Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Många gånger har jag fått frågan hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur det påverkar mig i vardagen. Men det finns liksom inget enkelt sätt att förklara hur det är att leva med det.

För det är ju ett genomgående problem som påverkar precis allt i mitt liv.

Det påverkar mig från det att jag vaknar på morgonen med ångest och gråt i halsen, för att jag verkligen inte vill eller orkar gå upp ur sängen, tills det är dags att sova och jag ligger där i sängen och inte kan somna för att ångesten och alla mörka tankar fortfarande ligger över mig. 

För att ni ska få en inblick i hur en helt vanlig dag ser ut för mig så bjuder jag in er till att läsa den här bloggserien som handlar om hur min psykiska ohälsa påverkar just mig.  

Del 1

När jag vaknar på morgonen är min första tanke alltid "Nej, inte än. Låt mig få sova lite till" och det är inte bara det att jag tycker det är skönt och sova och jag därför vill sova en stund till. Utan det är det att jag inte vill vakna för då börjar helvetet igen. Det är lite som Ann Heberlein säger: 

"Jag vill inte dö jag vill bara inte leva".

När jag vaknar känner jag alltid en känsla som säger "kan jag inte få sova i en evighet"?

Jag känner så för att när jag sover kan jag glömma allt som är jobbigt för en liten liten stund, och den stunden är otroligt värdefull för mig. För det är den enda stunden då jag inte är sjuk och det är bara då jag kan återhämta mig.

Just idag så ringer klockan som vanligt vid tio, jag har bestämt att jag måste gå upp vid den tiden så att jag inte vänder på dygnet för mycket. Men idag så orkar jag inte. Jag kan inte förmå mig själv att gå upp. Inte än! 

Egentligen är jag väl inte trött, inte på det sättet som sömn kan lösa i alla fall. Jag har sovit klart men jag vet att när jag vaknar måste jag gå upp och ta hand om livet och allt var det innebär. 

Allt känns för jobbigt så jag vänder mig om i sängen och somnar om igen. Jag sover en timme till och när jag vaknar känner jag mitt hjärta sjunka för jag vet att nu kan jag inte sova mer. 

Så jag går upp, sätter ner fötterna på det kalla golvet och redan där känns min själ tung av måsten. Jag måste klä på mig, jag måste borsta tänderna, jag måste borsta håret, jag måste tvätta av mig, jag måste äta något, det ligger ett brev på köksbordet som Jakob bad mig att gå och posta idag för att det måste iväg....

Jag känner mig helt överväldigad och vill bara lägga mig i en hög på golvet och gråta av tyngden som hänger över mig. 

Men golvet är smutsigt, för jag har inte orkat städa. Smutsen som ligger där på golvet får mig att gråta och tårarna faller ner för mina kinder.

Jag får en sådan otroligt svår ångest över hur skitigt det är och jag känner mig som en värdelös människa som inte ens kan sopa golvet fast jag är hemma hela dagarna. Jag gråter ännu mer och mörka tankar tar över. 

Jag tänker på att det vore bättre om jag var död. Jag har vart vaken i knappt fem minuter och redan nu har tankarna på att döden kanske vore bättre kommit. 

Mina tankar skrämmer mig och jag försöker ta mig samman. 

Jag drar på mig min pyjamas och går och sätter mig vid skrivbordet i hopp om att kunna distrahera tankarna.

Snörvlande starar jag datorn och loggar in på Facebook. I chatten är det någon som frågar

"Hur är läget idag?"

"Det är bra med mig", svarar jag medan tårarna fortfarande rinner ner för mina kinder.

Man kan ju inte erkänna att man sitter hemma och gråter för något så larvigt som att det ligger lite damm och kattsand på golvet.

Jag försöker att chatta lite med folk, läser lite på Facebook och kollar videos på Youtube. Ibland fungerar det och jag kommer på bättre tankar. Men jag har alltid den där tyngden över mig. Jag försöker att sysselsätta mig med saker som jag mår bra av, som att titta på tv-serier och skriva på min blogg . Jag gör allt jag kan för att jag inte ska sjunka så mycket igen.

Jag vet att jag borde gå iväg med det där brevet, jag känner mig så stressad över att det ligger där men jag orkar verkligen inte klä på mig och gå ut. Det känns som ett projekt som är alldeles för stort för att vara möjligt. Jakob hade lika gärna kunnat be mig att ta världsrekord i längdhopp. 

Det går liksom inte, det är en omöjlighet. 

Jag känner mig helt matt och överväldigad av allt som måste göras. 

Men jag bestämmer mig för att åtminstone borsta tänderna. Så jag reser mig upp och går de få stegen till badrummet. Ett, två, tre..varje steg kräver en så stor kraftansträngning, fyra, fem, sex,

Jag känner mig frustrerad över att allt ska kännas så jobbigt. Sju, åtta, nio "snart framme". Tio, elva, tolv. "Så ja, äntligen framme vid badrummet. Bara två steg kvar så är jag framme vid handfatet", Tänker jag samtidigt som jag tar de två sista stegen.

Jag ställer mig framför spegeln och stirrar in i ett ansikte som är så trött.

Jag är gråblek och samtidigt rödflammig i ansiktet och mörka ringar syns under ögonen. "Jag ser verkligen inte frisk ut" tänker jag samtidigt som jag öppnar badrumsskåpet och tar fram min tandborste och min tandkräm.

När jag tar fram tandkrämstuben och klämmer ut lite tandkräm på borsthuvudet så lägger jag märke till att nu börjar tandkrämen verkligen ta slut. "Typiskt också, då måste vi åka och köpa det. Ännu ett måste" ,tänker jag bedrövat och drar en djup suck innan jag stoppar tandborsten i munnen. 

Medan jag borstar tänderna studerar jag mitt trötta ansikte och känner ångest över förfallet. 
Jag känner mig gammal. Håret har börjat bli grått, jag kan ana rynkor som börjar formas och jag känner hur livet bara rinner iväg samtidigt som jag står helt hjälplöst och tittar på. 

"Vad har jag åstadkommit med mitt liv egentligen? Absolut ingenting!" tänker jag 

Jag känner mig så betydelselös och onödig. 

Känslorna överväldigar mig så jag spottar ut tandkrämen, sköljer av tandborsten och går till datorn för att sätta mig och skriva lite.

Jag försöker reda ut mina tankar och känslor och det känns skönt att kunna få ur sig lite av helvetet. Det är som om för varje ord som som svärtar ner det vita arket framför mig så försvinner lite mörker inifrån.  

Men mörkret är ständigt växande och hur mycket jag än får ut så fylls det på snabbare än vad jag kan göra mig av med det. 
Jag tänker på självskadorna och hur smärtan distraherade, jag tänker på blodet som rann och hur det tycktes föra med sig så mycket av det där svarta klibbiga obehaget ur min själ.

"Kanske bara en gång till? Det skadar väl inte att släppa lite på trycket bara idag. Jag lovar att inte göra det igen sen. Jag har det ju under kontroll". Tankarna på att självskada blir farliga.

 För farliga! Ännu en gång skrämmer mina tankar mig och jag vaknar till som om jag varit i trans.

"Vad är det för fel på mig" tänker jag. 

För jag vet ju att självskador inte är lösningen. Jag vet ju hur dåligt det var och hur sjuk jag faktiskt blev av det. En stunds lindring är inte värt det helvetet som kommer efter lättnaden. 

Jag tänker att jag kanske ska ta och äta lite lunch istället. Så jag går till köket och öppnar kylskåpet för att ta fram min smörgås som Jakob alltid brukar bre åt mig på morgonen. Hade han inte gjort det hade jag inte förmått mig att äta något alls. Jag känner mig tacksam för den där smörgåsen men jag är också rädd. Rädd för vad skulle hända om Jakob inte fanns här och hjälpte mig? Ett obehag sprids i kroppen när jag tänker på hur svårt allt hela tiden är. Jag känner mig så dålig när jag tänker på att jag inte ens kan bre en smörgås själv. 
Men jag tränger undan tankarna, för nu måste jag ju äta. Så jag tar min smörgås, ett äpple och en kvarg och lägger mig i sängen och startar en tv-serie. Jag måste ha något som distraherar tankarna medan jag äter.

Jag har krupit ner i sängen, mitt lilla bo. Min bubbla där inget får störa mig.

Sängen är min trygghet och den plats där jag känner mig säkrast. Jag ligger där och tittar på min serie och äter min lunch, och för första gången på hela dagen mår jag lite bättre.
Men när jag har ätit färdigt så känner jag mig så utmattad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Bara tanken på att röra mig får mig att bli gråtfärdig. Min kropp känns helt blytung och det känns som om jag måste använda all energi jag har och lite till bara för att sätta mig upp.

Men jag måste upp igen. Jag får inte isolera mig i sängen och sjunka ner i mitt eget dåliga mående. 

Jag kan inte låta det ta överhanden.

Jag måste upp, jag måste hitta på något!

Det där brevet ligger fortfarande kvar på köksbordet och det gnager inom mig att jag inte gått iväg med det än. Jag har ju haft hela dagen på mig så varför gör jag det bara inte? 

Men det går inte, jag känner mig helt lamslagen av ångest.

Så jag sätter mig och skriver lite till men jag känner mig bara frustrerad. Tankarna om att jag är dålig och värdelös går inte att skaka av sig. Jag känner mig så trött och ledsen. "Nähä, det här funkar uppenbarligen inte. Jag måste tänka på något nytt, göra något annat"

Jag börjar fundera lite på hur jag skulle vilja tatuera mig. Jag skulle väldigt gärna vilja ha något

Harry Potter-motiv eftersom den bokserien har betytt så mycket för mig.

Jag sätter mig och bläddrar lite i en av mina gamla Harry Potter böcker och helt plötsligt översvämmas jag av känslor jag inte kan hantera. De där böckerna var min flykt när jag var yngre. Jag får en klump i halsen när jag tänker på hur mycket det har betytt för mig att ha de där böckerna att fly in i när allt varit som mörkast. Jag tänker tillbaka och jag önskar att jag hade kunnat åka dit och försöka trösta den där ledsna och väldigt rädda flickan som låg i fosterställning i sin säng med ett krampaktigt tag kring en Harry Potter-bok och grät otröstligt. 

"BRYT! BRYT! BRYT! Så där får jag inte tänka! Nu måste jag göra något annat. Jag får inte tänka på massa hemska minnen just nu." 

Ännu en gång känner jag mig dålig för att jag förlorat kontrollen. Hur kunde jag tillåta tankarna att vandra igen? Varför sitter jag och tänker tillbaka på sådana hemska stunder i mitt liv? Det gör ju ingen nytta. Bättre att låtsas som om inget har hänt och gå vidare! 
För det är väl så man ska göra? Man ska tänka framåt och inte bakåt. Det förflutna ligger bakom oss och vi kan ändå inte göra något åt det som redan hänt. 

 Fortsättning följer...

 

Emma

14 september 2015 18:34

Jobbig läsning. Skulle kunna vara mitt liv för tillfället som du beskriver och ingen annan förstår. "Det är ju bara att resa sig och dammsuga". Jag har försökt flera gånger om dagen i 3 veckor. Jag orkar inte!

Hoppas du mår bättre snart.

Sara Modigh

14 september 2015 20:30

Tack detsamma!

 

Matilda

15 september 2015 00:34

såå mycket kärlek till dig älskade syster <333

Sara Modigh

15 september 2015 11:31

Tack detsamma fina du :D

 

Made

18 september 2015 07:59

Alltså, nu läser jag mer, och mycket av ditt är som mitt. Mitt lugnande är att lyssna på Harry Potter ljudböcker på engelska, har gjort det sen jag var 13, är 25 nu.
Och ett ord jag tog bort från min hjärna är ordet MÅSTE. Så fort jag tänker måste så låser det sig och jag orkar inte. Jag försöker hålla nån dialog i huvet om att "jag måste inte, jag gör detta för mig för att Jag vill det, för att Jag ska må lite bättre idag/imorgon". Det är riktigt svårt när man känner sig som en hög med sten, men även stenar kan röra sig långsamt med hjälp av vinden. Och hur långsamt framåt man än går, så är det ändå framåt. 1mm om dagen. Se inte allt du inte kan/orkar göra, se dom sakerna du gör! Du åt lunch, du försöker hantera din hjärna, du öppnade för ju till och med dörren!!!!! Brevet har blivit en blockering i energin, bubblat upp av ångesten och tar all fokus. Du kommer fixa detta. jag skickar energi till dig från mitt hjärta

http://https://www.polaroidblipfoto.com/made

Sara Modigh

18 september 2015 12:20

Tack så jättemycket :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...