Kära kropp! 

Du har följt mig i vått och torrt i snart 26 år. Många gånger har jag tagit dig för givet, behandlat dig illa och till och med tagit ut min ångest och mina aggressioner på dig. 

Jag har många gånger drömt om att kunna byta ut dig, för jag har inte sett dig som tillräckligt bra. 

Inte tillräckligt smal, inte tillräckligt kurvig, inte tillräckligt fläckfri, inte perfekt nog helt enkelt. 

Jag har sett alla dina fel och brister, istället för att fokusera på vad du faktiskt gör för mig. 

Men vet du vad? "We were born to be real, not to be perfect". 

Jag tycker det är ett bra talesätt, för att vara äkta och realistisk är så mycket bättre än att ständigt kämpa efter att vara "perfekt", perfekt i andras ögon. Perfekt så som media framställer det.  

Jag vill be om ursäkt för allt hat jag har riktat mot dig genom åren, jag inser ju nu att detta hat

är hat som har fötts ur att jag inte känns mig tillräckligt duglig för att du inte var vacker nog, för att du inte levde upp till ideal satta av andra människor. Jag har hatat dig för att du har passat in i den mall jag önskade att du skulle passa in i. Men jag inser nu att det var fel av mig att tänka så.

Du är min kropp, min enda kropp och jag borde respekterat dig nog för att inte tycka och tänka sådana hemska tankar om dig.   

Det är du som är mitt liv, det är i dig jag lever och det är du som håller mig levande. Utan dig är jag ingenting. Jag förstår inte hur jag har kunnat säga och tänka så elaka saker om dig. Saker som jag personligen aldrig skulle tycka eller tänka om en annan levande människa. Så varför har jag tänkt som om dig min kära kropp? 

Vad är det som gjort att jag känt ett sådant starkt hat om dig? Är det alla elaka ord jag fått höra om hur tjock och ful du är? Eller är det alla tidningar och reklamer som visat upp bilder på den perfekta kvinnan som gjort att jag känner att du inte räcker till? 

Oavsett anledningen till varför det blev såhär vill jag nu be om ursäkt och ta på mig ansvaret över hur illa jag har behandlat dig. Jag lovar att jag ska försöka bättra mig. 

Jag lovar att tänka snälla tankar och stoppa hatet jag riktat mot dig. Jag lovar att jag ska sluta önska att du såg annorlunda ut. För utseendet är inte allt. 

Jag är så tacksam för att du finns här för mig trots att jag behandlat dig så illa. Jag är tacksam för hjärtat som fortfarande slår trots att de blivit krossat. Jag är tacksam för att min hjärna kan tänka kloka tankar trots de sjukdomar jag har. Jag är tacksam för att mina ben fortfarande bär mig trots att jag känner mig så svag. Framför allt så är jag är glad för att jag får vakna på morgonen och leva ännu en dag tillsammans med dig. Jag älskar dig min kära kropp!

Med vänlig hälsning, Sara

 

Dorina

7 juli 2016 15:58

Vad fint skrivet!
❤️❤️

http://www.nouw.com/TrixitFluff

Sara Modigh

7 juli 2016 17:13

Tack så mycket :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...