En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under mars 2016

Av Sara Modigh - 15 mars 2016 16:45

Ibland läser man sådana där saker som ger en känsla av att vilja slita sitt hår i ren frustration, för att sedan gå vidare med att riva ut ögonen rätt ur ögonhålorna bara för att slippa se all dumhet samlat på ett och samma ställe. 

Kommentaren till den här statusen är precis en sådan sak som får mig att känna på det viset.

 


"Tycker det är meningslöst att gå till sådant"
Jaha ja, så du tycker alltså att det är meningslöst att sjuka människor går till vården som är inriktad på just deras problematik för att få hjälp med sina problem? 

Eftersom du tycker att det är meningslöst för personer med psykiska problem att gå till en psykolog,

tycker du då också att det är meningslöst för en cancersjuk att gå till en onkolog?

Tycker du att det är lika meningslöst för mig som är MS-sjuk att träffa min neurolog angående de problem jag har på grund av min ms, som du tycker att det är för mig att gå till psykiatrin och träffa en psykolog för mina psykiska problem?

Är det enligt dig meningslöst för människor med diverse blodsjukdomar att söka hjälp hos hematologen?

Tycker du att det är helt meningslöst för personer med hjärtproblem att se en kardiolog?

Eller är det så att det enbart är en av alla avdelningar på ett sjukhus du anser att det är meningslöst att gå till, och i så fall hur kommer det sig? 


 "tycker folk borde ta tag i sig själva och vända sig på rätt håll."
Skulle du förmedla det där budskapet till någon som är förlamad? Att det är bara att ta tag i sig själv och börja gå. Förmodligen inte, för du inser att det inte fungerar så. 
Att vara drabbad av psykisk ohälsa är ett allvarligt tillstånd som i många fall kräver professionell hjälp för att kunna ta sig vidare. Psykisk ohälsa skördar fler liv per år än vad till exempel bilolyckor gör, och självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna hos ungdomar. 

Det handlar inte om att bara "ta tag i sig själv", det handlar om att överleva, kunna bearbeta och anpassa sig efter livets förutsättningar.

Något som är otroligt svårt och för många kräver livslång behandling. 



"Har aldrig känt att det varit svårt att hålla sig själv på topp oavsett milstolpar eller annat som påverkar livet."
Ja men grattis till dig då, vilken tur du har som inte drabbats av svår psykisk sjukdom.

Faktum är att så många som 25% av Sveriges befolkning beräknas någon gång under sin livstid drabbas av någon form av psykisk ohälsa.

Kanske du ska börja se dig själv som lyckosam och ta vara på ditt liv, istället för att se ner på de som haft oturen att bli mycket sjuka.

Du erkänner själv att du aldrig haft svårt att hålla dig på topp, det innebär att du inte har någon insikt i hur det är när man har någon form av psykisk ohälsa. Du vet inte hur det är att känna den där tyngden som gör varje liten uppgift blir helt omöjlig. Du kan inte förstå hur det känns när bara tanken på att gå upp ur sängen för att kissa gör att du börjar gråta för att det känns som ett projekt lika stort som att bestiga Mount Everest. Du förstår inte känslan av skammen att ligga där i sin egen avföring för att man inte klarat av att gå på toa, just för att den psykiska sjukdomen har dig i ett så hårt grepp att du inte klarar av livet. 

Du inser inte hur svart allt blir, du förstår inte hur det känns att  inte ha något hopp. Du kan inte ens föreställa dig hur mörka tankarna blir och hur maktlös man är i den situationen. 

Så förslagsvis kan du ju ta dina milstolpar och köra upp någonstans där solen inte skiner, för det handlar inte om dina jävla stolpar!


"Säger inte att jag är en perfekt människa, långt ifrån!" 
Nej, du är definitivt inte en perfekt människa, det tror jag inte någon är. Men det betyder inte att man inte kan sträva efter att bli den bästa versionen av sig själv. Av vad jag har sett i denna kommentar har du mycket att jobba på. Till exempel att arbeta bort din okunskap kring psykisk ohälsa.  

 

"Men att om man verkligen försöker kan man göra vad som helst."
Det där är ju en av de största lögnerna som existerar, för vi kan inte göra vad som helst bara för att vi vill. Jag kan försöka hur mycket som helst att få min mamma att uppstå från de döda. Men bara för att jag verkligen vill det så betyder det inte att det någonsin kommer fungera. Jag kan inte bli frisk från min MS hur mycket jag än försöker, och lika lite kan jag bli av med mina neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Men det betyder ju inte att jag inte kämpar.
Det är en väldigt nonchalant attityd att gå runt och säga sådär, för många kämpar och kämpar bara för att hålla sig vid liv. Vi kämpar för att få livet att fungera och vi gör allt för att få en så bra tillvaro som möjligt.



Slutligen så vill jag bara säga det att jag tycker att det är hemskt att det finns en sådan negativ syn på att ta hjälp från psykiatrin. Jag vet att det är många som aldrig vågar söka hjälp, just för att skammen är så stor. En skam som kommentarer som denna bidrar med att hålla vid liv. 

Det du bidrar till genom att skriva sådana där saker kan faktiskt leda till att människor som verkligen behöver hjälp inte söker den. 

SPES hemsida kan man läsa att det sker ungefär femtontusen självmordsförsök i Sverige varje år. Av dessa personer som gör dessa försök är det bara ungefär hälften som faktiskt söker hjälp, och den vanligaste orsaken till att man inte söker hjälp är just på grund av skamkänslor.
Så även om det för dig kanske kändes som en oskyldig kommentar kan den få förödande 
konsekvenser.




Av Sara Modigh - 14 mars 2016 17:30

Det är på helgerna som jag lever, vardagar är mer bara en tid då jag försöker överleva. Men på helgerna kan jag faktiskt leva.

På helgerna händer det saker, jag gör saker tillsammans med familj och vänner och jag kommer ut ur mitt hem. 

Den här helgen har varit rätt lugn men jag har ändå gjort lite roliga saker.


På lördagen var vi på secondhand på förmiddagen och gick runt och tittade lite, och på ett av ställena hittade vi det bästa man kan hitta, våra vänner!

Vi pratade om lite allt möjligt, bland annat att vi måste göra om vår spelkväll eftersom en av vännerna var hemma och sjuk den dagen och hon ville väldigt gärna vara med. Vi stod där och pratade i nästan en timme, vilket var jättetrevligt. 

Sen åkte Jag och Jakob hem och kollade på The Flash och Spelade CS:GO tills Ludvig slutade jobbet.

När han slutade så åkte vi ut och åt tillsammans med honom. Det är alltid kul att kunna komma iväg på något även om det bara är något litet. 

Jag är ju som sagt bara hemma på vardagarna och gör ingenting eftersom jag inte klarar av det ensam. 

Sen åkte vi hem och spelade ännu mera CS:GO.

CS och TV-serier är väl det vi lägger mest tid på just nu när jag inte mår så bra.

Man även på söndagen kom vi ut lite, förmiddagen spenderade vi hemma. Vi började försöka sy ett par gardiner till köket och tittade på TV-serier och gissa vad mer, Ja! Vi spelade CS:GO haha


Vid sex-tiden mötte vi upp vännerna vi råkade träffa på när vi var ute på Secondhand dagen innan, på ett café i stan. Sen satt vi där och fikade och spelade spel tills de stängde vid klockan nio.


Det var jättetrevligt och mysigt. Vi spelade två spel, ett spel som våra vänner hade köpt i London när de var där.

Det gick ut på att man var Sherlock Holmes och gick runt på en spelplan och letade efter ledtrådar på de olika platser som vanns på spelplanen. 

Men hjälp av dessa ledtrådar så skulle man lösa ett mord som man hade fått berättat för sig i början av spelet. 

Här sitter jag och min väninna och försöker klura ut en av ledtrådarna. Censurerar hennes ansikte för säkerhets skull då jag glömde fråga om det var okej att lägga ut bilder på bloggen :) 

 

Det var ett väldigt kul spel, men lite svårt eftersom det var på engelska. Men det gick bra ändå.

Tjejerna lyckades vinna över killarna. Det tyckte jag var roligt :D


Hade vart kul om man kunde hitta nått liknande spel fast på svenska tycker jag för upplägget var roligt :) 


När vi hade spelat klart det där Sherlock Holmes-spelet så fortsatte vi med att spela Bohnanza, eller bönspelet som vi också brukar kalla det. 

Det är ett av mina favoritspel, så jag har skrivit om det förut här i bloggen. Så vill ni läsa om det så kan ni klicka här.


På det stora hela så har det alltså varit en lugn myshelg och det passade mig bra.

Jag tyckte helgen blev väldigt trivsam och det var kul att komma ut lite halvspontant sådär. I fredags hade vi ju ingenting planerat för helgen så det var ju roligt att vi kunde komma ut både lördag och söndag och träffa både familj och vänner.

Jag gillar när det är spontant för då hinner jag inte bygga upp så mycket ångest och förväntningar innan.

Så min helg blev lyckad.

Nu hoppas jag bara på att det går lika bra nu under veckan då jag ska till sjukhuset både på tisdag och torsdag och sen ska jag på en MR undersökning på Onsdag nästa vecka. Så blir mycket sjukhus nu den närmsta tiden. 

Men det blir inte bara tråkigheter den här veckan. För jag ska nämligen på Födelsedagskalas på lördag, så jag har ju iallafall något kul att se fram emot! :D


Av Sara Modigh - 11 mars 2016 18:00

Under ett par veckor nu har mitt liv känts extra tungt och jobbigt, för några veckor sedan hade jag även återfall i mina självskador inte bara en, utan två gånger.

Efter ett tag när man varit självskadefri känner man sig så trygg i det att när impulserna tar överhanden har man glömt bort alla de där argumenten för varför man ska fortsätta att hålla sig fri. 

Man tänker bara på flykten och den stundande lättnaden man söker i självskadandet. 

Men det är en lättnad som bara varar ett par sekunder och sen får man leva med ärren efter det resten av sitt liv. Mitt senaste återfall resulterade i 15 nya ärr som jag kommer få ha kvar så länge som jag lever, och det är väl ungefär lika många sekunder som jag lyckades mota bort min krisartade panikångest. 

Det är ett högt pris att betala bara för att fly från sina problem en liten stund. Det är absolut inte värt det på något sätt egentligen. Men ändå är det dit jag faller tillbaka när allt går åt helvete.  

Det är skrämmande att falla tillbaka i gamla mönster, så jag tänkte att jag ska skriva en lista med anledningar till varför jag inte ska självskada när tankarna och impulserna kommer. 

En lista tror jag är bra för att påminna oss själva om varför vi kämpar och jag behöver definitivt den här påminnelsen just nu och kanske finns det fler där ute som också behöver påminnelsen om varför vi ska hålla oss borta från självskadorna. 

 

 Lista över anledningar att inte självskada

 

1. Jag vill inte självskada för att jag vet att jag då hamnar i en ond cirkel där självskadandet bara ger mer ångest och mer självskador.
2. Jag vill ta itu med mina problem och inte fly ifrån dem.
3. Jag vill inte förstöra min fina kropp. Man har bara en kropp och den ska jag vårda, inte plåga!

4. Jag vill förhindra att någon annan i min omgivning tar efter och använder destruktiva metoder som ångesthantering.

5. Jag blir tagen på mindre allvar i vården om jag har ett aktivt självskadebeteende.

6. Det ger en hög risk för infektioner att skada min kropp.
7. Ärren kliar något djävulskt efteråt.
8. Skammen och känslan av misslyckande kommer vara lika illa som ångesten är just nu.
9. Jag vill inte såra eller skrämma de jag älskar genom mitt självdestruktiva beteende.
10. Det kommer bli svårare att hålla mig borta från självskadorna om jag tar ett återfall eftersom det triggar igång mer tankar och impulser att självskada.

11. Självskadorna är ingen lösning på mina problem.

12. Jag är en värdefull människa som förtjänar att må bra, självskada kommer aldrig ge mig ett bra mående eller ett värdigt liv. 

13. Det finns alltid ett annat val! Att självskada är inte något jag måste göra, det är något jag väljer att göra. Det valet betyder att det alltid finns något annat att välja än att skada mig själv. 

14. Det är ett missbruk, det suget jag känner är något jag måste kämpa emot för mitt eget bästa.

15. Så länge jag använder självskadorna som en krycka kan jag aldrig lära mig fullt ut att hantera min problematik. Det i sin tur betyder att jag aldrig kommer kunna nå min fulla potential i hur bra jag skulle kunna må så länge jag självskadar. 

16. Att självskada är att ge upp och tappa förtroendet för min egen förmåga att hantera situationen. 

17.  Det kan gå riktigt fel och till och med få en dödlig utgång.

18. Jag lurar bara mig själv när jag tänker att självskadandet hjälper mig att återfå kontroll över mig själv. Sanningen är att jag förlorar all kontroll när jag låter ett missbruk styra mina handlingar. 

19.  Stoltheten jag känner när jag klarar av att hålla mig fri från självskador när allt faller samman, är en av de bästa känslorna.

20. Framför allt så vill jag aldrig ge upp kampen om att hålla mig självskadefri!

 

   

 

Jag tror att det är viktigt att prata om varför vi ska hålla oss självskadefria, för tankarna om att självskada är ofta både starka och väldigt övertygande. 

Så då kan det vara bar att ha argumenten redo och listade så vi kan övervinna självskadetankarna och få riktig kontroll över våra liv. 

Så fyll gärna på listan med fler argument om att låta bli att självskada här i kommentarsfältet!

Av Sara Modigh - 9 mars 2016 13:45

Inga barn som föds in i den här välden får möjligheten att välja sina föräldrar, och jag anser att inget barn förtjänar en förälder som inte klarar av att ta hand om sina barn. 

Jag får ofta frågor om det inte är dags för mig att skaffa barn snart, och jag vet aldrig vad jag ska svara på den frågan. 

För jag känner att det vore totalt oansvarigt av mig att skaffa barn, både för det faktum att jag är så pass sjuk som jag är, men också för risken att mina problem går i arv. 


Hur ska jag kunna ta hand om och uppfostra ett barn när jag inte ens kan ta hand om mig själv? 

Hur skulle det kunna vara försvarbart för mig att utsätta ett barn för att växa upp med mig som förälder?

En mamma som gråter sig till sömns, en förälder som inte ens klarar av att göra mat till sig själv, en mor som kanske inte ens kommer kunna komma upp ur sängen på dagarna.

Vilket liv skulle det vara för ett barn?


Nej, jag tränger undan alla känslor om att vilja ha barn för barnets bästa. 

Men när de där frågorna kommer, frågorna om det inte är dags att börja skaffa barn snart så rör det upp saker inom mig.

För visst vill jag ha barn, jag vill bara inte att barnet ska ha mig. 

Jag har hört så många skräckhistorier från barn med föräldrar med psykisk sjukdom, jag vill inte att mina barn ska få samma upplevelser. 

Jag vill inte att mina barn ska behöva må dåligt, vara rädda eller oroliga över sin mamma. 

Det är inget liv för ett barn. 


Ett barn är inte heller något man kan ge upp när det blir för jobbigt, inget man kan lämna tillbaka eller sälja om det blir för mycket. 

Ett barn är ett livslångt åtagande och jag kommer alltid att vara sjuk. 

Kanske finns det en dag då jag känner att jag skulle klara av barn och familjelivet, men två år senare finns det ju ingen garanti för att jag fortfarande skulle vara kapabel till det. 

Så jag känner att jag även måste tänka på framtiden och vad som skulle kunna ske både i min MS och i min psykiska ohälsa, och det känns som om jag har oddsen emot mig.

Jag har alldeles för många sjukdomar och psykiska problem för att kunna bli helt frisk, jag har alldeles för många återfall i mitt bagage för att kunna låtsas som att det aldrig kommer ske igen. Jag vet att jag inte klarar av stress, press och krav och vad är mer stressande och krävande än att uppfostra ett barn? 

Att ha barn kräver mycket energi som jag är rädd att jag inte kommer ha.

Jag är rädd att jag inte ska orka med att ta hand om barnet, att jag inte ska ha energin att kunna leka med mitt barn.

 
Småbarnsföräldrar förlorar mycket sömn, och sömn är väldigt viktigt för att jag ska hålla samman.

Så hur hållbart skulle det vara när man tänker efter?

Inte alls!


Risken är dessutom stor att mina barn kommer ha liknade problem som mig vilket kommer göra situationen ännu mer krävande. Att ha ett barn som inte mår bra måste ju vara den mest stressande situationen för en förälder och att stå där helt hjälplös utan att kunna hjälpa sitt barn måste vara den värsta tänkbara känslan. 


Barn är inget man skaffar "bara för att" och egentligen finns det inga goda argument till varför man ska ha barn, men väldigt många argument till varför man inte borde skaffa barn. Men ändå tar folk för givet att alla ska ha barn. 

Det är ett sådant där mål i livet som man förväntas uppfylla, och de där förväntningarna krossar mig. För jag kommer aldrig klara av att vara en bra mamma. 


Av Sara Modigh - 7 mars 2016 16:15

Ibland får jag så fruktansvärt dåligt samvete för att jag mår bra. 

Eller kanske inte för att jag mår bra, utan mer för att jag gör saker som får mig att må bra. Jag känner mig som en dålig människa för att jag fokuserar så mycket på mig själv och bara göra saker som får mig att må bra. 

Jag fokuserar på att kolla på roliga serier, umgås med familj och vänner, spela spel, äta god mat, ta det lugnt, bada bubbelbad, shoppa på secondhandbutiker, skriva på min blogg och så vidare.

Ibland känner jag att jag egentligen borde fokusera på att plugga för jag känner mig inte värld att må bra.

Jag vet att jag borde ha ett jobb, jag vet att det borde ske en utveckling. 


Jag skäms över att mitt mående redan som det är börjar bli sämre igen och jag känner mig som en dålig människa som inte prioriterar att må skit och ha ett jobb istället för att må bra. 


Som den här helgen har jag haft det jättekul och umgåtts med både familj och vänner.

På fredagen så var jag och Jakob på bio med min bror och hans tjej.      

Vi var och såg på Deadpool och det var en så otroligt rolig film. Den bästa jag sett på länge.

Men inte nog med det, när filmen var slut mötte vi upp mina andra syskon och gick ut och åt mat tillsammans. 

Vi hade det verkligen jättetrevligt när vi satt där och åt och pratade med varandra om allt möjligt.

Sen kommer jag hem och så skämdes jag över att jag varit ute på både bio och ätit ute samtidigt som jag bara sitter hemma och ugglar på vardagarna. 

På lördagen gick jag och Jakob på secondhand och jag köpte en klänning.

Sen på lördagseftermiddagen träffade vi lite vänner på ett café i stan där vi satt och fikade och spelade spel i ett par timmar. Det var så otroligt trevligt och det var så kul att komma ut lite och få träffa vänner.

Men sen kommer jag hem och så skäms jag över pengarna jag spenderat som jag egentligen inte har eftersom jag inte har ett jobb där jag kan tjäna pengar. Hat jag verkligen rätten att gå ut och fika och köpa kläder när jag inte jobbar och gör rätt för mig?  


På söndagen fokuserade jag på att skriva ett blogginlägg lite snabbt innan vi skulle iväg till Jakobs föräldrar och hälsa på. 

Så jag satte mig och skrev för att jag ville hinna publicera något innan vi åkte iväg.

Bloggen betyder så mycket och ibland funderar jag på om den håller mig tillbaka lika mycket som den håller mig levande? 

Jag är rädd att förlora bloggen och när läsarantalet sjunker fylls jag av ångest och känner mig nästan ensam och övergiven. 

Jag lyckades i alla fall skriva ett inlägg och jag fick lite mer läsare och då blev jag ju glad. Men samtidigt så får jag dåligt samvete för att jag sitter vid en dator hela dagarna istället för att göra något vettigt av mitt liv. 


Vi åkte iallafall iväg till svärföräldrarna och där pratade mycket och så spelade vi spel med Jakobs syster och kusin som också var där och hälsade på.

Vi spelade DiXit, lite Alias och ett spel som heter Gloom.

Jag hade det jättetrevligt och det tror jag att de andra hade också. Jag tycker verkligen om Jakobs familj och det är så kul att spela spel med dem.

Jag kunde glömma lite av vardagens alla bekymmer en aning, så som det brukar vara när jag är ute och umgås med min familj eller mina vänner.


Men nu när jag sitter här hemma i min ensamhet helt slut efter helgen kan jag inte låta bli att tänka att jag är en dålig och självisk människa som prioriterar dessa helger framför att offra mig och lida igenom en vardag med ett riktigt jobb.

Rent psykiskt och fysiskt borde jag ju ha energin att jobba om jag kan klara tre dagar med att umgås med familj och vänner?  

Jag känner att jag inte gjort mig förtjänt av att göra saker som jag mår bra av, jag känner att jag så länge jag inte har ett normalt liv inte förtjänar att göra normala roliga saker.

Om jag är så sjuk att jag inte kan jobba borde jag ju stanna i sängen och ligga där tills jag blir frisk nog. 

 


Men samtidigt vet jag ju också att om jag bara stannar i sängen så blir jag inte friskare. 

Jag vet att jag behöver hålla igång mitt liv och göra saker.

Det faktum att jag faktiskt kan åka hem och äta hos mina svärföräldrar, spela spel på ett café, gå på bio och äta ute är bevis på en enorm utveckling och ett stort steg i rätt riktning. 

Men ändå så skäms jag över det. 

Jag är så fruktansvärt trött på att vara sjuk och må så här dåligt!

Av Sara Modigh - 6 mars 2016 14:15

Tjock, fet, rund, mullig, rultig, bastant, knubbig, fetlagd, fläskig...Ja den där listan kan göras lång

Listan på ord för att beskriva en person med lite extra fett på kroppen.

Flera av dessa ord är väldigt negativt laddade och används många gånger som ett glåpord för att göra någon ledsen.

Samhället vi lever i säger att bland det värsta man kan vara är att vara tjock. 

Det har gått så långt att ordet måste undvikas till varje pris för att inte råka göra någon upprörd.

Men min fråga är, gör inte det saken värre i längden?


Blir det inte värre när man bekräftar att det är så fruktansvärt hemskt att bli kallad tjock att vi slutat använda dessa "kränkande" ord. När vi sitter och skriker om hur vårdpersonal ska få sparken för att den kallat en patient rund, säger vi inte då till personen som tog illa vid sig att det faktiskt var den värsta förolämpning en person kunde ge? 


Anledningen till att jag skriver detta är för att jag för ett tag sedan läste det här inlägget i en grupp på Facebook
 


Jag tycker att det här är så mycket överreaktion samlat på ett och samma ställe och det gör mig illa till mods att så många människor samlas för att skrika och gapa efter en person för att den kallat en något större kvinna för "rund".

Jag ser bara hur den här kvinnan och alla andra kvinnor runt omkring får lära sig att det är det värsta man kan säga till någon. Att den är rund, som i min mening är ett av de "snällare" orden för någon som har lite extrafett eller är överviktig. 


Låt oss titta närmre på några av kommentarerna om personen som sa "Du är rund":


"Vad i helvete? Det där måste anmälas."
- Anmälas för vad? För det första vet vi egentligen ingenting om hur situationen såg ut när denna kommentar ägde rum. 
Vi vet ingenting om personalens uppsåt med kommentaren och vi vet inte heller om kommentaren var relevant i situationen eller ej.

Det vi vet är att en kommentar har ägt rum och det är kommentaren "Du är rund"

Att just ordet "rund" används säger mig att personen ifråga undvikit ord av hårdare karaktär som till exempel fet, fläskig eller tjock vilket i mina öron tyder på att kommentaren inte var illa menad. 

 

"Idiot personal, jävla mobbing!!!"

-Idiot, ja det kanske är möjligt. Som personal ska man ju se till att de patienter man har hand om mår så bra som möjligt. Jag kan hålla med om att det i detta fallet var klantigt och kanske rent av idiotiskt att kalla en patient som tydligen mår så dåligt över sin vikt för just "rund".

Men mobbning? Nej, det håller jag inte med om! För det vi vet är fortfarande bara att EN kommentar har ägt rum. En enstaka handling är inte mobbning.

Mobbning är att under en lång period regelbundet bli utsatt för kränkningar från någon eller några människor i sin omgivning. 

Men det finns ingen antydan om att det så är fallet i trådstartarens inlägg. 

 

 

"Har själv arbetat på specialistboende, och DETTA är fanimej inte ok nånstans! Vilket klantarschel...  
Hade nån hos oss sagt detta, då hade vi fått sparken omedelbart!"

 - Klantigt sagt, ja absolut med tanke på hur patienten reagerade. Men det är kanske inget som personalen hade kunnat förutspå innan. Det är ju lätt att vara efterklok och så här efterhand kanske personalen tänker en extra gång hur den tilltalar just den här patienten.  

Men som sagt vet vi ju fortfarande inte  heller i vilken situation denna kommentar uppstod. 

Kanske var de så att personalen skulle ta ett blodtryck och upptäckte att de behövde hämta en större blodtrycksmanschett och det var en förklaring? Vi vet ingenting. 

Att få sparken för att man säger att någon är rund tycker jag låter otroligt överdrivet.

 

 


"Har du nån anhörig som kan hjälpa dig? Att säga sådant i en sådan miljö är ren elakhet. Han eller hon har psykopatiska drag. Det är lätt att säga åt personen att dra åt h-e men det är ju inte så enkelt" 

- Ren elakhet är självklart en möjlighet, jag har stött på en stor del ganska ignoranta och okunniga personer inom psykiatrin. Men jag vet också att man när man mår dåligt suger åt sig som en svamp och tar åt sig av saker som kanske inte ens är menat som något elakt.


Att få höra minsta antydan till att man är överviktig är tydligen en öm punkt hos den här personen, så därför är det ju rimligt att tänka att personen tolkar sådana här kommentarer som en personlig förolämpning. Kanske hon till och med läser in lite mer i kommentaren och tar åt sig extra mycket just därför.


Reaktionen på ordet "rund" är inte en sund reaktion i min mening.

 

Jag tycker inte heller att det känns bra att personer börjar slänga ur sig kommentarer om att personalen ifråga har "psykopatiska drag".


För alla människor som går på denna jord har någon gång i sitt liv råkat säga något klantigt eller något som misstolkats så att någon har blivit ledsen.

Det innebär inte på något sätt att man har tendenser av att vara drabbad av psykopati.

 

_________________________________

 

Alla dessa kommentarer spär i min mening bara på känslan av att ha blivit utsatt för en fruktansvärd förolämpning. Men i själva verket rör det sig enbart om ett adjektiv som beskriver en kroppsfigur. 

Hade detta inlägg istället rört sig om att någon blivit kallad lång tror jag knappast att det hade blivit sådana här ramaskrin i kommentarsfältet. 

När allt kommer omkring så handlar det ju egentligen bara om vår syn på att vara tjock och att det är något fruktansvärt. Så fruktansvärt att minsta antydan om att man är detta fruktansvärda ses som den värsta förolämpningen.

   

Av Sara Modigh - 3 mars 2016 22:30

På Facebook finns det människor av alla dess slag. Vissa skriver nästan aldrig statusuppdateringar och andra skriver ut varenda liten detalj i sitt liv. 


Den senaste tiden har jag märkt att det nästan blivit som en grej att skratta åt människor som delar med sig av lite väl mycket detaljer ur sina liv. 

Men samtidigt så kan jag ändå tycka att den öppenheten är bra. Det är bra med människor som vågar vara öppna, det är skönt när man kan känna igen sig och man känner att man är inte ensam om att vara med om knäppa, pinsamma, roliga eller konstiga saker. 


Vi är alla människor och vad är egentligen för mycket information?


Är det fel att prata öppet om sjukdomar, mediciner, kroppen, bajs, sex, känslor och tankar? Är det fel att ställa frågor eller ha funderingar?


Det tycker inte jag!


Jag tror att det är bra att kunna vara öppen. När man är sluten och inte vågar be om råd och tips så tror i alla fall jag att livet blir svårare än det behöver vara. Jag tror att en generell öppenhet i tillvaron bidrar till att fler vågar fråga och vågar prata öppet om allt.


Så låt oss alla förundras i fenomenet Facebook och den otroliga öppenhet som där finns ;) 

 

             

 Jag tycker det är skönt när folk kan bjuda på sig själva. 

För ungefär ett år sedan skrev jag om det pinsammaste jag någonsin varit med om och det är faktiskt skönt att kunna vara öppen och bjuda på sig själv.

Har ni någon sådär roligt härligt pinsamt ni vill dela med er av? Lämna gärna en kommentar :) 

Av Sara Modigh - 1 mars 2016 12:00

Detta var kanske inte den roligaste starten på en ny månad, men sånt är livet ibland.
Jag var och träffade min läkare idag för den där vanliga halvårskontrollen som görs för att kolla läget och hålla sig uppdaterad kring vad som händer i min MS.

Tyvärr var det inte enbart glada besked den här gången, men det mesta såg ju "bra" ut som tur var.

De svårigheter som man kunnat se tidigare, med en liten försämring i vänster sida, var fortfarande synliga men ligger stabilt på samma nivå som tidigare. 

Jag har inga större problem i vardagen egentligen mer än att jag är trött, har massa myrkrypningar, får mina nervsmärtor, har svårt att kissa på morgnarna, lite problem med yrseln, är väldigt värmekänslig

och så vidare. 

Men allt det där är väl ungefär som vanligt, alltså så som det varit de senaste två åren.

Jag har vant mig vid det och det har ju blivit en del av livet, men bara för det vill man ju inte att det ska bli värre.

Tyvärr är det som så att jag nu har blivit JC-positiv, det innebär att jag nu har ett virus i kroppen som kan reagera negativ tillsammans med den bromsmedicinen jag har idag.

Viruset ligger latent hos de allra flesta människor och ger inga symptom alls. Men när man av någon anledning, som till exempel sjukdom eller med hjälp av mediciner, får ett sänkt immunförsvar kan det här viruset ge upphov till en väldigt dödlig sjukdom som heter Progressiv Multifokal Leukoencefalopati, förkortat PML.

Nästan alla som drabbas av PML dör inom loppet av ett år.  

Detta innebär ju att det är en ökad risk att fortsätta använda Tysabri om mina JC-värden fortsätter att stiga.


Enligt studier så är de första två åren relativt riskfria så jag kommer förmodligen kunna ta Tysabri i två år till så länge inte antikropparna mot JC-viruset i mitt blod ökar för mycket.

Men redan nu pratade min läkare lite om att jag så småningom kommer behöva byta medicin och att det då är möjligt att det lutar åt Mabthera. Ännu en medicin som man får via dropp, men som man får en gång i halvåret istället för var fjärde vecka.

Jag kommer också från och med nu få göra en kortare magnetkameraundersökning var tredje månad utöver den mer genomgående MR-undersökningen som görs årligen. 

Detta för att då hålla koll på vad som händer i hjärnan och snabbt kunna se om något står galet till.

Det nämndes också under besöket att de synvillor jag haft under ett tag kan röra sig om någon form av epileptiskt anfall, detta var dock mycket osäkert då det bara pågått under en period och sedan dragit sig tillbaka igen. Men detta fenomen finns tydligen dokumenterat hos MS patienter sedan tidigare, även om det är ett ovanligt symptom. 

Jag är väldigt glad över att det har gått tillbaka, för det var rätt jobbigt när jag hade massa synvillor hela tiden och tillslut blev helt osäker på om det jag såg verkligen var det jag såg eller om det egentligen var något annat. 

Men just ordet "epilepsi" låter ju lite skrämmande så jag hoppas ju att det inte är det.

Läkaren ville inte säga så mycket mer i ett så tidigt stadium, utan vi avvaktar och ser om det kommer tillbaka eller inte. 

Sen tyckte hon också att det vore en bra ide att ta lite prover för att se om min trötthet kan ha någon annan förklaring så jag ska få ta lite prover på sköldkörtel, B-12 och D-vitamin för att se att allt ser normalt ut.

Det känns ju lite jobbigt nu såklart, det är ju tråkigt när sådant här händer. Men samtidigt visste jag ju att jag skulle bli JC-positiv förr eller senare. Men jag hade ju hoppats på mycket senare.

Nu är det enda jag kan göra att hoppas på att nivåerna håller sig bra så att jag kan fortsätta med Tysabri så länge det bara går. 

En kvinna som fått dropp samtidigt som mig jag några gånger berättade att hon hade vart JC-positiv ända från början av sin behandling och ändå kunnat gå på Tysabri i 8 år. Så jag hoppas ju att det kommer gå lika bra för mig. 

Det skulle kännas så tråkigt om Tysabrin inte längre är en möjlig behandling och ingen av de andra behandlingarna kan ge lika stor positiv effekt.

Jag vill ju leva i många år till och om jag inte kan bromsa min MS-ordentligt så kommer ju mitt liv se väldigt annorlunda ut.

Jag vill inte bli sämmre, jag vill inte bli sjukare. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!


Fan att jag redan blivit JC-Positiv.

 

Jaja, inte mycket att göra åt.

Bara att acceptera och gå vidare som med all annan skit här i livet.



Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards