Direktlänk till inlägg 16 november 2015
Det händer rätt mycket i mitt liv just nu så det har inte blivit mycket tid över till bloggande.
Jag har umgåtts med både familj och vänner och haft det väldigt trevligt.
I lördags bjöd vi hem några av våra vänner på middag och spelkväll. Det var verkligen jättekul.
Vi hjälptes åt att laga maten tillsammans och vi åt och sedan så spelade vi spel hela kvällen.
Inte nog med att vi hade finbesök, vi fick extra fint besök då en av vännerna hade med sin hund. Det var en jättesöt och gullig hund. Men katterna var måttligt förtjusta dock. Men det gick så bra så.
Jag hade verkligen jättetrevligt och just där och då kände jag mig så lycklig. Ibland känns allt så rätt och nästan helt perfekt. Det var sådär så man önskar att det aldrig ska ta slut.
Men förr eller senare tar ju allt slut. Så när vi hade spelat några spel, bland annat Bohnanza och DiXit, ätit vår mat och umgåtts under kvällen var det dags för alla gästerna att dra sig hemåt igen.
När gästerna hade gått fortsatte jag och Jakob kvällen/natten med att spela CS-GO med min bror och hans kompis.
Jag är verkligen nybörjare på det där med spel. Jag har aldrig någonsin spelat något datorspel tidigare. Så är rätt dålig om man säger så. Men det går framåt och jag tycker att det är roligt att spela.
Vi satt uppe ända till klockan tre på natten och spelade och det var trevligt det med.
Men sen på söndags"morgonen" började jag känna mig väldigt trött och sliten. Hade yrsel redan från det att jag gick upp och de där ryckningarna i ögonlocken kom tillbaka igen så då startade en liten orosreaktion trots att jag fått svar från min senaste MR att inga nya förändringar synts vilket är väldigt bra. Det tyder ju på att sjukdomen hålls tyglad av medicinen.
Vi åkte på eftermiddagen hem till Jakobs föräldrar och åt middag och sen blev det lite spel där med.
Men när vi var där så kändes yrseln ännu värre och jag vet inte vad det var som triggade det så mycket där. Om det var stressen och ångesten kanske?
Så det blev ett rätt kort besök den här gången. Vi åkte hem och spelade lite mer CS innan vi skulle sova.
Men precis innan vi skulle sova så kom den där kraschen som jag alltid får när jag haft för roligt.
Det är som att så fort jag mår bra och slappnar av lite så tappar jag fästet och faller ner igen.
Man pratar ju ofta om trappsteg och en trappa att ta sig upp. Men för mig är det mer som en stege som man måste klättra upp för. Man klättrar och klättrar och det är fruktansvärt utmattande. Men man kommer uppåt. Men så tappar man fotfästet och faller fort och djupt, och sen så landar man hårt.
Ibland känns det som om jag straffas för att jag har för roligt. Jag vet inte vad det är som gör att jag mår så dåligt efter att ha mått så bra?
Det är som att den vardagliga kampen pausas ibland och när den sätts på igen så känns den hundra gånger värre.
För snabba svängar är så mycket värre än den smärta som gradvis förvärras. För sker det gradvis så hinner man i alla fall vänja sig och anpassa sig.
Men igår kom den värsta ångestattack jag haft på jag vet inte hur länge. Jag tappade kontrollen helt och jag var inte många sekunder från ett återfall. Självskadorna är inte långt bort i tankarna i de där stunderna när ångesten är så hemsk.
Jag föll riktigt mycket igår och landade hårt så nu känner jag mig väldigt skör. Det är som att minsta lilla kommer få mig att spricka helt och om det händer vet jag inte om jag kommer kunna plocka upp alla skärvor en gång till.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se