En fråga jag ofta får är frågan gällande de ärr jag har på min kropp. Framför allt då de synliga ärren på mina armar.

Jag tänkte att jag en gång för alla ska skriva ett ordentligt svar som jag nu mera kommer hänvisa till när frågan uppstår. För det är sällan jag har lust att gå in på detalj och sitta och berätta om och om igen om mitt självskadebeteende.

Vad har du gjort på armen? Har du skurit dig? 

- Det korta svaret är ja, jag har skurit mig. Det jag har på mina armar är ärr efter ett mycket långt och svårt självskadebeteende.

Kanske slutar du läsa nu för du har fått det svaret du ville ha. Men samtidigt så tror jag att det kan vara bra att att läsa och förstå vad ett självskadebeteende är och varför just jag har drabbats nu när du ändå har ställt mig den här frågan. 
Det finns tyvärr många fördomar och mycket oförståelse, och många gånger finner man den oförståelsen hos de personer som ställer dessa frågor. 

Jag säger inte att du är en av dem, men min personliga erfarenhet säger mig att det finns en risk för att det skulle kunna vara så. Därför ber jag dig nu att ha ett öppet sinne och att du ska försöka sätta dig in i min situation när du läser det här.

Hur kommer det sig att du började självskada?

- Mitt självskadebeteende startade när jag var sex år gammal. Jag led av mycket svår ångest och mådde alltid väldigt dåligt.

Men då jag var så ung förstod jag inte vad ångest var. Det jag däremot visste var att jag var väldigt rädd och ständigt hade ont i magen och huvudet. 
Idag vet jag ju att jag hade ont för att jag var så nervös och spänd hela tiden, men då förstod jag inte det. Jag kunde verkligen inte förstå den där fruktansvärda känslan och ännu mindre förmedla den. 
När jag låg där i min säng en kväll med skyhög ångest och rädslan som nästan förlamade mig, kröp jag ihop till en liten boll och knöt mina händer så hårt så hårt, sådär som man gör när man blir riktigt rädd.
När jag gjorde detta skar mina naglar in i handflatorna och smärtan gjorde att jag kunde fokusera på att det gjorde fysiskt.
Jag upptäckte att jag kunde distrahera ångesten. Det blev ett halleluja moment för mig och jag kände en frihet och en trygghet jag aldrig tidigare känt.

Jag började regelbundet försöka distrahera mig själv och fly från de obehagliga känslorna genom att just gräva in naglarna i handflatorna. 

Åren gick och ångesten blev värre och värre, och smärtan som krävdes för att distrahera den växte och växte.

Det gick från att köra in naglarna i handflatorna till att riva, bita och nypa mig själv. Det fortsatte med att jag började dunka huvudet i väggen, slå mig själv och börja använda nålar att rispa mig själv med.

När jag började högstadiet gick det så långt att jag började använda ännu vassare saker för att skära mig med och mitt självskadebeteende var utom kontroll.

Självskadandet har på så vis varit en del av mitt liv och har gradvis blivit värre i takt med att jag blivit äldre, samtidigt som jag egentligen inte förstod vad jag sysslade med.
Jag visste inte vad självskadebeteende var, jag förstod inte att det fanns andra som mig. Jag visste ingenting om psykisk ohälsa eller att det fanns överhuvudtaget.

När jag gjorde de där valet att skära mig första gången så var självskadandet redan en så stor del av mitt liv att det mer kändes som en normal utveckling än ett ögonblick där jag bestämde mig för att självskada. Det tror jag är något som många har svårt att förstå. 

Det är inte så att jag har vaknat en dag och tänkt "Nähä, om jag skulle ta och skära lite i mina armar för att se om jag mår bättre av det". Nej, för mig var det en upptäckt i slumpens ögonblick när jag var

sex år gammal som ledde mig till det självskadebeteendet jag har haft. 

Hade jag vetat vad det var, och framför allt vad det skulle leda till hade jag aldrig någonsin börjat. Men när man är så ung så kan man omöjligt veta vad ett sådant beteende som att nypa sig själv för att bibehålla fokus faktiskt kunde leda till.

Varför självskadar man? 

- Det korta svaret är för att man mår dåligt. Man tycker att självskadandet är något som hjälper för stunden när man befinner sig i en krisartad känslostorm man inte kan hantera. 

Det är ett sätt att skjuta upp problemet till senare genom att försöka fly från känslorna oc distrahera sig själv från en smärta med hjälp av en annan.

 Det kan också vara så att det är ett sätt att straffa sig själv.  Man kanske känner att man är dålig för att man inte klarar av saker som andra inte klarar eller man känner sig misslyckad när man mår dåligt. Självskadandet kan då komma att fungera som ett straff eller ett sätt att rena sig själv. Detta är vanligt hos personer som vuxit upp i en miljö med fysiska bestraffningar och eller en miljö med stark tro där självspäkning är ett vanligt förekommande element.

Vad händer i kroppen när man självskadar?

- När man får en fysisk skada händer det väldigt mycket i kroppen. Till exempel så frisätts "kroppens eget morfin" endorfiner.

Detta hormon som ofta kallas för kroppens "må bra hormon" framkallas vid många olika tillfällen och finns i ett 20-tal olika varianter.

Just den som framkallas när man gör sig illa heter betaendorfiner.

Dessa endorfiner agerar då smärtstillande genom att blockera smärtsignalerna till hjärnan.

Vid skada bidrar endorfinerna till att vävnaderna slappnar av så att alla nödvändiga antikroppar kan bege sig till den drabbade kroppsdelen för att läka. 

Endorfiner lindrar inte bara smärta. Utan endorfiner stärker även immunförsvaret genom att öka produktionen av immunceller.  De kan även påverka vår mottaglighet för infektioner, stress, sömn och psykiska sjukdomar.

Stimulering med endorfiner kan leda till eufori och lyckokänslor.

Är inte självskadebeteende egentligen bara ett sätt att söka uppmärksamhet?

- Jag kan såklart bara tala utifrån min erfarenhet. Men för mig har självskadandet aldrig varit ett sätt att söka uppmärksamhet. Jag har inte heller fått intrycket av att de jag känner som har liknande problem har använt det som ett sätt att få uppmärksamhet heller.

Visst har jag hört någon enstaka gång att någon skurit sig för att få uppmärksamhet. Men jag tror knappast att det är normen för det ligger så mycket mer bakom ett självdestruktivt beteende.

Det handlar liksom inte om att få någon form av respons från totala främlingar.

Även om jag kan tänka mig att om man är väldigt ensam och aldrig blir sedd kan tycka att även det kan vara givande. 

Det ett självskadebeteende där emot kan vara är ett sätt att förmedla känslor som är för svåra att uttrycka med ord. Det kan vara ett rop på hjälp. Man skulle kunna säga att självskadandet i det fallet är ett sätt att söka uppmärksamhet, men egentligen handlar det ju då om att uttrycka sig för att förmedla något ord inte kan förmedla.
Så jag personligen tycker att det inte känns helt rätt att säga att det enbart handlar om att söka uppmärksamhet i det fallet, även om jag vet att det finns de som inte håller med mig där. 

Sen tror jag att det är viktigt att inse att alla människor behöver uppmärksamhet även negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet alls. Så är det så att någon skadar sig själv för att den känner ett så desperat behov av att bli sedd så tycker jag att det låter fruktansvärt hemskt. 
Behovet av uppmärksamhet har vi alla, men de flesta av oss får det behovet tillfredsställt av familj och vänner. Därför känner jag att om någon självskadar för att få uppmärksamhet tycker jag det låter som et väldigt hemskt liv. 
Så att döma någon i den situationen är bland det lägsta man kan göra.

Är självskadebeteende ett nytt fenomen?

- Att självskadebeteendet skulle vara en nymodighet eller gälla enbart oss människor som många tror stämmer inte. Redan från antiken finns beskrivningar av unga människor som gör sig själva illa, men först på 1930-talet beskrevs fenomenet som ett medicinskt problem.

Självskadebeteende har också hittats hos svårt stressade djur.

Till exempel så finns det fåglar som rycker loss sina fjädrar och apor som biter sig själva. Det finns också hundar eller katter som slickar sig extremt mycket på ett litet område av kroppen (ofta benet)  så att pälsen försvinner och skinnet blir rött och inflammerat. 

_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_

Jag tror att jag kunnat skriva lite korta svar på de vanligaste frågorna och missuppfattningarna, och även svarat på det som vad din fråga angående mina ärr. 

Jag hoppas att jag har kunna bidra med att ge en ökad förståelse för vad ett självskadebeteende faktiskt är och att du kanske har lite mer kunskap nu än du hade innan du började läsa detta. 

Sen vill jag också säga det, för du kanske inte är medveten om det, att fråga någon om deras ärr är väldigt privat. För att det är en väldigt intim fråga. 

Man vill för det mesta verkligen inte prata om sin svåra sjukdom och det den fört med sig med totala främlingar.

Precis som du inte går fram till en total främling med ett amputerat ben och frågar "vad har hänt med ditt ben" så går man inte fram till någon annan man inte känner och frågar om deras ärr.

Man vet aldrig hur personen reagerar eller hur dina frågor kan påverka. Du vet ju inte om personen har varit med om något traumatiskt den inte orkar eller vill prata om.
Därför är det alltid bäst att lära känna personen lite mer innan man ställer sådana frågor.

 

C

20 mars 2016 15:16

Jag har svårt att ignorera ärren. Är jag "privat" kommenterar jag inte men när jag ser dem i min yrkesroll brukar jag faktiskt visa att jag sett och fråga om personen är ok just nu. Vill de prata så vill de.
Lägger jag om eller hjälper till att suturera nya sår brukar jag försäkra mig om att det finns åtminstone en samtalskontakt etablerad. Då tycker jag det är min förbannade skyldighet att se.

Sara Modigh

21 mars 2016 00:32

Ja, i detta inlägget så talar jag naturligtvis inte till vårdpersonal. Det är stor stor skillnad på sjuksköterskan på vårdcentralen som med erfarenheten bakom sig och kunskapen om saken frågar för patientens bästa, och personen på stan som man aldrig träffat innan och aldrig kommer träffa igen som frågar en så privat fråga för att stilla sin egen nyfikenhet.

Jobbar man inom vården är det en viktig del av jobbet att se och uppmärksamma alla tecken på att något inte är bra. Jobbar man inom vården tror jag nog också att man känner igen självskador så man behöver inte ställa frågan "vad har du gjort på armen" och istället fråga hur patienten mår och om denne får den hjälp den behöver.
:)

 

Biff3n - ur en anorektikers perspektiv

21 mars 2016 07:54

Så bra att du tar upp detta och fint skrivet!
Jag själv har haft ett självskadebeteende där jag skar mig i flera år. Var även med om en hemsk händelse för min del för något år sedan.
Jag jobbade inom vården, det var sommar och hela avdelningen var full med vikarier. Stod i köket och helt plötsligt kom en vikarie fram till mig och började peka på mina armar. Hon tog verkligen tag i mina armar och skrek "Vad har du gjort" ett x antal gånger. Då var ärren minst 4 år gamla.
Jag blev helt paff och fick inte fram ett ord.
Det är helt otroligt hur vissa personer kan beté sig! Så nu kommer jag aldrig mer skaffa ett jobb där man måste ha kortärmat.

http://nouw.com/biff3n

Sara Modigh

21 mars 2016 13:33

Ja, det är så tråkigt när människor inte tänker innan de talar. Jag beklagar verkligen det som hände dig, och att det fått dig att känna att du inte längre vill jobba med yrken där man måste ha korta ärmar.

Mina ärr är också många år gamla och jag får fortfarande kommentarer från vilt främmande människor både på internet och när man är ute på stan.
Jag tycker faktiskt att det är lite lustigt att fråga totala främlingar sådana saker.
Okej om det är barn och alkisar som inte vet bättre, men en vanlig vuxen människa borde ju veta bättre än att gå fram och peka och fråga saker om någon annans utseende.

 

L

21 mars 2016 22:25

Tack för ett jättefint inlägg.

http://nouw.com/fragment

Sara Modigh

22 mars 2016 00:08

Tack för din kommentar :)

 

Tess

22 mars 2016 00:11

Känner så väl igen mig. Har fått många kommentarer och frågor genom åren, vissa mer genomtänkta än andra. Många tror att man gör det bara för uppmärksamhet, särskilt om man som jag ofta går i kortärmat. Jag gör det för jag har problem med svettningar. Men många tolkar det som provocerande. Tycker också det är märkligt att folk på något vis tror att det är okej att ställa en sådan privat fråga till någon de inte känner. Jag går ju inte fram till någon i rullstol och frågar vad som har hänt. Men ärr är tydligen en annan sak... Idiotiskt. Jag simmar också och jag kan förstå att folk kollar. Framför allt om det är barn. Men jag kan bli rätt trött på vuxna människor som stirrar löjligt länge och man nästan vill säga till dem att lägga av. En gång var det en okänd som frågade och då svarade jag "ursäkta, känner jag dig?" och när personen svarade nej så sa jag att "okej, och vad får dig att tro att du har rätt att ställa en sådan fråga till en person du inte känner?" och då blev han tyst...
Mycket skit från vårdpersonal också, framför allt de som har sytt mina sår och suckat "är du här nu igen". En sköterska sa till och med vid flera tillfällen att "vi ses snart igen".

Sara Modigh

22 mars 2016 00:36

Ja, jag har samma problem. Jag är väldigt värmekänslig och har väldigt svår för när det sitter åt runt handlederna eller halsen. Får liksom klaustrofobi i mina egna kläder. Så jag har alltid kortärmat och urringat vilket leder till att folk tar sig friheten att kommentera både det ena och det andra. Många gånger med argumentet att om jag inte gömmer mig så får jag tåla kommentarer. Men det håller jag inte med om.
Det är inga främlingar som har rätten att ställa vilka frågor som helst.
Människor borde verkligen lära sig att tänka innan de talar.
Beklagar verkligen din upplevelse inom vården, tyvärr är den inte obekant. Finns ofta en väldigt tråkig attityd kring självskadebeteende inom vården. Speciellt när man söker hjälp just för självskador.

 

Yvonne

22 mars 2016 16:22

Varför är livet så orättvist?
Jag känner verkligen empati för de j i din livssituation!
Skulle så gärna vilja vara en god fe' som kunde göra allt bra för dej
Och alla som har det som dej ...
Massa go'kramar !

Sara Modigh

22 mars 2016 17:18

Tack så mycket Yvonne. Jag brukar känna likadant ibland. Att man önskar att det gick att trolla bort alla problem.
Men livet är orättvist och för vissa värre än för andra. Tyvärr kan man många gånger inte mer än stå bredvid och se på när människor kämpar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...