En sak som jag har fått vänja mig vid är att ständigt få mina bilder borttagna på diverse sidor på internet. Inte för att jag lägger upp några fruktansvärda bilder, utan för att jag lägger upp bilder på mig själv. Bilder där mina ärr är synliga.

Men jag är ingen våldsbeskrivning, jag är inget uppmanande till brott och jag är inget hets mot folkgrupp. Jag är bara jag. En ung tjej med ett förflutet där självdestruktivitet var en del av mitt liv. 

Hade det rört sig om bilder på öppna, blödande sår så hade jag kunnat förstå. Men när det rör sig om bilder där man bara ser lite ärr så blir jag upprörd. För det är så min kropp ser ut efter sjukdomen, det är så jag alltid kommer se ut. Ärren kommer alltid vara en del av mitt liv. 

Precis som någon om har en annan sjukdom och måste genom gå en operation kommer leva med ärren efter sin sjukdom, kommer jag alltid leva med mina. 

Ärren på mina armar är flera år gamla och det som syns är bara rester från mitt förflutna. Det som syns är ärren efter en mycket svår period i mitt liv. En period då jag var så sjuk att jag trodde att självskadorna var min räddning. 

Det är spåren som sjukdomen har lämnat efter sig och de spåren kommer jag alltid behöva leva med. 
Är det rätt att kräva att jag på grund av att jag varit så svårt sjuk som gömmas och förvaras i ett mörkt hörn resten av mitt liv? Ska mitt liv inte få levas när jag äntligen tagit mig ur detta svåra självskadebeteende? Ska inte jag få ha fina klänningar? Ska inte jag få åka och bada? Hänga på stranden med mina vänner eller ens lägga upp en helt jävla vanlig bild på mig själv? 

Livet är inte alltid vackert, allt är inte frid och fröjd och det kommer aldrig gå att skydda en hel värld från att tro att se detta. Jag förstår att det finns gränser och jag håller med om att det finns olämpliga saker. Men lite ärr? Är det verkligen där man ska dra gränsen? 

Man ser bilder på döda barn som cirkulerar, men en vanlig bild på mig i kortärmat är för hemskt för internet? 

Då börjar man ju fundera på vad det verkligen är som ligger bakom?

Är ärr verkligen så hemska eller är det för att det handlar om ärr från en psykisk ohälsa? 

Handlar det egentligen om att det fortfarande finns kvar så många gamla attityder från förr om att psykiskt sjuka ska gömmas undan och hållas åtskilda från de friska människorna. 

Psykisk ohälsa får inte synas, för syns det inte så finns det inte och finns det inte behöver man inte bekymra sig. 

En kommentar som regelbundet dyker upp i diskussioner om psykisk ohälsa är den om att barnen i Afrika har det så mycket värre. 
  

Jag kan inte ens räkna gångerna jag fått höra just den där kommentaren om barnen i Afrika när jag har pratat öppet om hur det är att leva med psykisk ohälsa. Det är en kommentar som både är förminskande och väldigt kränkande. Den tar ifrån mig rätten att uttrycka mina kännslor och den förminskar min problematik och det helvete som jag lever i. 

Även om det skulle vara så att barnen i Afrika har det så mycket värre så gör ju det inte mina problem lättare. Det finns ALLTID någon som har det värre. Hur illa man än har det så finns det dem som har det värre än så. Det gör ju inte att det på något sätt blir lättare för mig. Mina problem blir ju inte mindre eller lättare för att någon annan har det ännu mer svårt än vad jag har det. 

En sådan kommentar gör snarare mina problem värre då det är ett sätt att skamma mig och min ohälsa. 

Det du säger med en sådan kommentar är egentligen att jag inte har rätten att må dåligt, att det inte alls är synd om mig och att jag borde tänka på människor med (enligt dig som kastar ur dig kommentaren) "verkliga problem". 

Jag förstår verkligen inte varför så många människor känner sig manade att slänga ur sig den där kommentaren när någon pratar om psykisk ohälsa. Vad vinner ni på det? 

En annan kommentar man ofta får slängd på sig är kommentaren om att man bara är ute efter uppmärksamhet.

Varför? 

Skulle ni säga så om det var någon med en fysisk sjukdom som pratade om hur det var att vara drabbad av den sjukdomen?  Nej det skulle ni säkerligen inte!

Jag har aldrig någonsin fått höra att jag bara söker uppmärksamhet när jag pratar om hur jag mår i min MS, och inte heller har jag fått höra att jag bara använder min diagnos för att fiska likes på Facebook när jag pratar om den. Jag har heller aldrig fått höra att jag ska tänka på barnen i Afrika när jag pratar om min MS. Hur kommer det sig egentligen? Varför är det "finare" och mer värdigt att ha en fysisk sjukdom än att ha en psykisk? 

Varför ska man skammas in i tystnad som psykiskt sjuk och höjas till skyarna när man kämpar mot en fysisk sjukdom?

Varför får vi under 2000-talets Sverige fortfarande medelanden som dessa:

 ( Mer av den här konversationen kan du läsa i det här blogginlägget: Fuck you dumbass! )

Hur kan denna medletida syn på vad psykisk ohälsa är fortfarande leva kvar? Hur kan människor

år 2016 fortfarande inte ha fattat grejen?  Är det verkligen så svårt att förstå? Det spelar ingen roll om krigsoffer och barn i afrika har det jobbigt. Jag blir inte mindre sjuk för det! Jag blir lika lite frisk från min Multipel Skleros av att det krigas och barn svälter ihjäl, som jag blir frisk från min psykiska ohälsa av att "barnen i afrika har det värre". 

Det vill säga inte frisk alls av det. För tro det eller ej så gör krig och svältande barn ingen frisk, och bara för att någon annan har det värre gör inte det alla andras liv enkla och bra. 

Så kan vi inte en gång för alla sluta jämföra eländen?  Livet är ingen tävling om vem som mår sämst, och att må dåligt är inte en sak enbart berättigad till vinnaren av den nämnda tävlingen.

Avslutningsvis vill jag bara säga det att om ni är så oroliga över barnen i Afrika så hoppas jag verkligen att ni bidrar med det ni kan för att hjälpa dessa barn. Gör ni inte det så rekomenderar jag er varmt att bli fadder åt ett barn så ni kan hjälpa ett barn ur fattidomen och ge barnet möjlighet till studier och en bättre framtid.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att Multipel Skleros är en muskelsjukdom. Nej nej nej, och åter igen nej. Ni har fel! Multipel Skleros är en sjukdom som påverkar nerverna i hjärnan och ryggmärgen, inte några muskler.

MS är en autoimmun sjukdom vilket innebär att kroppens egna immunförsvar attackerar och förstör  delar av den egna kropp. I detta fallet delar av nerverna kallat myelin. Myelinet fungerar som en slags isolationslager runt nerverna för att hjälpa nervsignalerna att färdas snabbare. När immunförsvaret då attackerar myelinet så skapas inflammationer vilket gör att nervsignalerna saktas ner eller inte kan komma fram alls. Man får en skada på nerven vilket leder till en rad olika symptom eller problem beroende på var i hjärnan/ryggmärgen skadorna uppstår. 

När man har den formen av MS som jag har så kommer och går inflammationerna och man har perioder när man mår bra och sen perioder med nya inflammationer då man blir jättedålig. Det kallas då skovvist förlöpande Multipel Skleros. 

När man drabbas av en ny fas med inflammationer i hjärnan så kallas det för ett skov. När man har ett skov uppkommer alltså en ny inflammation och man blir akut dålig. 

Myelinet börjar brytas ner på grund av inflammationen och problem uppkommer av att nerverna inte längre kan föra information som de ska. Det är spåren efter dessa inflammationer som de söker efter när jag gör mina magnetkameraundersökningar. När man tittar på hjärnan med hjälp av en MR kan man se ärren efter skadan som inflammationen gjort som små vita prickar. Dessa ärr kallas för plaque eller MS-plack och kan bli upp till 2 cm stora. Alla inflammationer lämnar dock inte några spår efter sig, men ju längre man har sjukdomen desto svårare är det för hjärnan att återhämta sig. 

Det är därför viktigt att försöka bromsa sjukdomen så mycket som möjligt för att underlätta för kroppen att läka de skador och inflammationer som har uppstått. Tyvärr kan inte allt läkas och det är då man får lära sig att leva med de skador man har. Jag måste till exempel acceptera de faktum att jag har nervsmärtor, har problem med yrsel och verkligen inte tål värme. 

Så det är alltså dessa skov som man försöker bromsa med de mediciner jag har behandlats med.

Vid varje nytt skov är det en ny nerv som har inflammerats och skadats och man upplever då nya symptom. Men man kan också få tillbaka gamla symptom från äldre skador. 

Detsamma kan hända även utan skov om man till exempel utsätts för mycket stress. Det kallas då pseudoskov eller spökskov. Vilket betyder att man mår dåligt och får ett slags skov utan aktiv inflammation. 

Det kanske låter lite rörigt och komplicerat? Men jag ska försöka förklara det lite enklare och så låtsas vi att MS är en förkylning. 

Man börjar en dag med att man får så fruktansvärt ont i huvudet. Det kommer från ingenstans och man blir helt chockad och fattar inte vad som hänt. Men efter några dagar försvinner det. 

Några månader går och helt plötsligt vaknar man av att huvudvärken är tillbaka men denna gången också med en smärta från halsen. "Vad är det som händer med mig?" tänker du och blir lite rädd. 

Eftersom du nu börjar bli orolig så söker hjälp och får diagnosen "Förkylning" en diagnos som är kronisk och utan bort. Men som går i skov. 

Med jämna mellanrum uppkommer ett nytt symptom. Ibland när du haft en riktigt stressig och jobbig period kan du känna hur det där "halsontet" kommer tillbaka och huvudvärken ja, den lever du med dagligen.   

Vet inte om det där gjorde saken bättre och fick det att bli lättare att förstå. Men jag hoppas att någon i alla fall lär sig att MS inte är en muskelsjukdom.

Jag antar att så många tror att MS är en muskelsjukdom är för att det för det mesta är en osynlig sjukdom, det vill säga en sjukdom där problemen inte syns på utsidan. Det är ju först när nerver som är viktiga för funktionen att röra sig påverkas som det syns att man är sjuk. Det är sant att många med MS får svårt att gå och tillslut hamnar i rullstol på grund av sin sjukdom. Men det är inte för att musklerna är sjuka, utan för att nerverna som ska skicka information till musklerna inte fungerar som de ska. 

Hjärnan styr precis allt i vår kropp och därför kan man få en uppsjö av konstiga symptom. 

Jag begär självklart inte att alla ska kunna allt, men just Multipel Skleros som ändå är en så pass vanlig sjukdom att här i Sverige, så vanlig att det är 1 på 500 som är drabbade av någon form av MS.

Då borde man ju åtminstone veta att det är hjärnan som är sjuk och inte musklerna. 

Ibland önskar jag att jag skulle kunna få byta hjärna med någon, eller åtminstone få besöka någon annans hjärna. 

Inte för att jag vill byta liv eller vara någon annan, utan för att jag är så nyfiken på hur det är där inne. 

Min hjärna är så överfylld av tankar och känslor så jag han hoppa från en tanke till en annan i ljusets hastighet. Men när man tittar på andra människor känns det som det är helt tomt där inne, de verkar så obekymrade, så befriade från kaoset och verkar aldrig ha miljoner konstiga eller knäppa tankar så som jag har cirka hela tiden. 

Jag har nog aldrig i hela mitt liv kunnat läsa en bok, titta på en tv-serie/film/tv-program utan att tappa fokus. Säg att jag ligger och tittar på något och så dyker det upp ett får. 

Då kan mina tankar gå såhär:

"Får har ju mormor utanför sin trädgård, undra hur många de är? Jakob försöker ju räkna dem, visst sa han 48? 48! Det skulle mamma ha fyllt i år om hon levt nu. Tänk om mamma faktiskt hade levt, undra vad hon hade gjort då? Säkert vart ute med Frodo. Jag kanske också ska skaffa en hund. Det skulle ju kunna vara lite mysigt. Fast nej, jag skulle aldrig orka med det. Fy för att gå ut när det är kallt och när det regnar, hahah jag kommer ihåg den där gången då det var översvämning så jag inte kunde ta mig till skolan, skolan, plugga, borde verkligen försöka plugga min jävla körkortsteori någon gång, fan vad dålig jag är. Varför måste mitt liv vara så svårt? NEJ, inte tänka så. Du kämpar och gör det bästa av situationen". 

Sen skrattar Jakob till lite och jag förs tillbaka till verkligheten och inser att jag har ingen aning om vad som hänt den senaste minuten av programmet. 

Jag riktigt fastnar i mina egna tankar och blir som bedövad för allt som händer runt omkring mig. Det är rätt skönt i vissa situationer, men fruktansvärt irriterande i andra. 

Jag hatar att jag inte alltid kan följa med i ett samtal och att jag missar roliga saker i mina tv-serier,

men det är skönt att glida in i sin egen hjärna när man åker buss ensam, ska åka långt med bil eller ligger i sängen och försöker sova. 

Att bara låta tankarna vandra kan kännas som en befrielse när man har kämpat emot dem en hel dag för att försöka hålla fokus på verkligen. 

Fettet fungerar som en bra isolering

Det blir mjukt att sitta

Mysigt och mjukt att krama

En stor statistisk genomgång visar att personer med lättare övervikt (BMI 25-30) lever aningen längre än smala personer.

Man kan använda valkarna till att bära/hålla fast saker när händerna är upptagna

Man ser yngre ut

Man blir väldigt snygg i korsett

Du sparar pengar på kläder eftersom dyra märkeskläder och jeans inte finns i din storlek.

Man har lite att ta av om man blir sjuk, hamnar på en öde ö eller när zombieapokalypsen kommer

Man slipper se sina fula fötter

Tjocka har större chans att överleva som hjärtsjuka än smala.

Man kan äta vad man vill utan att vara rädd att bli tjock, för det är man ju redan 

Behöver mindre vatten i badkaret när du badar, din kroppshydda tar upp tillräckligt stor plats, miljövänligt

Man kan sätta sig på sina fiender så de dör.

Studier visar att fett skyddar mot bland annat infektioner, cancer, lungsjukdom, hjärtsjukdom, benskörhet, anemi, högt blodtryck, reumatoid artrit och typ 2-diabetes. Överviktiga med diabetes 2 har större chans för överlevnad än smala.

Hej "Miranda", Jag såg nyss en kommentar du skrivit i en grupp på Facebook som jag tyckte var aningen märklig och väldigt otrevlig. Du vet en sådan där kommentar som gör att man reagerar och tänker; hur fan tänkte människan där? Det du skrev var "ska man ska skära sig så ska man göra det ordentligt". 

Jag undrar lite vad du menar med "ordentligt"? Hur gör man för att skära sig ordentligt? Vad innebär det? Vad är målet man ska nå för att det ska klassas som ordentligt? Och framför alls, vad är det du försöker få fram med din kommentar? 

Det finns så många frågor, men jag tvivlar på att dina svar skulle vara av betydelse. 

För en kommentar som den du skrivit uppvisar att du är en människa i total brist på både kunskap och empati. 

Jag har personligen fått just den där kommentaren väldigt många gånger. "Skär dig ordentligt".

Jag blir lika förvånad varje gång, för vad är egentligen ordentligt? Ja, enligt de flesta av er som säger sådär brukar ju "ordentligt" vara synonym till att skära sig så man måste få ex-antal stygn och gärna nervskador, för att visa att man verkligen menar allvar. 

Men vadå "menar allvar"? Alla självskador är ju allvarliga. Alla självskador är ett stort tecken på att personen mår väldigt dåligt. När det går så lågt att personen faktiskt skadar sig själv för att den mår väldigt dåligt, så är det fruktansvärt att någon som du får för sig att sitta och hetsa personen till att skada sig mer för att den inte gjort det "ordentligt"

Det är också ofta man som självskadare får höra att man ska skära sig ordentligt så att man dör av det. 

Men döden är ju väldigt sällan målet i ett självskadebeteende, faktum är ju att självskadebeteenden till största delen handlar om att försöka överleva. Hade döden varit målet hade det funnits så många bättre alternativ.

När man självskadar handlar det ju om att återfå kontroll, att ersätta en smärta med en annan. Det handlar om att distrahera tankar och att få utlopp för ångest, depression, ledsenhet, frustration eller vad nu personen har för negativa känslor som hen inte kan hantera. Det handlar inte om att skada sig så mycket som möjligt, utan det handlar om att "lösa ett problem". Eller snarare skjuta upp det till senare då självskadandet faktiskt inte fixar några problem även om det känns som det hjälper för stunden. 

Man kanske självskadar för just den där korta känslan av befrielse, det handlar kanske om att göra en destruktiv handling för att kunna ta sig igenom stunden. Eller också så är det kanske är ett rop på hjälp eller ett sätt att straffa sig själv på. Det kanske är ett sätt för personen att uttrycka sig på när orden inte räcker till? Anledningarna till att någon självskadar kan vara många, och de ser förmodligen olika ut för varje person du frågar. 

Men du skulle aldrig fråga, eller hur? Du kunde ju inte bry dig mindre om vad ett självskadebeteende faktiskt är och varför människor drabbas av ett sådant beteende. Du tycker ju bara att man ska "skära sig ordentligt".  

Det är en attityd som är otroligt skrämmande att den existerar, men det som framkommer senare i det här kommentarsfältet skrämmer mig nog ännu mer.

Du har alltså någon gång i ditt liv jobbat inom psykiatrin?! Jag förstår verkligen inte hur människor med sådan attityd som du uppvisar här, får jobba inom psykiatrin. Människor som du är inga människor som vi som är sjuka ska behöva förlita oss på och vända oss till när vi är i en kris. 

Det sorgliga är att det är inte första gången jag stött på människor som jobbar inom psykiatrin med liknande attityder. 

Jag kan ju tycka att om man jobbar inom psykiatrin borde man förstå att det inte är djupet på en självskada som avgör, det är inte mängden sår som visar vem som är sjukast och det är inte graden på hur allvarlig en självskada är som är väsentlig i att avgöra hur man behandlar en annan människa. 
Bara det faktum att någon mår så dåligt att de är desperata nog att tillfoga sig själv en skada är allvarlig nog. Att som någon som (enligt din egen utsaga) har jobbat inom psykiatrin sitta och hetsa dessa personer till att skada sig mer och allvarligare, eller för att säga det med dina egna ord  "skära sig ordentligt", är nog bland det vidrigaste jag läst. 

Att du dessutom använder frasen "Då borde du lägga in dig på psyket", som en form av härskarteknik över personen som ifrågasatte hur du med den vidriga attityd du har, har behandlat de patienter som tyvärr råkat ha oturen att komma i kontakt med dig inom psykiatrin tycker jag är väldigt illavarslande. 

Jag förstår faktiskt oron som personen uttrycker, för vem vill lägga sitt liv i händerna på någon som sitter på Facebook och hetsar andra i samma situation in i allvarliga självskadebeteenden. Vem vill söka hjälp och stöd hos någon som hånar problemen och beter sig så fruktansvärt respektlöst mot personer i samma situation? Vem vill bli behandlad av någon som tycker att det är passande att antyda att alla som du tycker är korkade ska läggas in på psyket.

Vi som är drabbade av psykisk ohälsa är inte dumma eller korkade, att ifrågasätta hur du beter dig på Facebook mot personer som du skulle ha kunnat jobba med att hjälpa, är faktiskt otroligt relevant. För det du gör på Facebook speglar just dig och dina åsikter. Och i detta fallet rörde det sig om åsikter som inte hör hemma hos någon inom psykiatrin för patienternas säkerhet. 

Ditt argument att personen som skrev det borde läggas in är bara ytterligare ett bevis på hur bristande din förståelse för psykisk ohälsa är. 

Jag hoppas innerligt att du aldrig någonsin kommer jobba med människor igen, framför allt inte sjuka människor. Jag hoppas också att du inte för vidare dina fruktansvärda åsikter till din dotter. 

Jag önskar innerligt att du kan förstå hur allvarligt det faktiskt är att skriva sådär på Facebook eller säga sådana saker till en person i ett självdestruktivt beteende. Just dina ord kan bli drivkraften bakom ett långt och mycket svårt självskadebeteende där målet blir att tillfoga sig själv allvarlige och allvarligare skador. För man räknas ju inte om man inte skadar sig själv så svårt att man nästan dör av det? 

Jag hoppas dessutom att ingen i din närhet någonsin drabbas av psykisk ohälsa, för jag tycker verkligen synd om personer som är sjuka och dessutom måste handskas med fördomsfulla, empatilösa, trångsynta och vidrigt elaka personer som dig. 

Du är en bidragande del i det förtryck som sker av psykiskt sjuka människor, du är en del av de som upprätthåller ett system där personer med psykisk ohälsa skammas in i tystnad. Du är en bidragande faktor till att människor inte vågar söka hjälp och du hjälper till att befästa fördomar och sprida hat mot personer med psykisk ohälsa.

Så min slutliga fråga till dig är åter igen, vad är att skära sig ordentligt och vad är syftet med din kommentar? 

Jag har lite tråkigt så jag har valt att sitta och svara på några totalt onödiga och säkert helt ointressanta frågor. Fast jag personligen kan tycka dessa frågor är rätt roliga att läsa vad folk svarar på för man får lära känna en helt annan sida av människan ifråga. Så ni får gärna svara i kommentarerna. Skulle vara intressant att veta lite mer om er läsare :D

Fullständigt namn? Sara Malin Modigh 

Ålder? 25 år, men ser ut som 23 och känner mig som 90 ;) haha

Favoritfärg? Grön skulle jag tro, men gillar även gul och orange.

Skulle du helst vilja vara en katt eller en hund? Jag skulle nog hellåst vilja vara en katt för jag tror jag är mest lik en katt som det är. Envis och viljestark, går min egna väg och lyssnar inte på vad andra säger.

Om du vore en superhjälte, vem skulle du vara? Oj, svår fråga. Finns så många coola superhjältar. Har hört ett par gånger att jag är en riktig Wonder Woman så det ligger kanske något i det? Hon är en cool och stark kvinna så det vore ju en ära att få vara henne.

Vilken ställning sover du i? Jag sover som en blandning på sidan och på magen, fast mest på mage.

Vilka tre saker är viktigast för att du ska vara lycklig? Positiva, glada och trevliga människor i min omgivning, skratt och bra intressen

Hur konstig är du på en skala från 1 till 10? Hmm... Sju kanske? 

Lägg upp en bild på den första bilden i din kamerarulle? okidoki

 Vilken artikel från Wikipedia har du nyligen läst? Den här artikeln om John Eleuthère du Pont: 

https://en.wikipedia.org/wiki/John_Eleuth%C3%A8re_du_Pont

 Om du var tvungen att tatuera dig något på pannan, vad skulle det vara?
Någon form av hennamönster skulle jag tro

Vilka är dina favoritcornflakes? Special K Red Berries, helt klart!

Om du kunde resa i tiden, skulle du välja framtiden eller förfluten tid? Oj, ännu en väldigt svår fråga. Det okända med framtiden skrämmer mig, men samtidigt är det också en stor nyfiken het i att få se utvecklingen som sker med världen. Men det förflutna är också intressant och jag tycker det vore spännande att få uppleva hur det var att leva innan all den moderna teknologin tog över. Kanske åka tillbaka och träffa förfäder? Fast i framtiden kan man ju också träffa på avlägsen släkt.

Men jag tror nog ändå att jag skulle vilja åka bakåt i tiden, för då vet man lite mer vad man kan vänta sig. 

Vilket djur tycker du är mest skrämmande? Getingar! Jag avskyr dessa vidriga varelser så otroligt mycket. Jag är lätt överkänslig mot sticken och jag har fått otroligt många, speciellt som barn då vi hade mycket getingar i vår trädgård. En gång blev jag stucken i ansiktet och fick sitta på akuten i flera timmar för att få allergitabletter för att hjälpa svullnaden att gå ner. Den fick jag vara hemma från skolan i tre dagar innan jag såg normal ut igen. 
Det är en stor skräck för mig att bli stucken av en geting efter den upplevelsen.

Vilken färg var ditt barndomshem? Vitt med blåa fönsterluckor

Vilken kändis skulle du vilja spendera en dag med? Hmm, har inte så många idoler direkt. Men jag skulle nog välja någon av de Youtubekändisar jag följer. Typ Mantrousse, MojoOnPC eller Grav3yardgirl

Men om de inte räknas som kändisar så skulle jag nog välja Melissa McCarthy för hon verkar vara en rolig människa. 

När jag gick i låg-mellanstadiet fanns det en period då vi lekte något som kallades för "pussleken". 

Den leken gick ut på att killarna skulle vara jagare och tjejerna skulle skulle bli jagade.

Ena rasten var det killarna som jagade och nästa rast var det tvärt om och då fick tjejerna fånga killar. 

När man fångade någon sattes den personen i "fängelse" och var tvungen att pussa någon av vakterna för att bli fri. 

Jag minns så väl en gång då jag stod och vaktade "fängelset" och killen som jag var så kär i hade blivit fångad. Han tittade på de olika tjejerna som stod och vaktade och valde att ge mig pussen för att bli frisläppt. Känslan att bli vald av killen som jag var så kär i var en sådan lycka. Jag minns fortfarande att jag var så glad att jag nästan grät av lycka när jag kom hem från skolan den dagen.

En känsla jag aldrig någonsin haft innan. För jag har aldrig varit den som blir vald först.

Jag har aldrig varit den personen som blir vald först på idrotten, jag har aldrig varit den som är prioriterad och jag har aldrig fått känna mig speciell. Men just där och då fick jag uppleva känslan av att bli vald.

En känsla jag aldrig tidigare hade känt och aldrig känt igen. 

För jag har alltid varit och kommer förmodligen alltid vara den där lite udda och utstötta tjejen som bara står bredvid och tittar på när alla andra lever sina liv. Jag har aldrig riktigt känt mig som en del av allt, jag har aldrig passat in och jag har aldrig varit den som blir vald av någon. 

Ofta så känner jag mig allt som ett andrahandsval, jag har alltid den där känslan av att jag inte räcker till, att jag är inte bra nog och att jag är inte den bästa på något eller för någon. 

Visst är jag säkert en stor del i mångas liv, någon som skulle bli saknad och någon som folk tycker är trevlig att umgås med. Men jag är också den personen som så många ånger i mitt liv blivit bortvald så  fort något bättre har dykt upp.

Att bli bortvald på det sättet gör så otroligt ont och även om detta mestadels var när jag var liten så gör det fortfarande ont. 

Kanske är det så att känslan av att känna sig vald inte kan infinna sig hos mig för att jag innerst inne inte tycker att jag förtjänar att bli vald? Något jag känner för att jag på något vis vuxit upp med den där attityden att personen med psykisk ohälsa är mindre värda, att jag är en jobbig och krävande människa. Eller för att jag så många gånger i mitt liv fått höra att jag kan göra saker så mycket bättre om jag bara försöker, detta trotts att jag redan kämpat på full kraft. Det känns som jag aldrig nått de förväntningar som har funnits på mig och det gör att jag inte känner mig värd att älskas eller ens vara den som blir vald.