En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 15 oktober 2015

Det där med att träna

Av Sara Modigh - 15 oktober 2015 20:45

Ni vet den där härliga smärtan man kan känna under och efter träning, då det riktigt bränner i musklerna, man känner pulsen stiga, man blir varm, svettas och allt är bara härligt. Man tränar på och tänker att "det här kommer kännas imorgon"

Jag saknar verkligen den känslan. 

Alltså känslan av att ha ont på ett bra sätt. För ont det får jag varje gång jag försöker träna. 

Jag får ont i huvudet, blir yr, mår lilla, känner mig febrig, överhettad, får ont i benen, i axlarna och blir extremt trött. Inte trött som att jag blir trött i musklerna av att jag rört mig, utan trött som om jag har 40-graders feber och måste hem och sova i ett dygn. 



Alltså det känns verkligen inte särskilt lockande att dra till gymmet när en liten promenad räcker för att jag ska bli sängliggande resten av dagen.

Igår när jag var ute och gick svimmade jag och idag efter gymmet var jag tvungen att sova i flera timmar för att återhämta mig. 


Det är så fruktansvärt frustrerande

 

Det känns som om det bara blir värre och värre dessutom, först trodde jag att det var sommarvärmen som gjorde det eftersom jag har min värmekänslighet, men det funkar fortfarande inte och nu är det inte varmt ute längre. Så det vet i tusan vad det är som gör att det inte funkar. Eller ja, jo jag kan ju gissa att det har med min MS att göra. Men det funkade ju så bra för bara ett år sedan.

Sen kom sommaren och så tog det tvärstopp.


Hur tusan ska detta sluta när bara en promenad gör att man mår skit resten av dagen? 


Jaja, den som lever får se, jag försöker i alla fall att gå ut och gå varje dag och då och då åka till gymmet och bara gå där också. Träna lite lugnt och hoppas på att det blir bättre med tiden. Men de senaste två veckorna när jag verkligen vart ute varje dag och gått så har jag mått så otroligt dåligt.

Alltså ni fattar inte hur det känns när man mår så otroligt  kasst av att bara röra på sig lite. 

Det enda jag kan likna känslan med är att vara sjuk i influensa och hur man kan tänka sig att en hjärtinfarkt skulle kännas. 


Igår när jag var och handlade kunde jag knappt hålla tillbaka tårarna för det tryckte så över bröstet och jag kände mig så febrig. Obehaget var så starkt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. 



Det känns också som att jag inte riktigt får den hjälp jag behöver från MS-Vården, visst jag går på regelbundna kontroller och får mitt dropp. Men jag har inget som hjälper mig mot tröttheten eller smärtan. Har inte hört något om min tinnitus, medicinen jag fick för mina kisseriproblem funkar inte och har inte fått någon uppföljning på det, jag får ingen hjälp för huvudvärken och inte heller för min värmekänslighet. Ibland känns det som om läkaren inte har en aning om vad jag faktiskt kämpar med varje dag för de enda de bryr sig om är nya symptom. 


Just de känslorna av att mina problem inte riktigt tas på allvar gjorde sig tillkänna idag när jag i utmattningen efter träningen somnade. Jag drömde att jag fick svar på magnetkameraundersökningen som jag gjorde häromdagen och alla var jätteglada och var så ivriga att visa resultatet. Jag fick gå före en lång kö och öppna ett stort kuvert och när jag läste stod det typ "Grattis, du har inte MS och din behandling kommer därför att avslutas", och där stod jag med tårarna i ögonen och en klump i halsen och kände mig helt övergiven och rädd. 


För jag känner mig allt annat än frisk, men samtidigt så är det ingen som kan se hur sjuk jag är. 

Det är otroligt obehagligt och min tillit till vården är inte den starkaste efter allt jag vart med om. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om jag inte fick beskedet att jag inte har MS och blev övergiven på det sättet. Helt ensam med alla de problem jag har.


Så nu sedan jag vaknade har jag haft en gnagande oro i kroppen till råga på allt.


Alltså det där med att leva är ta mig tusan inte lätt alla gånger.

Men man får göra sitt bästa.

 

Ja "what doesn't kill me makes me stronger" är ju vad de brukar säga, men de menar uppenbarligen inte fysiskt haha

Man jag har ett starkt sinne, en otrolig vilja och jag har kampen i blodet så jag ger inte upp i första taget och det är styrka för mig!

Jag kommer kanske aldrig bli en sådan där bergsklättrande eller maratonlöpande ms-sjuk som man alltid läser om i tidningarna, men jag kommer i alla fall göra allt det som JAG kan. 

Att acceptera sina svagheter är en styrka det med och det är nog något som jag skulle behöva jobba lite på. 

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - 27 april 2021 20:34

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Av Sara Modigh - 21 april 2021 14:30



Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

Av Sara Modigh - 17 februari 2020 20:15

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Av Sara Modigh - 13 februari 2020 12:36

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Av Sara Modigh - 20 december 2019 04:47

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards