En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under juni 2016

Av Sara Modigh - 12 juni 2016 15:32

Fy vad det är tråkigt att blogga ibland. Speciellt när det är sådana här perioder då ingen läser. Man bara ser hur statistiken sjunker och sjunker. 

Jag har för höga krav. Jag vill se det stiga och stiga. Men det är svårt, speciellt när värmen kommer och människor inte längre vill sitta och läsa bloggar på sin lediga tid. 


Samtidigt så är det väl samma sak för mig. Jag vill hellre umgås och har roligt än att sitta här framför datorn och jobba timmar i sträck på inlägg som kanske inte ens uppskattas.

Jag har massor av idéer till blogginlägg och säkert ett tjugotal påbörjade inlägg. Men jag har inte riktigt orken att slutföra dem. Inget känns särskilt inspirerande längre. 

Jag har lite svårt att hålla fokus och jag tror att det är dels tröttheten men också det faktum att det händer mer i livet. 

Som den här helgen som började redan i fredags med att jag skulle åka och göra en MR vid klockan nio på morgonen.


  Det var bara en rutin koll för att kolla att jag inte drabbats av PML (dödlig biverkning av medicinen jag går på). Så själva undersökningen tar max en kvart. I Fredags tog den tio minuter. Men jag fick sitta i en halvtimme och vänta på min tur. Dels för att jag var tio minuter "förtidig" och dels för att jag inte fick komma in förrän 20 minuter efter min utsatta tid. 

Det var inte allt för roligt. 

Efter MR:en var klar så åkte jag och Jakob till IKEA och åt brunch. Det var faktiskt trevligt tyckte jag. 

Men sen blev det tyvärr väldigt stressigt. Vi hade ju inte riktigt räknat med att det skulle ta sådan tid på sjukhuset. 

Så vi skyndade oss hem och gjorde oss i ordning för att gå på lite studentfirande.

Det var Jakobs två kusiner som tog studenten så vi åkte för att kolla på när de sprang ut, men man såg ju ingenting för det var så mycket folk. Men vi hittade dem i folk vimlet tillslut så vi kunde säga grattis och ta lite bilder. 


Sen åkte vi hem, kollade på lite tv innan det var dags att åka på studentkalas. Det var ett stort kalas med mycket folk, så det var såklart lite jobbigt. Men också kul att träffa så många av kusinerna. 

Vi spenderade kvällen med att prata med kusiner och äta mat. Men jag som bara hade sovit typ två timmar på natten mådde inget vidare så vi fick åka hem vid sex tiden på kvällen för jag orkade inte mer. 

Det var lite tråkigt, men välbehövligt. 

När vi kom hem låg vi och kollade på tv och sen sov jag i en halvtimme för jag orkade inte vara vaken mer. Så det fick bli en liten powernap typ. 

Efter det begav vi oss ut med min bror och syster och åt lite tillsammans och kollade på alla fulla studenter som var ute och festade. Så högljudda och odrägliga de var hahahah


När vi hade ätit åkte vi hem och spelade lite CS:GO; man vill ju inte dö av CS-abstinens. Sen kollade vi lite till på TV igen. Vi har nämligen börjat kolla på en ny serie som vi båda blev förtjusta i trots att den egentligen är lite fjantig. 

Trotts att jag bara sovit två timmar på natten och en halvtimme vid åtta tiden så kunde jag inte somna förrän framåt fem på morgonen. Så slarvigt av mig, men jag kan liksom inte varva ner. 



På lördagen hade vi också fullt upp, började min dag med att åka och träna. Så som mina lördagar alltid börjar. Det gick helt okej trots värmen, men fick väldigt ont i huvudet som vanligt och även myrkrypningar i ansiktet. Det är det inte ofta jag får så det kändes ju en aning oroväckande måste jag säga. Anta att det var för att jag tog ut mig rätt mycket. De där myrkrypningarna satt i i rätt många timmar sen. Men de gick i alla fall över som tur var. 

Efter träningen åkte vi och handlade mat inför kvällen, för det var tacoparty hemma hos oss. Eller ja typ i alla fall. Det var vår vanliga lilla tacoskväll som vi brukar ha med syskonen. Men det var lite mer speciellt för just igår så gick vi ut på krogen med pappa efteråt. 

Vi hade det så otroligt trevligt. 

Vi hämtade upp pappa efter att vi hade ätit och sen for vi in till stan och gick på bagpipes corner.

Där satt vi och pratade och skrattade enda fram till stängning. Det var väldigt roligt att pappa var med. Att vi hade en stund där vi bara kunde umgås, prata och ha kul.

 

Synd bara att min ena bror inte kunde vara med, annars hade vi vart alla fyra vuxna barn och pappa. 

Det hade vart ännu troligare om vi alla hade varit samlande. Jag hoppas att vi kan göra om det någon gång då vi alla kan vara med. 


När krogen stängt så åkte vi hem, och gissa vad vi gjorde då! Jo, vi spelade CS:GO wohoo :D

Det där spelet är så kul. Vi spelade två matcher sen var klockan så mycket så vi bestämde oss för att gå och lägga oss. Men inte innan vi hade tittat på ett till avsnitt av Reign. 

Efter det så slocknade Jakob rätt fort, men jag var fortfarande uppe i varv och hade svårt att slappna av och somna. Låg vaken till strax efter åtta i morse innan jag tillslut somnade. 

Sen har jag vaknat säkert sju gånger av olika anledningar. Så är inte direkt pigg idag om man säger så. 

Det blir säkert en lugn dag i dag med andra ord. Behöver nog vila mig lite efter den här helgen. 

Men den som lever får se. Man vet ju aldrig när det gäller mig.


Hur har ni haft det i helgen? :)

Av Sara Modigh - 9 juni 2016 15:15

Hur kan man vara såhär trött? 

Jag förstår det verkligen inte, är det värmen som gör det eller är det något annat som påverkar? 

Är jag mer nedstämd än jag kan känna? ÄR det min MS som spökar? Jag vet inte vad det är som är fel men det är något som inte stämmer. Det här känns inte alls bra. 

Jag kan bara inte ta mig upp ur sängen på morgnarna. Jag vaknar men är för trött för att ens öppna ögonen, så jag vänder mig och somnar om. Varje dag den senaste tiden har det varit så otroligt jobbigt att vakna. Kanske är det för att jag mår bra när jag sover och så fort jag vaknar känner jag smärtan i både kropp och själ. Att sova blir som en flykt från allt som är jobbigt. Så har det varit innan,

men samtidigt känns det inte som förut. Det känns inte som om jag sover bara för att sova. Utan jag känner mig verkligen jättetrött och trots att jag sover blir jag inte piggare. 

 

Jag har nog inte kommit upp ur sängen innan klockan ett på flera veckor känns det som, och ju längre jag sover på dagarna desto svårare blir det ju att somna på kvällarna. Brukar inte somna förrän framåt fyra på morgonen nu för tiden. Men trots att jag somnar vid fyra kan jag ändå sova till halv tre nästa dag. Alltså nästan tolv timmar i sträck. Och inte blir jag piggare för det. Nej jag är så trött så trött. Så trött att jag känner mig helt gråtfärdig när jag vaknar och inser att jag måste upp igen.Vet inte hur det ska gå imorgon när jag ska vara på sjukhuset klockan nio på morgonen. Hur ska jag kunna ta mig upp? Hur ska jag orka med morgondagen? 

Ska göra en MR igen imorgon så det tar ju ett tag, men kanske kan jag sova i maskinen? Det kanske underlättar både undersökningen och resten av dagen. För jag ska på studentkalas imorgon också.

Det kommer nog bli väldigt tufft, men det är bara att bita ihop och kämpa på. 


Jag önskar så att jag kunde få känna mig pigg. Jag önskar att det kunde vara som det var innan.

Då jag vaknade och var klarvaken på en halv sekund. När jag flög upp ur sängen hur pigg som helst, jag behövde knappt ens sova alls eller jag kunde sova hur länge som helst. Men jag var alltid pigg när jag vaknade. Nu kommer jag knappt ens ihåg hur det känns att vakna och känna sig utvilad.  Känner mig nästan aldrig pigg längre. Är det såhär det är att bli gammal eller när det något som är allvarligt fel? 

Ska det vara såhär för alltid? Hur ska jag då orka med? Jag är för trött för livet, för trött för att kunna fungera. För trött för att ens ta hand om mig själv. 

Av Sara Modigh - 8 juni 2016 18:30

 
Nej men tack så mycket kära du, vilken tur att just du tillåter mig att vara precis så som jag själv vill, annars hade jag ju aldrig stått ut. För det är ju just du som måste tillåta mig att vara mig själv. Just du som bestämmer över mitt liv och hur jag väljer att se ut.... eller hur var det nu igen?


Just det, du har absolut ingenting med mitt liv att göra.


Självklart får jag vara precis så tjock, ful och sjuk jag vill. För det är mitt liv och den enda som bestämmer över mitt liv är jag själv. Mitt utseende har du inte med att göra oavsett hur du tycker att jag ser ut. För låt oss inse fakta, ingen i hela världen kommer någonsin vara snygg i alla levande människors ögon. Det kommer alltid finnas fullt med människor som tycker att du är ful och det kommer alltid finnas människor som inte tycker det. Och det spelar liksom ingen roll vad någon annan tycker. Du har precis lika stor rätt att finnas till och må bra som alla andra hur många det än är sin tycker du är ful eller ej. 


Förresten så måste ju "Du är ful"  vara den sämsta elaka kommentaren någonsin egentligen. 

Det är liksom "jaha, tyck det då", jag menar varför skulle det spela mig någon roll vad en främling tycker om mitt utseende? Det är ju den personens problem, inte mitt. Tänkt dig själv att någon tycker du är ful, vem stör det mest? Dig som bara existerar så som du är eller den andra personen som går och retar sig på någon annans utseende? Jag förstår inte ens att man orkar bry sig om hur någon annan ser ut, måste ju vara väldigt tidskrävande och för mig känns det som ett onödigt att slösa sin energi på att gå runt och klaga på hur folk ser ut. Men vill du göra det så visst. Jag kan till och med hjälpa dig lite.

För jag känner mest bara för att reta personen lite extra och verkligen visa hur "ful" och tjock jag är när jag får sådana där kommentarer.



Här sitter den fula och tjocka Sara och ska precis trycka i ner en stor fet hamburgare i sin stora feta mage. Det du! Visst svider det i ögonen?

 

Här är jag tjock och ful i Västersjön. Titta vilken stor och tjock rumpa hoppas det sticker riktigt mycket i dina ögon :D
     
Här ligger jag i sängen, titta så ful jag är med mina ärriga armar och små bröst.

Varsågod och titta på min fulhet.

Här är jag trött och sjuk, hoppas det stör dig riktigt mycket.  
    


Om inte så kommer här ännu en bild på mig, en bild där jag sitter och solar på min balkong



 


Tillslut, en liten video just för dig


Så varsågod! Hoppas att du exploderade medan jag fortfarande sitter här och skrattar och lever mitt liv helt tjock, ful och sjuk!

   

Jag behöver inte din tillåtelse för att få finnas till, jag behöver inte din bekräftelse och jag behöver verkligen inte dig. Du är en totalt oviktig människa som inte tillför något i mitt liv så varför skulle jag bry mig om vad du säger? Det är ju skrattretande att du ens trodde något annat, att du trodde att jag skulle ta illa upp eller bli ledsen. För det var ju det som var syftet, eller hur? 

Men tji fick du för jag har haft det väldigt rolig med att skriva det här inlägget. Det är så kul att provocera människor som du för det är så enkelt. Allt jag behöver göra är att bara finnas till och vara just det du skrev "tjock och ful". 


Av Sara Modigh - 6 juni 2016 15:30

Jag kan inte räkna gångerna jag fått höra kommentaren "Du som är så snäll och underbar förtjänar inte att må så dåligt".


Något jag ofta tänker på när jag hör den kommentaren är vem det är som då förtjänar att må dåligt? Vem är det som förtjänar att födas med en neuropsykologisk funktionsnedsättning? Vem förtjänar att drabbas av svår ångestproblematik som sexåring, vem förtjänar att bli deprimerad som tioåring? Vem förtjänar att drabbas av Multipel skleros i början av tjugoårsåldern? 

Sen kommer följdfrågan vem det är som ska avgöra vem som gör sig förtjänt av att drabbas av detta elände? Vem ska avgöra vem som är snäll nog att den inte förtjänar att må dåligt och vice versa.

För om någon inte förtjänar att bli drabbad att den är "snäll" måste ju motsatsen då vara att dumma personer förtjänar att bli det? 

Men jag anser att det inte är någon som förtjänar att må dåligt och ha ett svårt och jobbigt liv. 

Jag skulle inte önska något av mina problem ens på min värsta fiende. För INGEN förtjänar sjukdom och elände. 

 

Sjukdomar är inget straff och bör därför heller inte ses som det, jag hör ofta människor tala om sjukdomar på detta viset. Vem som förtjänar att vara sjuk och vem som inte förtjänar det. 

Hör människor säga att till exempel tjocka personer förtjänar att drabbas av diabetes och hjärtkärlsjukdomar, att rökare förtjänar cancer och att "bra" människor inte förtjänar det. 

Men vi har absolut ingen rätt att sitta och döma människor på det sättet. Visst att riskfaktorer för sjukdomar och olyckor finns. Men de är just det, riskfaktorer. Vi utsätter oss för risker varje dag vi lever. 

Allt vi gör, alla val vi någonsin gjort har sina risker.

Jag skulle aldrig säga att alla som kör bil förtjänar att dö i trafikolyckor, även fast jag vet att dessa människor som befinner sig i trafiken har en ökad risk att dö i trafikrelaterade olyckor.

Ändå är människor snabba med att döma någon för till exempel rökning.

Oavsett om vi försatt oss själva i situationen att bli skadade av våra beteenden som genom att åka snowboard ner för ett stup, kört bil rätt in i en mur, haft en stillasittande livsstil eller rökt två paket cigaretter om dagen i 40 år så är vi alla människor med ett liv av värde. 

Ingen förtjänar att bli sjuk eller drabbas av olyckor även om man själv utsatt sig för risken. 



Man kan göra precis allting rätt och ändå bli sjuk och jag tror att det är något som människor stör sig på, kanske just för att det är en påminnelse om hur orättvist livet är. 

Man kan aldrig skydda sig helt och förr eller senare kommer vi alla dö av något. 

Det är inget man kan kontrollera hur mycket man än vill. Man kan lägga all sin tid på att försöka undvika alla risker och ändå drabbas man av en sjukdom eller olycka. Något som man då tycker är oförtjänt för att man själv har kämpat så för att undvika detta.  Samtidigt finns det en person som inte undvikit dessa risker och som inte blivit drabbad. Det är kanske orättvist, men det betyder inte att någon förtjänar det mer eller mindre.


Livet är och kommer förbli orättvist och ingen människa förtjänar att må dåligt.

Av Sara Modigh - 3 juni 2016 21:45

Idag har jag haft en trivsam dag måste jag ju säga, har ju mått dåligt ett tag nu så behövde verkligen en dag som denna. Jakob var ledig så på förmiddagen när jag äntligen lyckades ta mig upp ur sängen så vi passade på att åka till gymmet. Mår fortfarande skit av träningen men jag gör mitt bästa för att fortsätta kämpa med träningen. Jag vet ju att det är bra i längden även om det är trist med nervsmärtorna. 

Just nu har jag väldigt ont i benen, vilket är störande. Har även huvudvärk men det har jag haft i flera dagar nu så inte så konstigt direkt. Antar att det är värmen som ligger bakom huvudvärken. Är ju väldigt värmekänslig. Trodde jag skulle dö på gymmet så ont gjorde det. Kände mig helt svimfärdig och var på väg att spy av smärtan. Men jag överlevde! 

 

När träningen var klar åkte vi hem och åt lite mat. Var skönt att komma hem till min AC måste jag säga. Vet allvarligt talat inte vad jag skulle tagit mig till utan den. 

Den är verkligen min räddning och tyvärr känns de som den börjar sjunga på sista versen. För herr AC har uppfört sig rätt konstigt den senaste tiden. Mysko ljud och plötsliga själv avstängningar då och då. 

Men han håller så länge han håller. 


När träningen och maten var avklarad bestämde sig jag och Jakob för att ha lite roligt, så vi åkte iväg och tog årets första dopp.

 

Det var jättekallt och jätteskönt. Kändes väldigt uppfriskande i den här värmen. 

Det gav liksom en energi jag inte känt på länge både av lycka då jag älskar att bada när det är sommar, men jag tror även att det kalla vattnet gjorde sitt. 

Vi badade i Västersjön för vi hade hört att det var varmast där. 

Men så särskilt varmt tyckte vi inte att det kändes som att det var. Så på vägen hem stannade vi vid en annan sjö och jag tog ett dopp där med. 

Det var så roligt även om det bara var jag och småbarn som badade.


När vi hade badat färdigt så kände vi inte för att åka hem riktigt än så vi bytte bara om och gav oss ut för att äta lite glass inne i stan. 

Vi valde ett ställe som heter Honeycombs och är en Frozen Yoghurt-butik som ligger precis vid Munksjön.   

Så vi satt där vid sjökanten och tittade på segelbåtar samtidigt som vi mumsade i oss vår glass.

Det var verkligen jättehärligt och precis vad jag behövde för att bli på lite bättre humör. 

 

Jag önskar att jag alltid kunde få vara så här glad, att jag kunde få känna den här lyckan oftare.

Men samtidigt är jag otroligt tacksam över de dagar jag faktiskt kan känna den här lättnaden i brösten som dessa glada stunder för med sig. 

 

Av Sara Modigh - 2 juni 2016 21:00

Mardrömmar, fy vad jag hatar dem. Men något jag hatar ännu mer är när katastroftankar infiltrerar min hjärna innan jag ens hunnit somna. Jag hatar att ligga där i min säng och försöka somna samtidigt som ena hemska tanken efter den andra skrämmer slag på mig. 

Det handlar ofta om dödsfall eller hemska trauman i familjen. Våldtäkt, översvämningar, bränder, sjukdomar död och elände.


Min bror har dött i en bilolycka, min syster har blivit kidnappad, mitt hus har brunnit ner och pappa har gått bort i en hjärtinfarkt.
Ja det är så tankarna går. Tankar som för mig känns så verklig att jag knappt vågar yttra orden för då kanske det blir till en äkta verklighet.
Dessa tankar som följt mig under hela mitt liv känns nu verkligare än någonsin och jag är så rädd för det jag tänker och att de ska uppfyllas. För det är min största skräck. Men samtidigt finns tankarna där som en tröst, för om ja tänker dem så är jag ju åtminstone förberedd på det som kan hända.

Jag har alltid haft den här formen av katastroftankar, men sen mamma dog och katastrofen faktiskt har hänt en gång. Så har det blivit verkligare. Vetskapen om att döden kan komma och slita i från dig vem som helst när som helst gör dessa tankar så mycket värre. Vetskapen om hur snabt ett trauma kan ske har gjort katastroftankarna så mycket verkligare. Jag kan inte längre tänka att "det där kommer aldrig att hända", för nu vet jag at det kan hända vem som hellst när som hellst. 

Jag kan inte längre bli av med de där tankarna och de känns verkligare än någonsin förut. Det känns som om min hjärna försöker förbereda mig på det väststa. Jag vill inte bli så chockad igen, jag måste förbereda mig för det värsta och inte låta det överrumpla mig igen. 


Bara tanken på att jag kunde sitta hemma i min lägenhet helt ovetandes om at min mamma låg döende utan att mörka något, hur jag under alla timmar hon låg där död inte kunde märka något alls och sen tillslut, mitt när jag satt och målade naglaran så kom chocken, då när jag fick veta vad som hade hänt. 

När jag fick höra att min mamma hade hittats död.


Nej aldrig mer igen vill jag vara med om det. 

 

Men är alternativet bättre? Att jag ligger här livrädd med dessa hemska tankar på vad som skulle kunna hända? Nej, det är det inte! Hur får man dessa tankar att försvinna när en del av mig ser det som ett skydd mot en framtida chock? 


 
Av Sara Modigh - 1 juni 2016 14:45

Mentalsjukhusen är enligt mig en stor skamfläck i världshistorien. Jag pratar om hur samhället valde att att samla ihop psykiskt sjuka människor och gömma undan dem på ett fängelseliknande institut.

Att människor som är sjuka ska gömmas undan är något jag inte förstår, jag tycker det är så fruktansvärt att man ens kan anse något sådant. Men tydligen är det så att det fortfarande, år 2016 finns människor som anser att mentalsjukhusen var något bra och att de ska tas tillbaka. De tycker att alla människor som avviker från normen ska spärras in på ett sådant mentalsjukhus.

    

 

De anser att personer som mår dåligt eller bara beter sig annorlunda än de själva ska spärras in på mentalsjukhus. "Sjukhus" som enligt mig låter mer som en tortyrkammare där man använde sjuka människor som försökskaniner till sina små experiment, än ett ställe där man faktiskt kunde få hjälp och stöd. 

För det som försiggick på dessa mentalsjukhus är ju rena skräckhistorier. 

Tänk dig själv att du är en ängslig och orolig ung person, du blir förd till en brits i ett operationsrum,

och in stiger en doktor med en ishacka i ena handen och en hammare i andra. Förstår ni skräcken som måste ha funnit där och då? Hur tror ni att det var att få en ishacka inkörd i hjärnan? Detta genom att man för in det långa spettet ovanför ditt öga hela vägen in tills ishackan möter ben, och sen hamrar läkaren till några gånger tills ishackan har nått hela vägen upp till hjärnan. Där han sedan vrickar runt med ishackan för att skära av de nervbanor som gick från pannloben till de delar i hjärnan som är centrum för känslolivet.

 

Men innan du får den där ishackan uppkörd hela vägen in till din hjärna så fick du så kraftiga elchocker att du slogs medvetslös. Ibland kunde det ta upp till sex kraftiga elstötar innan en patient blev medvetslös, och ishackan tillslut kunde börja hamras in till hjärnan. 

Det var så en lobotomi gick till när det först sattes i bruk av Doktor Freeman.

Tanken var att denna "operation" skulle dämpa patienternas ångest och oro, men de flesta patienter blev istället helt apatiska. Lobotomins konsekvenser varierade från patient till patient. Vissa patienter dog av operationen eller fick svåra hjärnskador. Andra kunde lämna sjukhuset eller bli mer lätthanterliga. De vanligaste konsekvenserna var dock inkontinens, en enorm matlust, epileptiska anfall och känslomässig avtrubbning.

 

Men lobotomi och elektrokonvulsiv behandling (ECT) som kanske är de kändaste behandlingarna var inte det enda som pågick bakom dessa låsta dörrar. 

Det fans mängder av "behandlingar" som idag inte kan kallas för annat än tortyr. Till exempel 

"Vattenkur"  som var en form av chockbehandling inom den tidiga psykiatriska vården, som innebar att man band fast tyngder vid patienten och sänkte ner patienten i en sjö, för att först i sista minuten dra upp patienten igen. Den här behandlingen ansågs vara verkningslös om man av fruktan för att patienten ska dö, drar upp patienten för tidigt.

Jag kan bara tänka mig den panik dessa patienter måste ha haft när de sakta men säkert dränktes till döds. För hur många måste inte ha dött av den "behandlingen" egentligen?  För den verkade ju inte om man drog upp patienten "för tidigt". 

"Långbad" var en annan metod som också involverade vatten. Denna gången gick det ut på att patienten under en längre tid spändes fast i ett badkar med varmt vatten. Patienterna kunde vara fastspända i detta badkar runt 8-10 timmar per dag flera veckor i sträck.


"Cardiazol injektioner" var en medicinsk behandling som gick ut på att med hjälp av att injicera patienter med detta medel framkalla epileptiska anfall. Men behandlingen var långt ifrån riskfri. Hjärtdöd under det våldsamma anfallet var inte ovanligt, liksom att käk- eller axellederna slets ur sitt läge. Behandlingen blev därför inte särskilt långvarig och ersattes istället med "Insulinkomabehandling", en psykiatrisk chockterapi som är precis vad det låter som. 

En behandling som innebär att patienten varje morgon fick en så stor dos insulin att personen blev medvetslös. Efter en viss tid väcktes patienten upp igen med hjälp av en sockerlösning. Detta var ju självfallet en livshotande behandling som tyvärr levde kvar länge.



"Svängbädd", svängstol eller svängmaskin som det också kallades var en maskin som med hjälp av den engelska ingenjörskonstens effektiva kugghjul och drivremmar kunde fås att rotera runt i rummet i hög hastighet. Vid denna hemska maskin bands patienten bands fast och snurrades runt runt. En ensam sjukvakt kunde få svängstolen att snurra mer än hundra varv i minuten. När patienten inom någon minut svimmade var behandlingen färdig. 

Andra sätt att försöka bota dessa sinnessjuka personer var genom att försöka chocka det sjuka sinnet till sans genom att till exempel placera likdelar, som exempelvis avhuggna fingrar, där patienten skulle hitta dem. Eller att nattetid klä väktarna i djurpälsar för att sprida skräck på anstalten.

 

Blev man inte frisk av dessa behandlingar så kunde man hamna i en så kallad "dårkista". En slags likkista med ribbor som lock där man blev inlåst "tills man lugnat ner sig".

 

Dessa dårkistor fungerade även ibland som förvaring då mentalsjukhusen var extremt överbelastade. 

Ofta befann sig tusentals patienter på dessa mentalsjukhus som egentligen bara var utrustade för några få hundra patienter. 

För att hålla ordning på de överfulla mentalsjukhusen kedjades patienterna fast med bojor runt halsen, benen eller armarna. Man använde även flitigt tvångströjor och tvångshandskar, som var ett par hårda läder handskar utan fingrar.

Patienterna kunde också ibland ”korsfästas” genom att händer och fötter låstes fast med hjälp av kedjor vid tak och golv under åtta till tio timmar dagligen. Detta antogs dämpa raserianfall, främja utmattning och sömn, göra patienten ofarlig och foglig, samt inge honom en känsla av respekt för läkaren, enligt den tyske läkaren Emil Karpelin.




Var man inte galen innan man blev inlagd på dessa anstalter lär man ju definitivt blivit det av att befinna sig där. 

Vittnesmål berättar om hur patienter levde under fruktansvärda förhållanden. Inte nog med att de fick utstå fruktansvärda behandlingar, de var också tvungna att leva i total misär. Överbefolkningen gjorde att de som jobbade där inte kunde hålla ordning. Det var exkrementer överallt och patienter fick till och med sova i sin egen avföring. Patienter fick ofta gå runt nakna och deras hår rakades av.


Kroppsaga var en självklarhet på mentalsjukhusen. Det förekom både vanlig misshandel med hugg och slag, och mer avancerande varianter som att till exempel piska insidan av låren med brännässlor, sätta hank eller bränna stora hudytor med frätande salva, ofta ryggen eller det rakade huvudet. 

Nu kanske du inte vet vad "Sätta hank" var för behandling så det ska jag försöka förklara nu. Sätta hank var en behandling som gick ut på att sjukvårdaren, tog ett grepp i nacken på patienten. Sedan trädde man en grov nål genom vecket. Efter det så stack man in en trasa eller grovt rep, som fick sitta kvar. Varje dag drog man trasan fram och tillbaka genom såret några gånger för att det skulle hållas öppet och infekterat.

 

Detta är bara några av de otäcka behandlingar och kurer som människor utsattes för under tiden för mentalsjukhus. Otroligt många människor fick sina liv helt förstörda och många dog faktiskt där på mentalsjukhusen till följd av dessa "behandlingar" tillsammans med vanvård och tortyr.

Är det alltså detta människor menar att de vill ha tillbaka? Är det såhär ni anser att psykiskt sjuka ska behandlas? Är det detta ni tror är lösningen på psykisk sjukdom? 

Eller varför kommenterar ni såhär angående en annan levande människa bara för att denna uppträder

en aning mystiskt?

 

Ja vad är egentligen resultatet? Att du får se en sjuk människa leva sitt liv i det fria? Fri att följa sina drömmar och ha chansen att leva ett liv istället för att låsas in långt bort från allmänhetens ögon?

Är det så fruktansvärt hemskt? 
Nästan 500 gilla-markeringar på ett drygt dygn, och 18 kommentarer där den största merparten skrattar och tycker det är roligt. 

Hur kan man tycka detta är roligt? Förstår ni inte vidden av hur brutala mentalsjukhusen var? 

Förstår ni inte hur otroligt många människor som levde under total misär och plågades bara för att de var sjuka? Tänk dig om detta istället gällde patienter med cancer, att de alla låstes in lång bort från allmänheten så att allmänheten slapp se och tänka på personerna som var drabbade.

Bakom de låsta dörrarna försiggick brutal misshandel och medicinska experiment där patienterna inte ens sågs som människor. 

Är det verkligen något att hurra för och skratta åt? 

 


Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se