Något som skrämmer mig oerhört mycket är arga röster. När tonläget höjs, eller orden blir hårdare triggas en extrem ångestreaktion igång hos mig.

Jag har alltid varit rädd för att bli offer för någons ilska. I perioder har det faktiskt vart så illa att jag fått svår ångest bara av att se en arg person på tv. Det spelade ingen roll att det inte var jag som blev offer för någons ilska. Det spelade ingen roll att det inte ens var på riktigt.
Jag var så rädd att jag drömde mardrömmar om arga människor och så rädd att jag var svårt hämmad i mitt vardagliga liv.

Än idag är jag fortfarande jätterädd för ilska och det skär i hjärtat varje gång någon höjer rösten. Men för det mesta hanterar jag det bra.
Jag klarar nu mera av att se serier med arga personer i, och mardrömmarna kommer bara vid enstaka tillfällen. Så visst drömmarna finns där fortfarande, men inte alls så mycket som förr.

När mardrömmarna kommer blir jag inte heller lika negativt påverkad längre och det är ju en enorm utveckling till det positiva.  

Men allt är inte lika positivt, för än idag ger bara tanken på att någon är arg på mig över något som jag gjort eller misslyckats med, en känsla av att vilja dö.

För så hemskt tycker jag att det är när någon är arg eller irriterad på mig. Jag förstår inte varför det är såhär. Så fort någon i min omgivning låter irriterad så triggas min ångest igång. Jag är otroligt känslig för skiftningar i tonläge eller hur någon uttrycker sig, kanske just för att kunna snappa upp den där fasansfulla ilskan som skulle kunna attackeras mot mig.  

Jag tror att det har mycket att göra med att det fanns så otroligt många arga människor runt mig när jag växte upp. Jag upplevde att jag många gånger som det äldsta barnet fick ta mycket skit. Det var nämligen extremt mycket bråk mellan oss syskon och jag fick alltid höra att jag som äldst skulle sätta ett gott exempel och så vidare. Vilket inte var så lätt när jag utsattes för vad som för mig kändes som tortyr.

Jag var så rädd och fruktansvärt ledsen hela tiden, och jag tyckte att alla i min familj var så elaka mot mig.
 

Många dagar, i långa perioder i princip varje dag bestod av ett eller flera syskon som retades, slogs och var elaka mot mig. 

Det kunde vara allt från att stjäla och gömma mina saker till att gå in på mitt rum och ta sönder grejer. En gång tog min bror en hammare och gick in i mitt rum och slog sönder mitt fönster till exempel.

Ofta fick de för sig att det skulle lägga snöbollar, sand, vatten, lera och så vidare i min säng eller också så la de något äckligt i mina skor eller i min väska.

Andra gånger kunde det vara allt från att gömma fjärrkontrollen till att härma mig med en fånig röst varje gång jag öppnade munnen för att prata. Ofta tog mina syskon saker jag sparat, jag var väldigt bra på att spara på saker när jag var yngre. Så ofta fick jag mitt lördagsgodis stulet eller så brukade de ta min glass som jag hade sparat till senare. Min veckopeng som jag sparade på mitt rum försvann också mysteriöst vid väldigt många tillfällen. Men det var inte det enda de tog, många gånger så tog någon min plats så fort jag reste mig, eller tog de saker jag lekte med vid tillfället.

Om de mot förmodan inte tog mitt godis hände det vid flera tillfällen att de berättade att de lagt snor i godispåsen, att de haft en av alla mina godisar i näsan eller i sina kalsonger. Jag vågade aldrig stoppa något i munnen om jag inte hade haft stenkoll på min godispåse hela tiden.    

Som jag pratat om mycket i bloggen så lider jag ju av migrän, något som jag gjorde redan då. Dock hade jag inga mediciner vid den tidpunkten av mitt liv vilket ledde till extrem huvudvärk med svårt illamående. Under de dagarna jag låg hemma och mådde skit av min migrän tyckte mina syskon det var jättekul att spela hög musik eller vägra låta persiennerna vara neddragna, så jag var tvungen att sitta med solen i ögonen, något som är väldigt plågsamt vid migrän. Det tyckte också att det var väldigt roligt att spruta ut hela Axe-burkar med parfym så det stank i hela huset, detta trots att de triggade igång svår huvudvärk hos mig. 

På tal om lukt så brukade de alltid sticka in rumpan på mitt rum och fisa för att reta mig, då de visste att jag avskydde det.

Utöver allt detta brukade de också kasta saker på mig, en gång fick jag en stor och tung järnbit kastad i huvudet så jag fick ett stort jack i hårbotten.  Under de värsta perioderna så slogs vi nästan varje dag.

Jag har än idag ett pyttelitet ärr på kinden efter att en av mina bröder klöste mig i ansiktet, och jag är rätt säker på att min bror har kvar ett liknande ärr efter att jag gav igen.

Många kanske känner igen sig och tycker att "det är väl inte så farligt, alla syskon bråkar", men för mig var detta så jobbigt att jag ville dö.

Detta pågick alltså under nästan tio års tid, och det tärde så mycket på mitt redan sköra psyke att jag verkligen inte kunde hantera det. Åren av "mobbing" i mitt eget hem fick mig att bryta ihop totalt, vilket gjorde att det blev "ännu mer kul" att reta mig.

Så i perioden då jag mådde som sämst eskalerade också mina syskons gliringar och hyss mot mig.  
och jag verkligen exploderade av ilska och frustration över situationen jag befann mig i. Jag blev svårt deprimerad och jag blev bara argare och argare. Jag skrek och grät av frustration och sorg över hur illa behandlad jag tyckte att jag blev och jag agerade mer och mer utåt.

Än idag får jag alltid höra hur rädda alla mina syskon var för mig, men samtidigt drog de sig inte för att retas och retas och retas till den grad att jag ville dö för att undslippa det.  

Jag har inte pratat om det i bloggen tidigare eftersom jag inte gillar att "hänga ut" någon. Speciellt inte min egen familj.
Men under en tid av mitt liv kände jag mig så mobbad, retad, oförstådd och utanför i min egen familj att jag faktiskt försökte ta mitt liv på grund av hur jag blev behandlad.
Det känns hemskt att tänka på att syskon som jag kommer så bra överens med idag och som jag älskar över allt annat. Faktiskt nästan drev mig över gränsen och fick mig att ta mitt liv. Idag undrar jag om de vet hur mycket jag led, och hur nära det faktiskt var att de fick den där sista droppen att rinna över.

Visst har jag ju även min psykiska problematik som förmodligen låg i grund till den största delen av mitt dåliga mående. Men den stressen och otryggheten jag kände av att ständigt brytas ner av att bli retad hela dagar i sträck, under så många år gjorde att allt blev så mycket värre. Mitt hem var en så otrygg plats, jag kunde aldrig slappna av och fick aldrig tiden att kunna läka i mig själv. 

Jag hade ingenstans att fly för att undkomma mitt lidande. Men åh vad jag drömde om att kunna fly från allt. Just det faktum att jag vantrivdes så mycket i min familj att jag ville fly gör så otroligt ont att tänka på idag. 

Jag brukade drömma om att få tag på pengar så jag kunde köpa en tågbiljett till Stockholm, där jag skulle ändra mitt utseende, byta namn och försvinna helt från min familj. Jag ville säga upp kontakten med allt och alla, för att slippa undan alla som jämt var arga på mig. 

För trots att mina syskon retades och retades och jag bet ihop så länge jag kunde, var det mig mina föräldrar blev arga på när jag gav igen eller sa ifrån ordentligt. Alltid med det där argumentet att jag som är äldst borde veta bättre och sätta ett gott exempel. 

Jag fick också mycket ilska riktat mot mig för att jag inte klarade av skolan, både mina föräldrar och alla lärare var alltid arga och frustrerade på mig för att jag inte gick på lektionerna, för att jag skolkade och aldrig gjorde mina läxor. 

Jag önskade över allt annat att jag kunde komma iväg från alla bråk och arga röster som ständigt fanns runt omkring mig.

Jag drömde varje kväll om att få dö i sömnen så jag skulle slippa ifrån det helvetet jag levde i. 

Kanske är det grunden till min rädsla för arga personer.

 

Maria

1 juli 2016 20:42

Jag blir också väldigt illa till mods och får ångest då andra är arga och bråkar, även fast det inte har ett dugg med mig att göra. Jag har tex problem med en granne som kan bråka med sina vänner på fyllan (vuxna människor över 60) så inge ungdomstjafs. Jag kan få rejäl ångest och har till och med gjort mig själv illa över detta nån gång. Men oftast har jag ringt störningsjouren. Jag är inte uppvuxen i en ovanligt bråkig miljö, visst bråkade mamma och pappa ibland men inte ofta och jag bråkade med mina bröder ibland. Men för mig tror jag att det handlar om att jag är ganska känslig för andras sinnestämmningar och vad andra tycker och så. Men känner igen det där väl iaf.

http://www.borderlinelivet.blogg.se

Sara Modigh

1 juli 2016 21:27

Även fast det såklart är tråkigt att du upplever detta, så känns det ändå som en tröst att höra att jag inte är ensam om denna rädsla.
Jag tycker det är fruktansvärt med arga människor och ju närmre de står mig desto värre är det för mig.

 

Annica // Guld med ADHD

3 juli 2016 19:46

Jag hade inte liknande problem med familjen när jag växte upp, det var mer den "normala" nivån av syskonbråk. Dock blir jag väldigt orolig/rädd när människor blir arga. Jag är rädd för att göra någon arg eller att människor skall ta ut sin ilska på mig. Så det kan jag relatera till, tyvärr.

http://guldmedadhd.se

Sara Modigh

4 juli 2016 18:15

Självfallet är det tråkigt att du kan relatera, men ändå skönt att man inte är ensam. Så tack för din kommentar och att du berättade om det :)

 

Linda

27 maj 2020 08:36

Hej!
Du skriver att dina syskon nästan drev dig till självmord, var fanns era föräldrar? Dina syskon var också barn precis som du. Era bråk och konflikter borde en vuxen hjälpt er att lösa. Det är inte barns fel att barn bråkar. Ansvaret är alltid vuxnas.

Sara Modigh

4 juli 2020 13:16

Hej Linda, Självklart fanns våra föräldrar där och försökte lösa bråken så gott de kunde.
Men tyvärr så var detta långt innan jag fick mina diagnoser och mina föräldrar (och mina syskon) hade svårt att förstå min problematik och varför jag mådde så dåligt av bråken. Det som utåt sett bara var vanligt syskonbråk och föräldrar som skäller, var för mig en extrem plåga som gjorde mig så rädd och otrygg att det sakta men säkert bröt ner mig totalt.
Så jag blev bara ledsnare och argare ju längre tiden gick och min bröder framför allt tyckte det var roligare och roligare att retas just för att jag reagerade och mina föräldrar försökte få mig att "sluta reagera" för att då skulle de tröttna på att retas.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...