En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 19 september 2015

Att leva med psykisk ohälsa - Del 5

Av Sara Modigh - 19 september 2015 10:00

Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Många gånger har jag fått frågan hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur det påverkar mig i vardagen. Men det finns liksom inget enkelt sätt att förklara hur det är att leva med det.

För det är ju ett genomgående problem som påverkar precis allt i mitt liv.

Det påverkar mig från det att jag vaknar på morgonen med ångest och gråt i halsen, för att jag verkligen inte vill eller orkar gå upp ur sängen, tills det är dags att sova och jag ligger där i sängen och inte kan somna för att ångesten och alla mörka tankar fortfarande ligger över mig. 

För att ni ska få en inblick i hur en helt vanlig dag ser ut för mig så bjuder jag in er till att läsa den här bloggserien som handlar om hur min psykiska ohälsa påverkar just mig.  

 

 

Del 5

 

När maten nästan är klar så ropar Jakob på mig inne från köket. 

Jag går dit och han frågar om jag inte kan göra i ordning lite grönsaker. "Visst", svarar jag och jag går till kylskåpet för att plocka fram grönsakerna. När jag lägger handen på handtaget på kylskåpsdörren så tvekar jag lite. Tanken på vad som hände tidigare får mig att rysa av obehag, det riktigt ilar genom hela ryggraden. Men jag tvingar bort känslan och öppnar dörren.

Trots att ångesten börjar stiga i kroppen igen så tar jag ett djupt andetag och stoppar in handen i kylskåpet.  Att döma av känslan av skräck och ångest som erövrar min kropp skulle man ju tro att jag stoppade ner handen i ett stim av pirayor och inte in i ett kylskåp. 

Men det går bra, jag får ut både gurka, morötter, sallad och rödbetor.


Jag ställer mig vid diskhon och börjar skala morötterna och rödbetan och hittills har det faktiskt gått rätt bra. Men när det kommer till den stora kniven jag ska använda för att dela på den stora hårda rödbetan börjar tankarna vandra igen. Kniven är så vass och det vore så enkelt att placera fingret under den vassa eggen.  

 

Tänk om jag skulle skära av fingertoppen, vad mycket blod det skulle komma. Tanken känns lite lockande och jag försöker tänka på annat igen. Jag går och sköljer av gurkan och tar fram skålar att ha grönsakerna i.  Det är skrämmande hur destruktiva tankar så lätt kan komma upp och jag är så glad att jag åtminstone lärt mig att hantera den där impulsen som säger "Gör det". Tankarna finns där fortfarande men jag kan stoppa det innan det övergår till en handling. 

Jag dukar i ordning i vardagsrummet samtidigt som Jakob fixar ihop det sista med maten. 
Ugnsbakad lax med kokt potatis och romsås blir det. Det var det enda jag inte kände mig illamående av att tänka på i dag. 

Vi brukar alltid titta på någon tv-serie samtidigt som vi äter. Främst för min skull eftersom jag har svårt för det där med maten när jag är ångestfylld. Min största skräck är att spy och tyvärr gör ju  ångesten mig väldigt illamående. Så det är för mig väldigt viktigt att kunna pausa tankarna under tiden jag äter och tv-serierna funkar för det mesta. 

Så när Jakob kommer med maten så startar jag tv:n och sätter på Modern Family. 



Jag valde ju lax och potatis till middag idag eftersom jag inte mådde illa av tanken på det, men efter bara några tuggor så känner jag illamåendet komma. Jag förstår verkligen inte varför jag ska må så illa av mat. Det som funkar ena dagen går inte alls en annan dag och det är så frustrerande!


Jag försöker tränga bort känslan och fokusera på tv:n men det är svårt och ångesten stiger igen. 

Jag vet inte om det är för att jag är så uttröttad just nu, om det är något fel på maten eller om jag håller på och få en ångestattack till men det är svårt att låtsas som att illamåendet inte är där. 

Det känns jobbigt. För när jag mår så här illa i samband med att jag äter något, så gör det mig rädd att äta det igen. Så det lär blir en period utan kokt potatis nu, och det blir definitivt en paus från broccoli och fisk den närmaste tiden. 

Jag hatar detta.

Varför ska det vara så svårt?

Det finns så mycket mat som jag har tyckt om men som jag inte ens kan tänka på utan att få ångest för att jag mått illa när jag ätit det. Ibland har det gått flera år innan jag vågat äta det igen. 
Mat som jag tyckt jättemycket om kan helt plötsligt bli något jag inte ens kan tänka på. Som barn älskade jag kyckling och currysås, men nu kan jag knappt vara i samma rum som currysås för att det gör mig så illamående. 


Efter att ha tvingat i mig det mesta av maten så känner jag att nu går det inte mer. "Jag ger upp"

Även om jag vet att det är dumt att ge efter så är illamåendet för hemskt.

Jag ställer ifrån mig tallriken och säger "Tack för maten". 


Jag sitter kvar i soffan och tittar klart på avsnittet och väntar på att Jakob ska äta färdigt. 

Det är ett avsnitt som handlar om att de ska fira Halloween och jag kan inte låta bli att tänka på alla minnen jag har från alla Halloween vi firat som barn. En ny våg av saknad sköljer över mig när jag ännu en gång tänker på mamma. 


När vi båda har ätit färdigt så sätter jag mig och försöker läsa en nyhetsartikel på datorn medan Jakob diskar undan efter maten.

När jag sitter och läser kommer det en katt och hoppar upp på skrivbordet och skriker lite. Jag tappar bort mig i texten och måste börja om från början igen. 

Jag läser en stund till och när jag kommit till ungefär samma ställe så plingar mobilen till och jag tappar mitt fokus. Jag försöker läsa artikeln en tredje gång när Jakob kommer från köket och säger något. Så jag börjar om en ännu en gång. "Åh jag har ju läst allt det här redan, var var jag någonstans?" Jag försöker istället ögna igenom texten för att hitta stället där jag blev avbruten men jag får inte flyt. Jag måste börja om helt från början igen.  Vid det här laget har jag säkert läst de första raderna på den här artikeln femton gånger så jag ger upp. 

Jag sätter mig och skriver på min blogg istället. Det har jag i alla fall lite lättare för att koncentrera mig på. 

Men det går inte så bra. Jag tappar bort mig hela tiden. Orden är svåra att få ut och precis som när jag läste så är det hela tiden något som stör när jag börjar få flyt. Det är uppenbarligen inte min dag idag när det kommer till att läsa och skriva. 

 


Jag börjar istället läsa lite på Facebook och slösurfar runt lite medan Jakob startar en omgång CS. Jag tycker att det är mysigt att sitta så här på kvällarna även om vi sitter vid varsin dator. Vi är tillsamman även fast vi inte gör något gemensamt och det gillar jag.

   

Men då och då när Jakob spelar sina spel blir han så irriterad. Något som han inte döljer särskilt väl. 

Just idag är det någon av lagkamraterna som skjuter honom och Jakob blir frustrerad, sen fungerar inte musen ordentlig så blir han arg på det och efter det så kommer katten och stör honom och då blir han arg på det också.

Problemet är att så fort Jakob blir på dåligt humör och skriker ut sina svordomar och gnäller över allt som inte går som han vill så får jag ett så stort ångestpåslag.  Jag tål verkligen inte arga, upprörda, ledsna eller irriterade människor. Jag finner det fruktansvärt obehagligt och jag blir verkligen livrädd. 

Jag hatar det, för det gör mig så rädd och otrygg.

Det har varit en lång dag idag och jag har inga krafter kvar i kroppen att mota bort rädslorna så jag flyr från vardagsrummet. Jag kan inte lyssna på när Jakob gnäller om vad som händer på ett spel som om det är det värsta någonsin. Jag har nog som det är utan att det ska läggas på ännu mera börda på mig just nu. 

Tur att det börjar bli kväll så att vi så fort Jakob spelat klart så kan vi gå och lägga oss i sängen och titta på någon tv-serie tills det är dags att äta kvällsmat.

Jag värmer lite vetekuddar och lägger mig i min säng och pillar lite på telefonen tills Jakob kommer.

Vi tittar på True blood och jag börjar må lite bättre. Tv-serier i sängen är en skön trygghet och jag kan återhämta mig lite. Men jag har svårt att hänga med för tankarna vandrar.

Jag hör ett ord, tänker på något jag associerar med det odet och sen spinner det vidare tills jag helt plötsligt vaknar upp av något Jakob säger eller skrattar åt. Jag har ingen aning vad som hänt de senaste minuterna för jag glömde bort att kolla. Det händer mig dagligen att jag fastnar i mina egna tankar på det viset. 

Ibland glömmer jag till och med bort att lyssna på människor som pratar med mig. Oftast låtsas jag som ingenting och hoppas att jag inte har missat något viktigt eller att jag svarar något helt tokigt för att jag inte lyssnat ordentligt. 



  Fortsättning följer...

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Onsdag 14 nov 06:55

Jag förstår inte vad det är som händer med mina mina känslor.  Samtidigt som jag känner mig så tom och likgiltig inför allt så har jag så mycket känslor inom mig.  Jag pendlar så fort mellan alla dessa känslor så jag inte hänger med.  Gråter, s...

Av Sara Modigh - Torsdag 6 sept 03:01

Vem är jag ens? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska vara?    Jag vill bara fly från allt, försvinna... Men hur mycket jag än flyr kan jag inte springa ifrån livet. Livet som jag så innerligt hatar, jag avskyr allt med det. Den ständiga ån...

Av Sara Modigh - Söndag 19 aug 07:45

Varför försätter jag mig själv i destruktiva situationer? Varför söker jag mig till förövare för att återuppleva mina trauman? Vad vinner jag på att låta mig utnyttjas om och om igen?  Varför söker jag tröst i situationer som inte alls ger tröst. V...

Av Sara Modigh - Torsdag 19 juli 13:45

  Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.  Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men d...

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

           

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se