Jag tänkte ta en liten paus i bloggserien idag men i morgon fortsätter det igen. Anledningen till att jag tänkte ta en ledig idag är för att det är min mammas födelsedag idag och jag tänkte därför ägna ett blogginlägg till henne. 

Min mamma skulle ha fyllt 47 år idag om hon fortfarande hade levt.

Jag sitter och funderar lite på hur det hade varit om hon fortfarande var i livet, hade vi suttit hemma hos henne på Frejagatan och fikat tillsammans med familjen? Hade vi sjungit "ja må hon leva uti hundrade år" och förväntat oss att det var så det skulle vara? Förväntat oss att hon skulle leva tills hon var hundra. För några år sen trodde jag nog det. 

Hennes mormor blev ju strax över nittio år, så på något vis förväntade jag mig nog lite att mamma också skulle bli det. 

Ingen av oss väntade oss att hon skulle gå bort strax innan sin fyrtiofyraårsdag i alla fall.  

Det är så svårt att greppa att mamma kunde försvinna sådär plötsligt. Det är så svårt att förstå hur hon som var så ung kunde dö i sömnen bara sådär. Svårt att fatta hur hon inte kunde förstå att hon var så sjuk att hon var döende? 

Man tror ju att när man är så sjuk att man är millimeter från att dö så måste man ju känna det?

Eller?

Det är otäckt att tänka på det. För det finns ju bara två svar och båda svaren är ju fruktansvärda.

Antingen så visste hon och gjorde inget åt det eller så visste hon inte och fick inte ens en chans att försöka. Det skulle ju kunna betyda att vem som helst i min närhet är döende just nu utan att veta om det, och det är fruktansvärt obehagligt att tänka på. 

Mamma finns i mina tankar varje dag,men såhär kring årsdagar så som årsdagen för hennes bortgång eller födelsedagar, jul, nyår, påsk och allt sådant som man brukade fira med henne så känns det särskilt jobbigt.

För det där tomrummet som hon lämnat efter sig blir så extra tydligt och saknaden och tankarna på mamma kommer upp mycket mer när man vet att hon borde varit med. 

Jag önskar verkligen att jag kunde få träffa henne igen, se henne framför mig, höra hennes röst, känna hennes doft och kunna krama henne hårt och länge. 

Men det går inte. Istället får jag nöja mig med att gå till en grav och lämna lite blommor.

Detta är den fjärde födelsedagen som hon skulle haft men aldrig fick. Det är så orättvist så orden inte räcker till för att uttrycka det.

Men jag vill ändå säga, Grattis på födelsedagen mamma, jag älskar dig!

Jag hoppas att du sitter uppe på ett moln och kan se ner på alla dina barn och glädjas åt hur långt vi alla kommit i livet. 

Jag vet att du hade varit så stolt om du fortfarande varit med oss. 

Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Många gånger har jag fått frågan hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur det påverkar mig i vardagen. Men det finns liksom inget enkelt sätt att förklara hur det är att leva med det.

För det är ju ett genomgående problem som påverkar precis allt i mitt liv.

Det påverkar mig från det att jag vaknar på morgonen med ångest och gråt i halsen, för att jag verkligen inte vill eller orkar gå upp ur sängen, tills det är dags att sova och jag ligger där i sängen och inte kan somna för att ångesten och alla mörka tankar fortfarande ligger över mig. 

För att ni ska få en inblick i hur en helt vanlig dag ser ut för mig så bjuder jag in er till att läsa den här bloggserien som handlar om hur min psykiska ohälsa påverkar just mig.  

Del 3

När Jakob kommer hem från jobbet så frågar han, "Hur har du haft det idag"

och jag svarar "Det har väl vart bra".

"Vad har du hittat på hela dagen då?", fortsätter han med att fråga.

"Jag mest har suttit vid datorn och kollat lite på tv" svarar jag, för jag vill ju inte tynga honom med allt som jag mått dåligt över.

Sen kommer frågan som jag fruktar, frågan som skär som en glödgad kniv rakt in i hjärtat "Postade du brevet som jag bad om?"

"Nej, jag har inte orkat med det idag" Svarar jag och känner hur hjärtat sjunker. Jag känner mig så fruktansvärt dålig. Det var en enda sak jag skulle göra och ändå så klarade jag det inte.

Hur rutten och värdelös kan man vara som människa? Jag förtjänar att kastas ut på gatan och ligga ute i ett hörn och ruttna någonstans för jag är en så usel varelse. Ett patetiskt patrask som inte är värd ett skit.

Ovetandes om mina tankar fortsätter Jakob "Men om vi skyndar oss så hinner vi posta det på vägen till affären" 

Även fast jag vet att det ekar tomt i kylskåpet så hoppades jag ändå att vi inte skulle behöva handla just idag. Men jag vet ju att det måste göras. Så jag reser mig upp för att klä på mig medan Jakob plockar undan lite i köket. 

Jag står där och rotar i garderoben och känner mig bara mer och mer frustrerad. Det finns ingenting att klä på sig. "Den där tröjan sticks, den ser jag tjock ut i, Jag måste ha något som döljer armhålorna, den tröjan sitter åt för hårt kring överarmarna, den där är för liten, den där är för stor"

Gaah vad jobbigt detta är!

Ingenting känns bra. Jag är för tjock och ful för alla mina kläder. Jag orkar inte mer!!

Till slut drar jag på mig en klänning och ett par strumpbyxor och Jakob står redo att åka. Jag blir så stressad att jag inte vet vad jag ska ta vägen. 

Jag är kissnödig men vågar inte gå på toa för jag vet ju att han väntar på mig och att vi måste hinna posta det där jävla brevet som jag inte förmådde mig att göra tidigare. Jag klandrar mig själv igen över att jag är så dålig och inte klarade av det. 

Är du klar att gå? frågar Jakob

"Ja, jag ska bara ta på mig mina glasögon. Kan du lägga ner min mobil i väskan så länge?"  Säger jag samtidigt som jag koncentrerar mig för att inte låta honom se hur dåligt jag mår. 

För om någon annan kan se hur illa det är så blir det för verkligt och det vill jag inte. Så länge jag kan hålla allt inom mig kan jag åtminstone låtsas som om allt är bra.

Vi går ut genom dörren och beger oss till affären. Eftersom det blev lite bråttom när vi skulle iväg så glömde vi att skriva ner vad vi skulle köpa. Så när vi väl är i i affären känner jag mig helt vilsen och min hjärna känns helt tom. "Jag måste komma på vad vi ska ha!", tänker jag panikslaget. Jag blir så stressad att jag inte kan komma på något alls. Min hjärna har slutat fungera. Precis så som den alltid gör så fort jag utsätts för minsta lilla press. Jakob pratar om något men jag kan inte riktigt tolka vad han säger. Jag försöker koncentrera mig på vad som måste handlas för om vi glömmer något kommer Jakob säkert be mig att passa på att handla det på Willys imorgon medan han är på jobbet, och det känns redan nu dömt att misslyckas. 

Jag tycker inte om att misslyckas. Det är det värsta jag vet!

Stressen byggs upp i min kropp och kläderna jag har på mig skaver och är obehagliga. 

Det sitter en lapp precis i ryggen och det känns snarare som ett rakblad än en liten tygbit. Det är så frustrerande och snart kan jag inte tänka på något annat än den där lappen och hur obehaglig den är.

Jag vill bara hem så jag kan slita av mig klänningen. Jag står inte ut en sekund till!!!

Precis samtidigt frågar Jakob vad jag vill ha till middag men jag har verkligen ingen aning. Jag kan inte tänka alls, så Jakob kommer med några förslag men ingenting låter bra. Bara tanken på maten gör att jag mår illa. Det känns som om jag ska spy när jag tänker på maten. 

Jag förstår inte varför, men det är samma sak varje gång man ska bestämma vad man ska äta. Allt får mig att må illa och även om jag är jättehungrig så finns det inget som jag vill äta. Till slut, efter många om och men så kommer man på något som känns okej och som jag tror att jag kommer klara av att äta. 

Vi går runt i affären och plockar på oss allt vi behöver och vid köttdisken så stöter vi på en bekant och vi står och pratar ett tag. Jag skrattar och är trevlig precis som vanligt. Ingen skulle kunna gissa att jag mår så dåligt att jag flera gånger om dagen tänker på döden som utväg. Personen vi pratar med säger något om att jag ser så pigg och glad ut. "Tack", säger jag samtidigt som jag tänker, "Bra, det är ju det som är mitt mål, ingen ska få se hur det verkligen är" Jag gömmer mig alltid bakom en mask av leenden och skratt.

Vi pratar lite ytligt och personen fortsätter med att säga att det är roligt att se att allt går så bra för mig "Snart kommer du nog kunna börja jobba" säger personen

"Ja kanske det", svarar jag glatt samtidigt som jag tänker "Jo visst, säkert..Det är ett under att jag ens tog mig upp ur sängen i morse och ett mirakel att jag står här och pratar. Jag har gråtit och mått dåligt hela dagen för att jag har varit tvungen att gå och posta ett brev, och gissa vad? Jag klarade inte av att posta det där jävla brevet. Men visst ett jobb klarar jag säkert av det är ju mindre press och stress än att gå och posta ett brev. Eller hur?" 

Men jag fortsätter att le och skratta som ingenting, för det är det enda skyddet jag har. 

Efter några minuters pratande säger vi hejdå till den bekanta vi träffat på och vi fortsätter att plocka på oss allt vi kan komma ihåg att vi behöver under veckan.

Det är så mycket ljud och rörelser över allt. Min hjärna känns helt mosig för det är alldeles för mycket intryck överallt. Jag orkar inte med att bearbeta allt som händer runtomkring mig. Hela affären börjar snurra och det blir svårt att gå. Alla människor som rör sig runt mig får mig att bli förvirrad. "Vilket håll ska jag gå åt, var är jag någonstans?"

Jag börjar bli väldigt trött nu, jag måste hem.

När vi är på väg mot kassorna säger Jakob något om att ha glömt smör så vi måste gå tillbaka hela vägen igen. "åh, jag orkar inte" tänker jag och säger till Jakob "jag väntar här vid kassorna".

När jag står där helt själv i affären känner jag mig så utblottad och ensam. Jag är livrädd att någon ska komma fram och säga något till mig. Jag får ont i magen av nervositet och det känns som en evighet innan jag ser Jakob komma gåendes med ett paket smör i handen. 

När vi betalat och gått ut till bilen känner jag mig helt färdig. Man skulle kunna tro att jag precis sprungit ett maraton så slut känner jag mig. Jag har ont i hela kroppen och mentalt är jag så utmattad att jag knappt kan bilda ord längre.

Vi åker hem så att vi kan börja med maten för det börjar bli dags nu.

Hela bilresan hem sitter jag helt apatiskt och stirrar ut genom fönstret. Jag är tacksam över att det är en tyst bilresa för jag tror inte jag hade orkat prata just nu.  

Väl hemma så är jag så trött att jag måste lägga mig och vila så fort vi kommer innanför dörren. 

Det känns som ett under att jag ens lyckades ta mig från bilen och in. Jag slänger mig på sängen och orkar inte ens ta av mig skorna utan fötterna får hänga utanför.

Det blir att jag ligger så i ett par minuter men sedan känner jag att jag måste upp igen, jag måste upp nu för annars tar jag mig nog inte upp mer idag. Så jag reser mig och tar av mig skorna och går på toa. Äntligen kan jag kissa, har ju vart kissnödig sen innan vi åkte till affären. Jag har hållit mig så länge att jag började få ont i magen. 

Därnäst blir det att jag ännu en gång sätter mig vid datorn, men först så klär jag av mig klänningen och tar på min pyjamas igen. 

  Fortsättning följer...

Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Många gånger har jag fått frågan hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur det påverkar mig i vardagen. Men det finns liksom inget enkelt sätt att förklara hur det är att leva med det.

För det är ju ett genomgående problem som påverkar precis allt i mitt liv.

Det påverkar mig från det att jag vaknar på morgonen med ångest och gråt i halsen, för att jag verkligen inte vill eller orkar gå upp ur sängen, tills det är dags att sova och jag ligger där i sängen och inte kan somna för att ångesten och alla mörka tankar fortfarande ligger över mig. 

För att ni ska få en inblick i hur en helt vanlig dag ser ut för mig så bjuder jag in er till att läsa den här bloggserien som handlar om hur min psykiska ohälsa påverkar just mig.  

Del 2

Jag försöker för sjuttioelfte gången idag hitta på något sätt att distrahera tankarna,

De där tankarna som tar över och inkräktar mitt liv i tid och otid.

Kanske ska jag sätta mig och skriva lite igen? Men jag har ingen ork och känner ingen inspiration alls. Jag känner mig bara helt tom nu. 

Plötsligt så ringer det på dörren och på en millisekund har min puls ökat till det dubbla. Det känns som om hjärtat sitter i halsen. Benen är som gelé och hela kroppen skakar. 

Jag känner mig döende av rädslan och ångesten som lamslår mig så plötsligt som om jag hade träffats av blixten.  

Utanför dörren står en man i svart T-shirt. Han säger något om ett företag men jag hör inte riktigt vad. För i öronen hör jag bara suset av blodet som forsar när mitt hjärta febrilt pumpar i panik.  Det känns som om mitt hjärta bestämt sig för att slå en hel livstids slag just precis nu. 

När jag stänger dörren igen så viker sig benen och jag sjunker ner på mitt smutsiga golv och känner hur hårt mitt hjärta jobbar. 

Jag känner pulsen i varenda kroppsdel och jag måste lägga mig ner för det känns som om jag ska svimma eller spy vilken sekund som helst. 

När jag ligger där på golvet och känner hjärtats alla hårda slag så tänker jag på mamma. 

Tänker på hur hennes hjärta inte längre slår när mitt hjärta slår så mycket att det hade räckt till två personer. Jag känner hur det blir tjockt av gråt i halsen när jag tänker på hur orättvist det är att de människor som minst förtjänar det verkar dö så tidigt. 

Jag viskar försiktigt med gråten i rösten "Snälla mamma kom tillbaka" men jag vet att det är meningslöst. 

När jag ligger där på golvet och stirrar upp i mitt vita tak så kan jag inte låta bli att tänka att det hade varit bättre om det var jag som dog. Knappt en halv dag har gått och det är inte första gången som tankarna på döden gör sig påminda. 

Nu känns det som om jag ger upp. Jag orkar inte mota bort tankarna längre. Jag har brottats med min egen hjärna hela dagen och det är alltid något som får de mörka tankarna att komma tillbaka. 

Det spelar ingen roll vad jag gör. För jag gör verkligen mitt bästa för att göra saker som jag tycker om och som får mig att må bra. Men vad ska man göra när det inte räcker till? Vad gör man när det som man en gång tyckte var roligt inte längre känns bra? När sakerna man känner glädje över blir färre och färre? 

Jag försöker sätta mig vid datorn igen, går in på en chatt och försöker distrahera tankarna. Jag sitter och skriver lite med olika människor men med jämna mellanrum kommer frågan upp "Vad jobbar du med?" 

Jag blir rädd varje gång för jag är så rädd att bli dömd för att jag är sjukskriven. Jag skäms varje gång jag svarar att jag inte jobbar. Men just idag går det bra. Ingen säger något om det utan samtalen går vidare. Det känns som en lättnad att jag undslapp elaka kommentarer idag. 

Men så plötslig får jag ett nytt meddelande och när jag öppnar så står det "Raka dig ditt äckel".

Vad jag har gjort mer än att existera för att få denna manen att skriva sådär till mig vet jag inte. 

Jag känner mig så frustrerad över att det finns folk som har så kass människosyn att de bara skriver sådär till en annan människa utan att ens reflektera över vem de skriver det till och hur det påverkar den personen som får det där meddelandet. 

Jag tänker tillbaka på tiden då jag utsattes för elaka kommentarer dagligen och undrar "hur tusan överlevde jag?" Men sanningen är ju att jag knappt gjorde det. Jag tror inte att det är en slump att mitt självmordsförsök som nästan lyckades, skedde under den perioden då jag utsattes för stora mängder nätmobbning.  

Hur kan människor vara så oaktsamma mot varandra? Jag mår illa när jag tänker på att dagligen tar någon sitt liv. Självmord är den vanligaste orsaken till död hos ungdomar och många gånger finns mobbning med som en del i bilden. Det är väl egentligen inte så konstigt, för dessa elaka ord bryter ner och förstör så mycket hos en människa. Elaka ord har en tendens att som ett spjut pierca sig in i hjärtat och sedan läcka ut som ett gift in i själen, för att sedan spridas runt i kroppen och fastna i hjärnan där det sedan ständigt finns kvar djupt där inne i huvudet. Det finns ett eko av alla hemska kommentarer jag fått genom åren som säger att jag inte duger och att jag inte är värdefull som människa. 

Ännu en gång så kommer alla mörka tankar och fyller mig och jag försöker bryta igen genom att fotografera lite. Jag tycker om att fotografera, men det blir inte så mycket längre. Jag tar nästan bara bilder till min blogg nu. För jag orkar inte något annat. Jag kan bara minnas att jag varit ute och fotograferat tre - fyra gånger sen mamma gick bort. Jag önskar att jag hade orken att göra det oftare. Speciellt nu när det börjar bli höst. Jag älskar att vara ute och fotografera blommorna som börjar vissna och löven med sina fina färger. 

Jag tycker också om att försöka uttrycka känslor genom fotografi, men jag har inte orken till det heller.

Att ta fram kameran och att hitta något roligt att fotografera här inne i min lägenhet känns lönlöst så jag struntar i det. Jag sätter mig och kollar lite på Facebook igen

Men det känns som om jag kollat allt på Facebook redan så jag bestämmer mig för att kolla på lite Youtube-klipp istället. 

När jag klickar in på YouTube så ser jag en video som tilltalar mig. Det är ett klipp på kändisar som läser upp elaka Tweets som människor har skrivit om dem. Då känner jag mig plötsligt inte så ensam om att få elaka kommentarer från främlingar på nätet. Vissa av kommentarerna är riktigt brutala och andra är bara så knäppa att det blir komiskt. Det känns skönt att se kändisarna kunna sitta där och skratta åt allt dumt som skrivits. Men samtidigt så kan jag inte låta bli att tänka att de kanske precis som jag bara uppvisar ett leende skal. Men på insidan kanske just den där kommentaren träffade en öm punkt och faktiskt fick dem att bli ledsna.

Jag får lite dåligt samvete över att jag har skrattat men tänker att det också är ett sätt att inte låta den som skriver något elakt får övertaget. Kan man vända det till något roligt så har man ju vunnit. 

När jag sitter där och kollar på fler videos så får jag ett SMS. 

Det är Jakob som skriver att han är på väg hem. Jag blir både glad, men också lite ledsen. För jag ser mig omkring på kaoset som jag inte heller denna dag lyckats reda ut. Gårdagens disk står fortfarande framme, golvet är skitigt och det finns knappt någon mat kvar i kylskåpet, brevet jag skulle posta ligger dessutom kvar på bordet. 

Jag vet att jag borde fixa allt sådant där. Men jag kan verkligen inte förmå mig själv att göra det. 

Hela dagen har gått åt till att försöka hantera alla tankar och känslor som övermannat mig. Tiden har gått till att försöka fortsätta kämpa och att göra allt för att inte sjunka djupare ner i mitt dåliga mående. 

Men jag skäms när jag tänker på att Jakob jobbar hela dagen och sen måste hem och ta hand om all skit här och jag tänker igen att det hade vart så mycket enklare för alla om jag inte fanns. 

Jag har vid det här laget tappat räkningen på alla gånger den där tanken slagit mig men ändå så skrämmer den mig. För döden är ju inte lösningen..eller?

Nej.. nu är Jakob på väg hem. Jag måste försöka samla mig. Jag vill inte lägga mer tyngd än nödvändigt på honom så jag biter ihop. Jag sätter mig och skriver lite i väntan på att han ska komma hem. 

 Fortsättning följer...

Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Många gånger har jag fått frågan hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur det påverkar mig i vardagen. Men det finns liksom inget enkelt sätt att förklara hur det är att leva med det.

För det är ju ett genomgående problem som påverkar precis allt i mitt liv.

Det påverkar mig från det att jag vaknar på morgonen med ångest och gråt i halsen, för att jag verkligen inte vill eller orkar gå upp ur sängen, tills det är dags att sova och jag ligger där i sängen och inte kan somna för att ångesten och alla mörka tankar fortfarande ligger över mig. 

För att ni ska få en inblick i hur en helt vanlig dag ser ut för mig så bjuder jag in er till att läsa den här bloggserien som handlar om hur min psykiska ohälsa påverkar just mig.  

Del 1

När jag vaknar på morgonen är min första tanke alltid "Nej, inte än. Låt mig få sova lite till" och det är inte bara det att jag tycker det är skönt och sova och jag därför vill sova en stund till. Utan det är det att jag inte vill vakna för då börjar helvetet igen. Det är lite som Ann Heberlein säger: 

"Jag vill inte dö jag vill bara inte leva".

När jag vaknar känner jag alltid en känsla som säger "kan jag inte få sova i en evighet"?

Jag känner så för att när jag sover kan jag glömma allt som är jobbigt för en liten liten stund, och den stunden är otroligt värdefull för mig. För det är den enda stunden då jag inte är sjuk och det är bara då jag kan återhämta mig.

Just idag så ringer klockan som vanligt vid tio, jag har bestämt att jag måste gå upp vid den tiden så att jag inte vänder på dygnet för mycket. Men idag så orkar jag inte. Jag kan inte förmå mig själv att gå upp. Inte än! 

Egentligen är jag väl inte trött, inte på det sättet som sömn kan lösa i alla fall. Jag har sovit klart men jag vet att när jag vaknar måste jag gå upp och ta hand om livet och allt var det innebär. 

Allt känns för jobbigt så jag vänder mig om i sängen och somnar om igen. Jag sover en timme till och när jag vaknar känner jag mitt hjärta sjunka för jag vet att nu kan jag inte sova mer. 

Så jag går upp, sätter ner fötterna på det kalla golvet och redan där känns min själ tung av måsten. Jag måste klä på mig, jag måste borsta tänderna, jag måste borsta håret, jag måste tvätta av mig, jag måste äta något, det ligger ett brev på köksbordet som Jakob bad mig att gå och posta idag för att det måste iväg....

Jag känner mig helt överväldigad och vill bara lägga mig i en hög på golvet och gråta av tyngden som hänger över mig. 

Men golvet är smutsigt, för jag har inte orkat städa. Smutsen som ligger där på golvet får mig att gråta och tårarna faller ner för mina kinder.

Jag får en sådan otroligt svår ångest över hur skitigt det är och jag känner mig som en värdelös människa som inte ens kan sopa golvet fast jag är hemma hela dagarna. Jag gråter ännu mer och mörka tankar tar över. 

Jag tänker på att det vore bättre om jag var död. Jag har vart vaken i knappt fem minuter och redan nu har tankarna på att döden kanske vore bättre kommit. 

Mina tankar skrämmer mig och jag försöker ta mig samman. 

Jag drar på mig min pyjamas och går och sätter mig vid skrivbordet i hopp om att kunna distrahera tankarna.

Snörvlande starar jag datorn och loggar in på Facebook. I chatten är det någon som frågar

"Hur är läget idag?"

"Det är bra med mig", svarar jag medan tårarna fortfarande rinner ner för mina kinder.

Man kan ju inte erkänna att man sitter hemma och gråter för något så larvigt som att det ligger lite damm och kattsand på golvet.

Jag försöker att chatta lite med folk, läser lite på Facebook och kollar videos på Youtube. Ibland fungerar det och jag kommer på bättre tankar. Men jag har alltid den där tyngden över mig. Jag försöker att sysselsätta mig med saker som jag mår bra av, som att titta på tv-serier och skriva på min blogg . Jag gör allt jag kan för att jag inte ska sjunka så mycket igen.

Jag vet att jag borde gå iväg med det där brevet, jag känner mig så stressad över att det ligger där men jag orkar verkligen inte klä på mig och gå ut. Det känns som ett projekt som är alldeles för stort för att vara möjligt. Jakob hade lika gärna kunnat be mig att ta världsrekord i längdhopp. 

Det går liksom inte, det är en omöjlighet. 

Jag känner mig helt matt och överväldigad av allt som måste göras. 

Men jag bestämmer mig för att åtminstone borsta tänderna. Så jag reser mig upp och går de få stegen till badrummet. Ett, två, tre..varje steg kräver en så stor kraftansträngning, fyra, fem, sex,

Jag känner mig frustrerad över att allt ska kännas så jobbigt. Sju, åtta, nio "snart framme". Tio, elva, tolv. "Så ja, äntligen framme vid badrummet. Bara två steg kvar så är jag framme vid handfatet", Tänker jag samtidigt som jag tar de två sista stegen.

Jag ställer mig framför spegeln och stirrar in i ett ansikte som är så trött.

Jag är gråblek och samtidigt rödflammig i ansiktet och mörka ringar syns under ögonen. "Jag ser verkligen inte frisk ut" tänker jag samtidigt som jag öppnar badrumsskåpet och tar fram min tandborste och min tandkräm.

När jag tar fram tandkrämstuben och klämmer ut lite tandkräm på borsthuvudet så lägger jag märke till att nu börjar tandkrämen verkligen ta slut. "Typiskt också, då måste vi åka och köpa det. Ännu ett måste" ,tänker jag bedrövat och drar en djup suck innan jag stoppar tandborsten i munnen. 

Medan jag borstar tänderna studerar jag mitt trötta ansikte och känner ångest över förfallet. 
Jag känner mig gammal. Håret har börjat bli grått, jag kan ana rynkor som börjar formas och jag känner hur livet bara rinner iväg samtidigt som jag står helt hjälplöst och tittar på. 

"Vad har jag åstadkommit med mitt liv egentligen? Absolut ingenting!" tänker jag 

Jag känner mig så betydelselös och onödig. 

Känslorna överväldigar mig så jag spottar ut tandkrämen, sköljer av tandborsten och går till datorn för att sätta mig och skriva lite.

Jag försöker reda ut mina tankar och känslor och det känns skönt att kunna få ur sig lite av helvetet. Det är som om för varje ord som som svärtar ner det vita arket framför mig så försvinner lite mörker inifrån.  

Men mörkret är ständigt växande och hur mycket jag än får ut så fylls det på snabbare än vad jag kan göra mig av med det. 
Jag tänker på självskadorna och hur smärtan distraherade, jag tänker på blodet som rann och hur det tycktes föra med sig så mycket av det där svarta klibbiga obehaget ur min själ.

"Kanske bara en gång till? Det skadar väl inte att släppa lite på trycket bara idag. Jag lovar att inte göra det igen sen. Jag har det ju under kontroll". Tankarna på att självskada blir farliga.

 För farliga! Ännu en gång skrämmer mina tankar mig och jag vaknar till som om jag varit i trans.

"Vad är det för fel på mig" tänker jag. 

För jag vet ju att självskador inte är lösningen. Jag vet ju hur dåligt det var och hur sjuk jag faktiskt blev av det. En stunds lindring är inte värt det helvetet som kommer efter lättnaden. 

Jag tänker att jag kanske ska ta och äta lite lunch istället. Så jag går till köket och öppnar kylskåpet för att ta fram min smörgås som Jakob alltid brukar bre åt mig på morgonen. Hade han inte gjort det hade jag inte förmått mig att äta något alls. Jag känner mig tacksam för den där smörgåsen men jag är också rädd. Rädd för vad skulle hända om Jakob inte fanns här och hjälpte mig? Ett obehag sprids i kroppen när jag tänker på hur svårt allt hela tiden är. Jag känner mig så dålig när jag tänker på att jag inte ens kan bre en smörgås själv. 
Men jag tränger undan tankarna, för nu måste jag ju äta. Så jag tar min smörgås, ett äpple och en kvarg och lägger mig i sängen och startar en tv-serie. Jag måste ha något som distraherar tankarna medan jag äter.

Jag har krupit ner i sängen, mitt lilla bo. Min bubbla där inget får störa mig.

Sängen är min trygghet och den plats där jag känner mig säkrast. Jag ligger där och tittar på min serie och äter min lunch, och för första gången på hela dagen mår jag lite bättre.
Men när jag har ätit färdigt så känner jag mig så utmattad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Bara tanken på att röra mig får mig att bli gråtfärdig. Min kropp känns helt blytung och det känns som om jag måste använda all energi jag har och lite till bara för att sätta mig upp.

Men jag måste upp igen. Jag får inte isolera mig i sängen och sjunka ner i mitt eget dåliga mående. 

Jag kan inte låta det ta överhanden.

Jag måste upp, jag måste hitta på något!

Det där brevet ligger fortfarande kvar på köksbordet och det gnager inom mig att jag inte gått iväg med det än. Jag har ju haft hela dagen på mig så varför gör jag det bara inte? 

Men det går inte, jag känner mig helt lamslagen av ångest.

Så jag sätter mig och skriver lite till men jag känner mig bara frustrerad. Tankarna om att jag är dålig och värdelös går inte att skaka av sig. Jag känner mig så trött och ledsen. "Nähä, det här funkar uppenbarligen inte. Jag måste tänka på något nytt, göra något annat"

Jag börjar fundera lite på hur jag skulle vilja tatuera mig. Jag skulle väldigt gärna vilja ha något

Harry Potter-motiv eftersom den bokserien har betytt så mycket för mig.

Jag sätter mig och bläddrar lite i en av mina gamla Harry Potter böcker och helt plötsligt översvämmas jag av känslor jag inte kan hantera. De där böckerna var min flykt när jag var yngre. Jag får en klump i halsen när jag tänker på hur mycket det har betytt för mig att ha de där böckerna att fly in i när allt varit som mörkast. Jag tänker tillbaka och jag önskar att jag hade kunnat åka dit och försöka trösta den där ledsna och väldigt rädda flickan som låg i fosterställning i sin säng med ett krampaktigt tag kring en Harry Potter-bok och grät otröstligt. 

"BRYT! BRYT! BRYT! Så där får jag inte tänka! Nu måste jag göra något annat. Jag får inte tänka på massa hemska minnen just nu." 

Ännu en gång känner jag mig dålig för att jag förlorat kontrollen. Hur kunde jag tillåta tankarna att vandra igen? Varför sitter jag och tänker tillbaka på sådana hemska stunder i mitt liv? Det gör ju ingen nytta. Bättre att låtsas som om inget har hänt och gå vidare! 
För det är väl så man ska göra? Man ska tänka framåt och inte bakåt. Det förflutna ligger bakom oss och vi kan ändå inte göra något åt det som redan hänt. 

 Fortsättning följer...

Idag har jag varit på Allmogemarknad halva dagen  :D 

Det var väldigt roligt måste jag säga. Blir sugen på att vara med och spela nästa år. Det tror jag skulle kunna vara jättekul. 

Jag var i alla fall där som åskådare idag och tittade på när min syster gick runt och spelade sin roll. 

Det var så mysigt och så kul att komma ut lite. Jag har ju inte orkat med så mycket den senaste tiden. 

Hösten har gjort mig väldigt trött och nedstämd så det har vart jobbigt ett tag. 

Men idag har jag haft riktigt kul. Men nu är jag så trött så jag knappt kan hålla ögonen öppna. 

Att gå runt på stan i folkvimlet i fem timmar tog ut sin rätt. Men det var det värt!

Sitter och skriver ett blogginlägg om hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur det påverkar mig en helt vanlig dag. Gissar att jag kommer behöva dela på detta inlägget ett par gånger för att göra det mer lättläst. Frågan är i hur många delar jag behöver dela det?

Hur långt är lagom att läsa i ett längre blogginlägg? 

Jag är ju känd för att kunna skriva långa inlägg, men nu har jag nog överträffat mig själv.

Detta inlägget är i sitt nuvarande stadie strax över 11 A4-sidor långt och ännu inte helt färdigt

Ska jag dela det i 2, 3, 4, 5, eller ännu fler delar?

Vad tror ni om idé att göra det till en bloggserie?

Vill ni ha ett inlägg i veckan eller är det bättre att publicera ett om dagen under en vecka så man kommer ihåg och lättare får en överblick?

Tell me what you think!

Idag är det ett år sedan jag gjorde min första tatuering.
Jag har velat tatuera mig sen jag var typ 14 år gammal. Så jag har hunnit ha många idéer under åren som gått. Det svåraste är ju att bestämma vad man ska välja för motiv.

Jag valde tillslut en uggla för att ugglor är ju en symbol för vishet och kunskap.
Att jag även valde att ha med en sugar skull i min tatuering är för att det för mig symboliserar att även allt hemsk bär något fint med sig.
Att ugglan håller i detta betyder för mig all skit jag vart med om har gett mig så mycket kunskaper som jag annars inte skulle haft.

Det känns bra att välja en så meningsfull tatuering och jag har idéer på fler tatueringar som jag skulle vilja göra.
Jag skulle till exempel väldigt gärna vilja ha en tatuering med Harry Potter-motiv eftersom den serien betytt så mycket för mig. Men jag vet inte vad jag ska göra för något än. Jag vill inte ha något som är "in your face" och helt uppenbart att det är en Harry Potter-tatuering, utan jag vill ha något som bara lite lätt antyder att det är en referens till Harry Potter. Jag menar jag vill inte ha ett ärr i pannan eller Harry Potter skrivet över hela armen. Utan något mer enkelt. 

Ja, det tål att funderas på ett tag till.

Jag kan inte räkna gångerna jag fått höra kommentarerna "Men du som är så snygg, fin, söt, vacker, gullig, etc., borde ju inte må dåligt". 

Jag fattar inte?! Menar ni att bara fula människor blir sjuka eller är det så att vackra människor är immuna mot att må dåligt? 

Skulle mitt utseende på något sätt ha att göra med hur jag mår?  Skulle mängden fräknar jag har påverkat att jag har drabbats av MS? Skulle färgen och formen på mina ögon vara det som avgör hur svår ångestproblematik jag har. Är det storleken på mina bröst som bestämmer hur stora problem min ADD ska ge mig? Är det min längd som bestämmer hur djup ner jag sjunker i mina depressioner? 

Nej knappast, så varför ständigt dessa kommentarer som hintar om att mitt utseende skulle ha något med mitt mående att göra?

Kan inte folk bara sluta använda mitt utseende som ett argument för hur jag ska och inte ska må!!

Det spelar ju ingen roll hur man ser ut man kan må jävligt dåligt oavsett om man är snygg eller ful och man kan må otroligt bra oavsett om man är ful eller snygg. 

Livet och dess svårigheter är totalt likgiltigt inför vem du är och hur du ser ut. 

Alla kan bli sjuka och det spelar ingen roll om du är den mest underbara och fantastiska människan i världen. Du kommer ändå dö förr eller senare. 

Att någon blir sjuk beror inte på om den inte har varit en god människa eller om det är en ful person.

Och det är inte heller så att bara för att man är vacker så rinner all skit livet slänger på en av som vatten på en ands fjädrar. 

Så nej, mitt utseende är inte relevant i detta fallet