Direktlänk till inlägg 9 mars 2016
Inga barn som föds in i den här välden får möjligheten att välja sina föräldrar, och jag anser att inget barn förtjänar en förälder som inte klarar av att ta hand om sina barn.
Jag får ofta frågor om det inte är dags för mig att skaffa barn snart, och jag vet aldrig vad jag ska svara på den frågan.
För jag känner att det vore totalt oansvarigt av mig att skaffa barn, både för det faktum att jag är så pass sjuk som jag är, men också för risken att mina problem går i arv.
Hur ska jag kunna ta hand om och uppfostra ett barn när jag inte ens kan ta hand om mig själv?
Hur skulle det kunna vara försvarbart för mig att utsätta ett barn för att växa upp med mig som förälder?
En mamma som gråter sig till sömns, en förälder som inte ens klarar av att göra mat till sig själv, en mor som kanske inte ens kommer kunna komma upp ur sängen på dagarna.
Vilket liv skulle det vara för ett barn?
Nej, jag tränger undan alla känslor om att vilja ha barn för barnets bästa.
Men när de där frågorna kommer, frågorna om det inte är dags att börja skaffa barn snart så rör det upp saker inom mig.
För visst vill jag ha barn, jag vill bara inte att barnet ska ha mig.
Jag har hört så många skräckhistorier från barn med föräldrar med psykisk sjukdom, jag vill inte att mina barn ska få samma upplevelser.
Jag vill inte att mina barn ska behöva må dåligt, vara rädda eller oroliga över sin mamma.
Det är inget liv för ett barn.
Ett barn är inte heller något man kan ge upp när det blir för jobbigt, inget man kan lämna tillbaka eller sälja om det blir för mycket.
Ett barn är ett livslångt åtagande och jag kommer alltid att vara sjuk.
Kanske finns det en dag då jag känner att jag skulle klara av barn och familjelivet, men två år senare finns det ju ingen garanti för att jag fortfarande skulle vara kapabel till det.
Så jag känner att jag även måste tänka på framtiden och vad som skulle kunna ske både i min MS och i min psykiska ohälsa, och det känns som om jag har oddsen emot mig.
Jag har alldeles för många sjukdomar och psykiska problem för att kunna bli helt frisk, jag har alldeles för många återfall i mitt bagage för att kunna låtsas som att det aldrig kommer ske igen. Jag vet att jag inte klarar av stress, press och krav och vad är mer stressande och krävande än att uppfostra ett barn?
Att ha barn kräver mycket energi som jag är rädd att jag inte kommer ha.
Jag är rädd att jag inte ska orka med att ta hand om barnet, att jag inte ska ha energin att kunna leka med mitt barn.
Småbarnsföräldrar förlorar mycket sömn, och sömn är väldigt viktigt för att jag ska hålla samman.
Så hur hållbart skulle det vara när man tänker efter?
Inte alls!
Risken är dessutom stor att mina barn kommer ha liknade problem som mig vilket kommer göra situationen ännu mer krävande. Att ha ett barn som inte mår bra måste ju vara den mest stressande situationen för en förälder och att stå där helt hjälplös utan att kunna hjälpa sitt barn måste vara den värsta tänkbara känslan.
Barn är inget man skaffar "bara för att" och egentligen finns det inga goda argument till varför man ska ha barn, men väldigt många argument till varför man inte borde skaffa barn. Men ändå tar folk för givet att alla ska ha barn.
Det är ett sådant där mål i livet som man förväntas uppfylla, och de där förväntningarna krossar mig. För jag kommer aldrig klara av att vara en bra mamma.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se