Enligt den brittiske forskaren Cliff Arnall så är det idag, den tredje måndagen i januari, den deppigaste dagen på året. I alla fall om man ska tro den mattematiska formel han har kommit på 

Bildkälla: Wikipedia

Formeln ska läsas så här:

W = väder
D = ekonomisk skuld
d = månadslön
T = tid som förflutit sen julen
Q = tid som gått sen vi sagt våra nyårslöften och misslyckats
M = låg motivationsnivå
Na = behovet av att vidta åtgärder

Visst ligger det väl en hel del i det. Januari är en kall, mörk, slitsam och fattig månad och det är lång tid till nästa ledighet vilket påverkar oss alla i olika stor grad. 

Jag känner mig dock ganska okej idag, i alla fall om man jämför med den dagen jag hade igår.

För jag hade en riktigt jobbig dag igår och jag vet inte ens varför. Kanske min kropp trodde att det var blue monday?

Trött, frusen och väldigt ledsen spenderade jag nästan hela gårdagen liggandes framför tv:n och avslutade sedan den dagen med att gråta mig till sömns. 

Det är så frustrerande när man känner sig så där ledsen och man verkligen inte förstår varför. Det är också otroligt läskigt när självskadetankar kommer upp och känns svårare att stå emot än de gjort på länge. 

När jag låg i badet för att försöka skingra tankarna så kunde jag ändå inte låta bli att tänka att jag har levt färdigt mitt liv. Jag har inget mer att se fram emot. 

Jag har nått toppen och nu kommer det bara gå utför. Jag kommer bli sjukare och sjukare i min MS, min psykiska ohälsa kommer aldrig bli bättre än såhär och risken att falla ner igen är väldigt stor. 

Jag tänker att jag är nöjd med det livet jag levt och jag är framför allt trött på att kämpa.

Livet kan ta slut nu.

Jag tänker också att det är så många som klamrar sig fast vid livet allt de kan för de så gärna vill fortsätta leva och jag önskar så att jag kunde ta deras plats och ge dem mina dagar av liv. 

Dagar som för mig bara rinner förbi och slösas bort framför en skärm i en liten lägenhet i en liten stad i ett litet land.

Framtiden skrämmer mig, jag har vart med om så mycket skit i mitt liv och varje gång det känns som om allt börjar ordna upp sig så har nästa smäll kommit och jag tror att det är en av anledningarna till att jag känner mig så färdig med allt.

Det känns som om jag kommer få kämpa så länge jag lever och jag vet ärligt talat inte om det är något jag vill.

Att leva ett liv där allt är så tungt och varje liten sak är en otrolig kamp. Ett liv där att bara ta sig upp ur sängen på morgnarna känns omöjligt. Vad är det för liv, och vad är det egentligen jag lever för?

Vad är meningen med denna jävla kamp?  Vad är det jag kämpar för? Kämpar jag bara för att få fortsätta kämpa? Just nu känns det som det.

Som det är nu så sitter jag bara och väntar på att smällen ska komma. Antingen så är det väl mitt äktenskap som kommer gå i kras, eller så kommer jag förlora min sjukskrivning och stå där helt utlämnad utan jobb, utan utbildning, utan pengar och utan möjlighet att klara av ett jobb. Vilket då kommer leda till att vi inte kommer ha råd att bo kvar i vår lägenhet. 

Min sjukskrivning går snart ut och jag har ingen kontakt med psykiatrin längre. 

Men jag är verkligen inte frisk nog att kunna klara av en utbildning eller ett jobb. Så vad gör vi om jag inte får förlängd sjukskrivning? 

Min kontakt på försäkringskassan har dessutom bytt jobb så varken psykologen eller handläggaren känner mig vilket gör att jag känner mig väldigt otrygg. 

Jag vet ju att jag inte ska sitta och oroa mig inför framtiden och försöka förutspå vad som kommer bli mitt nästa helvete. 

Men samtidigt vill jag vara förberedd, jag vill vara redo för den där smällen när den kommer så att jag klarar av den bättre. 

För innerst inne så vill jag ju inte dö. Jag vill ju må bra och kunna leva ett normalt liv. Men det känns som om jag gett upp hoppet om att det någonsin kommer att ske.

Så årets deppigaste dag hittills hade jag igår, och jag hoppas verkligen att det var den deppigaste dagen detta året. 

För jag vill vara glad, jag vill kunna känna lycka och jag vill kunna känna att jag har viljan att fortsätta leva mitt liv.

Jag hatar att ha självmordstankar, för det skrämmer mig otroligt mycket och jag är rädd för mig själv och vad jag skulle kunna vara kapabel till att göra när dessa tankar tar över.  

 

Annie

19 januari 2016 14:41

Vad jobbigt för dig Sara! lider med dig :/
Hoppas det går bra med sjukskrivningen.

Jag har blivit sjuk igen, så det känns inte så bra här heller.

Massa kramar till dig.

http://www.lifebyannie.bloggplatsen.se

Sara Modigh

19 januari 2016 16:10

Tack, det hoppas jag med.
Jag hoppas också att du blir bättre snart!
Kram på dig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...