

Men det var ändå så de sa till mig, när jag var för sjuk för att klara skolan. 

Och jag trodde på att de tänkte slå mig. Jag var livrädd så fort de var i samma rum som mig, jag var så rädd att jag skulle bli slagen att jag ständigt gick med lamslående skräck. 

Varje gång jag gjorde ett "misstag" som att inte veta vad alla hette första gången jag träffade dem, att inte veta vart kvällsmaten var när jag skulle göra kvällsmat åt männen, att jag inte visste hur diskmaskinen fungerade när jag blev beordrad att diska undan efter männen och att jag inte klarade skolan och allt annat sådant där som fick mig att känna mig misslyckad så trodde jag att jag skulle bli slagen. 

Det gjorde ju inte heller saken bättre att de pratade om hur starka de var och att de med ett enda slag mot tinningen skulle få vilken stor man som helst att bli medvetslös, hamla i koma och aldrig någonsin vakna igen. 

Jag kunde knappt sova under hela tiden jag var där för jag var så rädd. 

Andra gången jag blev inlagd på barnpsyk var jag sjutton år gammal. Minns inte mycket alls från den gången mer än paniken då Jakob och min mamma lämnade mig där. 

Ytterdörren var av glas och när de gick stod jag ensam kvar i hallen och såg dörren stängas och paniken slog över mig. Jag föll ihop och låg bara där på golvet och skrek och grät av skräck när jag såg dem gå iväg mot bilen och jag visste att jag ännu en gång var ensam med en av de där männen som plågade mig så när jag var tretton år gammal. 

Att det överhuvudtaget får se ut sådär inom psykiatrin är helt vedervärdigt. Psykiatrin ska hjälpa människor i nöd, inte plåga dem så de får men för livet. 

Att självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna för unga människor är inte så konstigt egentligen när man tittar på den "hjälpen" man får när man är drabbad av psykisk ohälsa.