En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 18 september 2015

Att leva med psykisk ohälsa - Del 4

Av Sara Modigh - 18 september 2015 12:00

Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Många gånger har jag fått frågan hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur det påverkar mig i vardagen. Men det finns liksom inget enkelt sätt att förklara hur det är att leva med det.

För det är ju ett genomgående problem som påverkar precis allt i mitt liv.

Det påverkar mig från det att jag vaknar på morgonen med ångest och gråt i halsen, för att jag verkligen inte vill eller orkar gå upp ur sängen, tills det är dags att sova och jag ligger där i sängen och inte kan somna för att ångesten och alla mörka tankar fortfarande ligger över mig. 

För att ni ska få en inblick i hur en helt vanlig dag ser ut för mig så bjuder jag in er till att läsa den här bloggserien som handlar om hur min psykiska ohälsa påverkar just mig.  

 

 

Del 4

Jakob är i köket och packar upp alla matvaror när jag hör honom svära till. 

Mitt hjärta tar ett skutt och genast tänker jag "Vad har jag gjort för fel nu" Han kommer ut från köket och i handen håller han brevet.

h nej" tänker jag samtidigt som Jakob irriterat säger "Nu glömde vi ju brevet ändå..." 

"Kan inte du börja koka pastan och ställa in maten medan jag springer och slänger det på lådan?", fortsätter han att säga.

Hela min kropp och mitt sinne skriker "NEJ NEJ NEJ NEJ... JAG ORKAR INTE!!" när jag hör de orden.

Jag är så utmattad efter turen till affären att jag faktiskt känner mig döende. 

Det är knappt att jag ens orkar sitta upp.

"Jag orkar inte börja med maten men jag kan plocka in lite i kylskåpet medan du går", säger jag


Han går iväg med brevet och med ett kvidande ljud reser jag mig upp och stapplar ut i köket. Jag tittar på all maten som står på bordet i väntan på att läggas på sin rätta plats och det känns som om det är ett berg stort som Mount Everest som måste sorteras och läggas rätt. 


 


  

Jag börjar med att plocka in det som måste in i frysen och kylskåpet eftersom det andra klarar sig. Jag flyttar lite på en lunchlåda som ligger i vägen i kylskåpet och jag får något klabbigt på handen och jag fryser till is. 

Känner hur pulsen ökar och klumpen i halsen tjocknar så det känns som om jag håller på att kvävas. 

Ångesten ligger på topp igen. 

Det är Jakobs vidrigt äckliga chilisås som har läckt igen. Jag känner hur vreden kokar inom mig. Alltid är det något som jag ställa till det.

Jag hatar att det är så äckligt och smutsigt överallt. Jag känner mig så frustrerad över att jag är oförmögen att hålla ordning.  Ångesten tar överhanden igen och upptar varje millimeter av min kropp. Jag vill bara skrika rätt ut i panik för att det är så fruktansvärt att på matrester på händerna. 

Jag ha ingen aning om var min fobi mot matrester kommer ifrån. Men det känns som om det kommer göra mig sjuk, kanske till och med dö om jag får det på mig.

Jag önskar att mitt hem var rent och fint. Kanske skulle jag känna mig mindre smutsig och vidrig om det var rent? Ibland känner jag mig inte mer värdefull än det där skräpet som ligger på golvet i flera dagar för att ingen orkar plocka upp det. 

 

När Jakob kommer hem så hittar mig i upplösningstillstånd inne i badrummet där jag står och skrubbar händerna i ett desperat försök att bli ren igen. 

Men jag känner mig smutsig, så smutsig att all världens tvål ändå inte kan få mig ren. 

 

Just där och då känns det som om hela världen är emot mig. Jag har kämpat och kämpat hela dagen med ena saken efter det andra. Men hur mycket jag än kämpar och hur mycket jag än lyckas ta mig igenom så kommer det ständigt något nytt som är lik förbannat precis lika jobbigt och ger mig ännu ett helvete att försöka ta mig ur. Just nu hatar jag mitt liv så fruktansvärt mycket.

Allt brister för mig och jag gråter och svär över att man inte ens ska kunna stoppa in lite mat i kylskåpet utan att bli täckt av äckligt snusk så att man får ångest.

Jakob blir självfallet arg. Inte för att jag är ledsen utan för att han tar åt sig. Tar åt sig för att han inte gjort rent och att jag mår dåligt för att det är skitigt. 

Han känner sig frustrerad över att inte räcka till och i ilskan säger han åt mig att "städa kylskåpet själv då om det är så äckligt där". 


Den där kommentaren svider så otroligt mycket. För jag vill ju inget hellre än att kunna städa undan allt som jag mår dåligt över. Jag önskar mer än allt annat att jag klarade av att göra det jag vill ska göras!

Jag blir så fruktansvärt sårad och ledsen över hans ord så jag skriker åt honom,

"tror du inte att jag önskar att jag kunde det..."

"Tror du inte att jag inte går här hela dagarna och tittar på allt som är stökigt och har dåligt samvete över att det ser ut som det gör? Tror du inte att jag känner mig otroligt värdelös för att jag vet att det är du som får dra hela lasset? Jag gör precis allt som jag kan och jag kämpar från morgon till kväll bara för att orka existera. Jag har vart så jävla nära att ge upp så du fattar inte" 

       

Fast det är ju inte så konstigt att han inte förstår. För jag gör ju allt för att dölja hur jag verkligen mår. Men ibland önskar jag att han kunde se igenom mitt skyddande yttre skal som ler även om jag på insidan gråter. 

Jakob fortsätter med att skrika tillbaka att han inte hinner med och göra allt och att han vill ha lite fritid han med.  "Du kan ju sitta vid datorn hela dagarna och när jag kommer hem vill jag också ha lite kul" säger han och ännu en gång skär orden rätt in i min själ. Han vet precis vilka punkter han ska trycka på för att det ska göra så ont som möjligt. Jag sitter inte vid datorn för att det är kul. Jag gör det för att det är det enda jag klarar av att göra och det enda som kan distrahera mig så att jag inte förlorar greppet. 
Gråtandes försöker jag förklara att det är inte det minsta kul att må så dåligt som jag gör.
   

"Att jag sitter vid datorn är för att om jag inte gjorde det, så vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag förväntar mig inte att du ska städa dygnet runt men jag önskar att det inte såg ut som en soptipp här hemma för att det får mig att känna mig lika smutsig och värdelös som skräpet. Jag önskar att jag kunde gå genom köket utan att riskera att få matrester på mig för den ångesten det ger mig när det händer får mig att vilja dö.


Jag lägger mig i sängen och bara gråter och gråter och Jakob går iväg och diskar lite i köket. 

Medan jag ligger där i sängen och känner mig som den hemskaste frun i världen så tänker jag ännu igen på hur jag ska göra.

 "Om jag lämnar Jakob och befriar honom från mig hur skulle jag klara mig? För det är ju bättre för honom att slippa mig. Jag vet att jag inte kommer att klara mig utan honom så är döden enda utvägen?"

 

Efter en stund så kommer Jakob och ber om ursäkt för att han blev arg. Men jag är så djupt nere i mitt dåliga mående så jag vill inte höra på. Jag tror inte på hans ord. Jag vet att han hatar mig. Jag hatar ju mig själv så varför skulle inte han göra det? 

Jag försöker komma på varför i hela friden han fortfarande är ihop med mig, men kan inte komma på något bra svar. 

Jag kan inte ens se honom i ögonen för att jag skäms så. 
Han säger att han älskar mig men att han känner sig så otillräcklig.

"Jag kan inte sköta allt här hemma" 
"MEN JAG HAR INTE BETT DIG ATT GÖRA DET!" utbrister jag frustrerat
"Fast du kan ju inte städa så då blir det ju jag som måste göra det för annars så får du ju sådan där ångest" säger Jakob irriterat.
" Nej det kan jag inte och JA det kanske jag får, men det är ju mitt problem. Eller hur!? säger jag 

För det är ju så det är, om jag får ångest så är det mitt problem och det är upp till mig att försöka hantera det.

Jag behöver ingen som i förväg försöker städa bort min ångest eller förutspå alla tänkbara sätt som jag kan få ångest på och hinna stoppa det innan det händer. Jag behöver någon som finns där vid min sida och stöttar och tröstar mig när ångesten är där. 

Att fly är inte lösningen men man kan försöka att underlätta vardagen genom att hålla lite ordning. Men att jag skulle bli helt ångestfri genom att förutspå allt som kan hända är att försöka slå knut på sig själv. 


Vi blir sams igen, men i mitt bröst finns fortfarande en gnagande sorg. De där orden har lämnat blödande sår inom mig och jag är så fruktansvärt ledsen. 

Jag ligger kvar i sängen och spelar lite mobilspel under tiden som Jakob börjar med maten. Jag känner mig för ledsen för att ta mig upp. Men efter några omgångar Candy Crush känner jag att jag måste

resa mig för annars blir jag kvar här i sängen för alltid.  Så jag går och sätter mig i köket men lukterna och ljudet från stekpannan överväldigar min redan uttröttade hjärna och jag flyr in i vardagsrummet där jag sätter mig vid datorn igen.  

 

 

 Fortsättning följer...

 
 
Ann Pettersson

Ann Pettersson

18 september 2015 20:06

Hej, ville bara tipsa om att "Mia" är igång igen med ny blogg efter att blivit nerstängd och stjäl inlägg igen, bland annat det här. Det här är hennes nya blogg: miaannorlunda.bloggplatsen.se

http://nouw.com/Annorlunda

Sara Modigh

18 september 2015 21:16

Tack ska du ha.

 
LiLo

LiLo

19 september 2015 15:42

Jag kan inte ens med all min kraft föreställa mig hur ditt liv är, men jag tycker det är modigt att skriva om det. Och kanske hjälper det dig, lite iallafall?
Hoppas verkligen det!

http://www.kucke-li-lo.bloggplatsen.se

Sara Modigh

20 september 2015 10:02

Ja, skrivandet har varit min räddning och absolut bästa terapi.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

           

Av Sara Modigh - Onsdag 27 juni 05:05

Trots att det gått över tio år påverkas jag fortfarande av det du gjorde mot mig.  Jag kan känna din tyngd över min kropp, känna dina tunga flåsande andetag mot mitt ansikte, känna den fasansfulla och lamslående skräcken du utsatte mig för. Den skr...

Av Sara Modigh - Onsdag 13 juni 01:15


Jag känner alldeles för mycket och alldeles för lite på samma gång. Jag känner mig så kluven i allt. Som om jag består av två delar som hela tiden bråkar. En del av mig är så trött att jag knappt kan fungera, men den andra delen kan inte sova för jag...

Av Sara Modigh - Onsdag 30 maj 09:00


    Wow, Mister hobbypsykolog kommer och talar om för mig vad jag bör och inte bör göra baserat på en bild på mig.    Sådant här gör mig så jäkla förbannad, alltså på riktigt. Det är så otroligt oansvarigt att säga åt sjuka människor att slu...

Av Sara Modigh - Torsdag 24 maj 20:44

Som ni säkert har märkt så skriver jag knappt alls på min blogg längre. Dels för att jag har hamnat i en ganska rejäl svacka, men också för att jag inte brinner för bloggandet på samma sätt som jag gjort tidigare.  Det känns bara som om jag upprepa...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se