En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 1 juni 2016

Mentalsjukhus och deras tortyrbehandlingar

Av Sara Modigh - 1 juni 2016 14:45

Mentalsjukhusen är enligt mig en stor skamfläck i världshistorien. Jag pratar om hur samhället valde att att samla ihop psykiskt sjuka människor och gömma undan dem på ett fängelseliknande institut.

Att människor som är sjuka ska gömmas undan är något jag inte förstår, jag tycker det är så fruktansvärt att man ens kan anse något sådant. Men tydligen är det så att det fortfarande, år 2016 finns människor som anser att mentalsjukhusen var något bra och att de ska tas tillbaka. De tycker att alla människor som avviker från normen ska spärras in på ett sådant mentalsjukhus.

    

 

De anser att personer som mår dåligt eller bara beter sig annorlunda än de själva ska spärras in på mentalsjukhus. "Sjukhus" som enligt mig låter mer som en tortyrkammare där man använde sjuka människor som försökskaniner till sina små experiment, än ett ställe där man faktiskt kunde få hjälp och stöd. 

För det som försiggick på dessa mentalsjukhus är ju rena skräckhistorier. 

Tänk dig själv att du är en ängslig och orolig ung person, du blir förd till en brits i ett operationsrum,

och in stiger en doktor med en ishacka i ena handen och en hammare i andra. Förstår ni skräcken som måste ha funnit där och då? Hur tror ni att det var att få en ishacka inkörd i hjärnan? Detta genom att man för in det långa spettet ovanför ditt öga hela vägen in tills ishackan möter ben, och sen hamrar läkaren till några gånger tills ishackan har nått hela vägen upp till hjärnan. Där han sedan vrickar runt med ishackan för att skära av de nervbanor som gick från pannloben till de delar i hjärnan som är centrum för känslolivet.

 

Men innan du får den där ishackan uppkörd hela vägen in till din hjärna så fick du så kraftiga elchocker att du slogs medvetslös. Ibland kunde det ta upp till sex kraftiga elstötar innan en patient blev medvetslös, och ishackan tillslut kunde börja hamras in till hjärnan. 

Det var så en lobotomi gick till när det först sattes i bruk av Doktor Freeman.

Tanken var att denna "operation" skulle dämpa patienternas ångest och oro, men de flesta patienter blev istället helt apatiska. Lobotomins konsekvenser varierade från patient till patient. Vissa patienter dog av operationen eller fick svåra hjärnskador. Andra kunde lämna sjukhuset eller bli mer lätthanterliga. De vanligaste konsekvenserna var dock inkontinens, en enorm matlust, epileptiska anfall och känslomässig avtrubbning.

 

Men lobotomi och elektrokonvulsiv behandling (ECT) som kanske är de kändaste behandlingarna var inte det enda som pågick bakom dessa låsta dörrar. 

Det fans mängder av "behandlingar" som idag inte kan kallas för annat än tortyr. Till exempel 

"Vattenkur"  som var en form av chockbehandling inom den tidiga psykiatriska vården, som innebar att man band fast tyngder vid patienten och sänkte ner patienten i en sjö, för att först i sista minuten dra upp patienten igen. Den här behandlingen ansågs vara verkningslös om man av fruktan för att patienten ska dö, drar upp patienten för tidigt.

Jag kan bara tänka mig den panik dessa patienter måste ha haft när de sakta men säkert dränktes till döds. För hur många måste inte ha dött av den "behandlingen" egentligen?  För den verkade ju inte om man drog upp patienten "för tidigt". 

"Långbad" var en annan metod som också involverade vatten. Denna gången gick det ut på att patienten under en längre tid spändes fast i ett badkar med varmt vatten. Patienterna kunde vara fastspända i detta badkar runt 8-10 timmar per dag flera veckor i sträck.


"Cardiazol injektioner" var en medicinsk behandling som gick ut på att med hjälp av att injicera patienter med detta medel framkalla epileptiska anfall. Men behandlingen var långt ifrån riskfri. Hjärtdöd under det våldsamma anfallet var inte ovanligt, liksom att käk- eller axellederna slets ur sitt läge. Behandlingen blev därför inte särskilt långvarig och ersattes istället med "Insulinkomabehandling", en psykiatrisk chockterapi som är precis vad det låter som. 

En behandling som innebär att patienten varje morgon fick en så stor dos insulin att personen blev medvetslös. Efter en viss tid väcktes patienten upp igen med hjälp av en sockerlösning. Detta var ju självfallet en livshotande behandling som tyvärr levde kvar länge.



"Svängbädd", svängstol eller svängmaskin som det också kallades var en maskin som med hjälp av den engelska ingenjörskonstens effektiva kugghjul och drivremmar kunde fås att rotera runt i rummet i hög hastighet. Vid denna hemska maskin bands patienten bands fast och snurrades runt runt. En ensam sjukvakt kunde få svängstolen att snurra mer än hundra varv i minuten. När patienten inom någon minut svimmade var behandlingen färdig. 

Andra sätt att försöka bota dessa sinnessjuka personer var genom att försöka chocka det sjuka sinnet till sans genom att till exempel placera likdelar, som exempelvis avhuggna fingrar, där patienten skulle hitta dem. Eller att nattetid klä väktarna i djurpälsar för att sprida skräck på anstalten.

 

Blev man inte frisk av dessa behandlingar så kunde man hamna i en så kallad "dårkista". En slags likkista med ribbor som lock där man blev inlåst "tills man lugnat ner sig".

 

Dessa dårkistor fungerade även ibland som förvaring då mentalsjukhusen var extremt överbelastade. 

Ofta befann sig tusentals patienter på dessa mentalsjukhus som egentligen bara var utrustade för några få hundra patienter. 

För att hålla ordning på de överfulla mentalsjukhusen kedjades patienterna fast med bojor runt halsen, benen eller armarna. Man använde även flitigt tvångströjor och tvångshandskar, som var ett par hårda läder handskar utan fingrar.

Patienterna kunde också ibland ”korsfästas” genom att händer och fötter låstes fast med hjälp av kedjor vid tak och golv under åtta till tio timmar dagligen. Detta antogs dämpa raserianfall, främja utmattning och sömn, göra patienten ofarlig och foglig, samt inge honom en känsla av respekt för läkaren, enligt den tyske läkaren Emil Karpelin.




Var man inte galen innan man blev inlagd på dessa anstalter lär man ju definitivt blivit det av att befinna sig där. 

Vittnesmål berättar om hur patienter levde under fruktansvärda förhållanden. Inte nog med att de fick utstå fruktansvärda behandlingar, de var också tvungna att leva i total misär. Överbefolkningen gjorde att de som jobbade där inte kunde hålla ordning. Det var exkrementer överallt och patienter fick till och med sova i sin egen avföring. Patienter fick ofta gå runt nakna och deras hår rakades av.


Kroppsaga var en självklarhet på mentalsjukhusen. Det förekom både vanlig misshandel med hugg och slag, och mer avancerande varianter som att till exempel piska insidan av låren med brännässlor, sätta hank eller bränna stora hudytor med frätande salva, ofta ryggen eller det rakade huvudet. 

Nu kanske du inte vet vad "Sätta hank" var för behandling så det ska jag försöka förklara nu. Sätta hank var en behandling som gick ut på att sjukvårdaren, tog ett grepp i nacken på patienten. Sedan trädde man en grov nål genom vecket. Efter det så stack man in en trasa eller grovt rep, som fick sitta kvar. Varje dag drog man trasan fram och tillbaka genom såret några gånger för att det skulle hållas öppet och infekterat.

 

Detta är bara några av de otäcka behandlingar och kurer som människor utsattes för under tiden för mentalsjukhus. Otroligt många människor fick sina liv helt förstörda och många dog faktiskt där på mentalsjukhusen till följd av dessa "behandlingar" tillsammans med vanvård och tortyr.

Är det alltså detta människor menar att de vill ha tillbaka? Är det såhär ni anser att psykiskt sjuka ska behandlas? Är det detta ni tror är lösningen på psykisk sjukdom? 

Eller varför kommenterar ni såhär angående en annan levande människa bara för att denna uppträder

en aning mystiskt?

 

Ja vad är egentligen resultatet? Att du får se en sjuk människa leva sitt liv i det fria? Fri att följa sina drömmar och ha chansen att leva ett liv istället för att låsas in långt bort från allmänhetens ögon?

Är det så fruktansvärt hemskt? 
Nästan 500 gilla-markeringar på ett drygt dygn, och 18 kommentarer där den största merparten skrattar och tycker det är roligt. 

Hur kan man tycka detta är roligt? Förstår ni inte vidden av hur brutala mentalsjukhusen var? 

Förstår ni inte hur otroligt många människor som levde under total misär och plågades bara för att de var sjuka? Tänk dig om detta istället gällde patienter med cancer, att de alla låstes in lång bort från allmänheten så att allmänheten slapp se och tänka på personerna som var drabbade.

Bakom de låsta dörrarna försiggick brutal misshandel och medicinska experiment där patienterna inte ens sågs som människor. 

Är det verkligen något att hurra för och skratta åt? 

 


 
ANNONS
 
Ingen bild

Jakob

1 juni 2016 15:47

Sitter här på jobbet och läser högt så vi alla mår illa av obehag :/ "det var bättre förr" Nej tack!

Sara Modigh

1 juni 2016 17:25

Ja det är verkligen fruktansvärt att det sett ut såhär för människor med psykiska problem

 
Ingen bild

Caroline

1 juni 2016 16:54

Jättebra & informativt inlägg! Personen som skrivit kommentaren borde läsa det här inlägget!!

Sara Modigh

1 juni 2016 17:28

Tack så mycket, jag hoppas på sätt och vis att personen som skrev kommentaren inte har koll på vad ett mentalsjukhus var och vad som pågick där. För om hen vet och ändå önskar detta på sjuka människor så är det fruktansvärt vidrigt. Kanske ett inlägg som detta kan öppna upp ögonen för vår fruktansvärda historia och hindra folk från att uttrycka sig sådär i framtiden.

 
Stina

Stina

2 juni 2016 01:02

Det är iofs lite mer komplicerat än så. För att nyansera så var mentalsjukhus också ett skydd för patienterna. Efter reformen på 90-talet så har många tvingats ut i hemlöshet, missbruk och misär. Men visst, mentalsjukhus var övervägande negativa. Kan man väl säga.

http://astrocyt.blogspot.com

Sara Modigh

2 juni 2016 01:50

Mja, jag skulle nog inte gå så långt att kalla dessa institutioner för "skydd". De var snarare ett nödvändigt ont i brist på annat.
Vi levde i ett samhälle som behandlade människor med psykisk ohälsa värre än de behandlade djur.
Tusentals och åter tusentals människor mördades eller "missbehandlades" så de fick sina liv totalt förstörda. Men man visste inget annat och det därför såg man det som en hjälp.

Dessa människor fängslades egentligen mer för samhällets skull än sin egen och de förvarades utom syn och hörhåll från allmänheten.
För det var bekvämare att sippa tänka på mental ohälsa.
Men även en otrygg miljö kan bli ett hem och dessa människor som spenderade merparten av sina liv inlåsta bakom dessa väggar hade aldrig någon chans att kunna integreras till samhället igen.
Man får ju inte glömma att det fanns människor som levde hela sina liv på ett mentalsjukhus någonstans.

Men absolut är mentalsjukhusen grunden för den psykiatri vi har idag, det var först då man faktiskt började försöka bota psykiska sjukdomar även om sätten de gjordes på var fruktansvärda.

Vad det gäller reformen på 1990-talet så så gick det ju inte alls enligt planerna och det var om jag förstått det rätt på grund av en ekonomisk kris. Det var ju tänkt att alla dessa patienter skulle slussas ut till gruppboenden och får hjälp, men pengar har alltid varit viktigare än människoliv i statens ögon.
Det finns mycket att anmärka på vad det gäller den psykiatriska vården.

Att ta en stor grupp människor och låsa in för att de är sjuka och sen förvara dem långt i från samhället är inte en lösning på situationen med psykisk ohälsa.
Reformen var nödvändig för att ge människor med psykisk ohälsa en bättre chans.

 
Tessan

Tessan

30 juni 2016 20:02

Så hemskt att detta har varit tillåtet en gång i tiden. Ryser av många av dessa saker som du har nämnt, rös framför allt när du berätta vad "sätta hank" var för nått. Tur att behandlingarna har blivit bättre idag.

http://nouw.com/snabela

Sara Modigh

30 juni 2016 22:59

Ja, man blir verkligen illa till mods när man läser på om hur det var på de gamla mentalsjukhusen.

 
Ingen bild

Erland Fager

24 oktober 2018 00:57

Allt var bättre förr. Lite jävlar anamma. Skämt åsido. Utan dom gamla rävarna, hade vi stått still idag. Tyvärr så fick många människor lida alla helvetets kval. Så frpgan är.....
Ska vi tacka eller hata våra pinonjärer????

 
Ingen bild

Anonym

Torsdag 20 juni 16:47

I grunden en mycket bra text och jag håller helt med dig. Det ändå jag har att påpeka är att vissa förkommande brister inom stilistik och stavning underminerar ditt budskap.

Sara Modigh

Söndag 23 juni 01:31

Det är du såklart helt fri att tycka, men jag tycker det är lite tråkigt att du anser att mitt budskap blir underminimerat bara för att jag inte skriver och använder mitt språk "tillräckligt" bra.

Ska man gå in och inspektera, döma och kritisera mitt språkbruk finns det ju dock en del aspekter att ta hänsyn till då sammanhanget, situationen erfarenhet och utbildning är faktorer som påverkar hur man använder sitt språk.

Jag är inte på långa vägar utbildad, jag har inte ens fullständiga betyg från högstadiet och det är naturligtvis en avgörande faktor för hur jag skriver och uttrycker mig. Att det dessutom gäller en personlig åsikt på en personlig blogg och inte är en forskningsrapport eller nyhetsartikel påverkar ju också hur språket används.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Tisdag 10 sept 16:30


"Du skrattar ju, så då kan du väl inte må så dåligt?"   Ja, jag är en person som skrattar mycket tillsammans med familj och vänner. Jag har en "bubblig" och energisk personlighet och människor i min närhet säger ofta att de blir glada av att vara...

Av Sara Modigh - Torsdag 25 juli 03:00


De allra flesta människorna jag känner älskar sommaren och värmen. Sommaren är semester, sol, bad, fest, värme och allt som är roligt.  Men för mig är det allt annat än roligt, hela sommarhalvåret innebär en försämring i min MS. Ju varmare det blir...

Av Sara Modigh - Söndag 23 juni 03:15

För bara lite mer än ett år sedan fick jag en kommentar som verkligen satte sig djupt i mig. En kommentar här på min blogg som för mig så länge var mitt safe space där jag kunde ventilera och bearbeta mina tankar och känslor. Min blogg som tidigare...

Av Sara Modigh - Onsdag 15 maj 02:40

Det finns en stor del av mig som säger att jag aldrig kommer att få den kärlek och närhet som jag behöver. Som säger att jag aldrig kommer kunna känna mig trygg.  Jag känner mig så ensam och svag, jag har ingen som helst tillit till mig själv och i...

Av Sara Modigh - Fredag 15 mars 06:13

         

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se