Min trogna följeslagare har gått och blivit sjuk. Han hostar, nyser, snorar och hans andning känns begränsad på grund av allt slem. Vi har varit hos veterinären vid åtskilliga tillfällen nu, men de verkar inte kunna konstatera exakt vad det är som är fel. De har tagit blodprover, testat olika former av antibiotika, gjort röntgen på lungorna två gånger, ultraljud på hjärtat och en CT av hjärnan och nosen, kollat hans tänder och så vidare.
Jag börjar känna att jag inte vet vad mer man ska göra och undrar lite om det är någon mer som gått igenom något liknande med att ha ett sjukt djur där ingen kan hitta orsaken eller någon behandling som funkar.
Han har genomgått två antibiotikakurer med olika antibiotika, han har fått näsdroppar med koksalt utan resultat så nu har vi gått över till att ge kortison i näsdroppsformat men han bara snorar och snorar.
När tar man beslutet att det är bättre att låta djuret somna in än att lida?
Känner mig så kluven och vet inte vem jag ska vända mig till :/
Jag är rädd att ta ett förhastat beslut då han äter, leker, sover och kelar som vanlig men den senaste veckan har det bara blivit värre och värre med snoret och man verkligen hör hur slemmigt det är i nosen när han andas.
Vi ska till djursjukhuset igen på måndag för återuppföljning för att höra lite hur man ska gå vidare.
Inte heller detta tyck ju ha hjälpt, och jag börjar fundera på om det kanske är dags att sätta stopp?
Men hur vet man säker att det är rätt beslut att ta?
Att välja att ta bort ett djur gör man för djuret och då vill man vara säker på att det är det bästa för djuret.
Men jag vet inte om det är det för Ghost.
Det känns också extra jobbigt för det är nästan på dagen två år sedan vi fick åka in akut och avliva Fluffis och det var bland det hemskaste jag upplevt.
Jag är livrädd för att behöva återuppleva det igen.
Att titta på när någon dödar det man älskar mest i världen var så traumatiskt för mig.
Men där och då så fanns det inget annat val. Fluffis var redan döende och det fanns inget mer vi kunde gör för honom.
Han hade hjärtsvikt och lungorna var till följd av det fyllda med vatten.
Han höll sakta men säkert på att drunkna och det fanns verkligen inget annat att göra än att befria honom från hans lidande.
Jämfört med det känns ju Ghost problem mer som en förkylning.
Man tänker att det kommer säkert gå över, det måste ju finnas en bot och jag tror dessa tankar kommer vara jobbiga att ha om man väljer att ta bort honom. För det kommer kännas som om man kanske gav upp hoppet för tidigt eller som att man inte gjord allt. Tänk om vi hade testat en till kur med antibiotika och så hade han blivit bra?
Jag önskar bara att jag kunde få något tydligt tecken på vad som är den rätta vägen att gå.
Han är sju år gammal och under alla undersökningarna upptäcktes också en liten liten förändring på hjärtat som tyder på att han nu i gamla dar också drabbats av samma hjärtsjukdom som Fluffis hade.
Enligt veterinären är det dock så lite att det inte krävs någon behandling, men det är ju ändå en oro när man sett hur den sjukdomen kan sluta.
Så även det är väl en del att ta med i beräkningen när man tar beslutet.
Men hur ska jag klara av att ta det där beslutet?
Sara Modigh
17 februari 2016 22:24
Ja, det är jobbigt :)
Ann
19 februari 2016 13:33
Så svårt men det är du som känner din katt. Som du skriver så är hans liv nästan som vanligt. Jag brukar tänka att när dom kroppsliga problemen börjar visa sig psykiskt att behovet av närhet ändras eller när leken slutar, då kan det vara dags. Men det är så individuellt jag kan inte råda dig så mycket här. Så tråkigt att höra om Ghost, jag var tvungen att avliva två katter förra året. Det var som du säger hemskt traumatiskt och påverkade mitt psykiska mående mycket.
http://nouw.com/annorlunda
Sara Modigh
19 februari 2016 19:55
Ja, det är ett riktigt tufft beslut och man vill ju kunna göra det med gott samvete.
Just nu känns det som ett svårt val just eftersom han verkar som vanligt trots andningsproblemen.