En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under juli 2016

Av Sara Modigh - 11 juli 2016 16:15

Jag tränar inte för att forma min kropp, jag tränar inte för att bli "snygg" enligt samhällets smal-ideal. 

Inte heller tränar jag för att få en strandkropp eller för att bli accepterad.

Jag tränar för att återfå kontroll över min kropp. Jag tränar för att bygga upp ett försvar så jag orkar fajtas med den här jäkla sjukdomen som försöker styra över mitt liv. Jag tränar för mental hälsa och för att jag vill hålla mig så hälsosam som jag kan. 


Men för mig är träningen verkligen en kamp, varje gång jag tränar drabbas jag av en fruktansvärd trötthet kallad fatigue. En trötthet som inte går att vila bort och som kan följa mig i flera dagar. 

Jag drabbas också av nervsmärtor som bränner i huden och jag får svår huvudvärk. För mig är det inte skönt att träna, jag kan inte längre känna den där härliga uppiggande effekten som jag kunnat göra tidigare då jag tränat. 

Men jag kämpar på, ett steg i taget.

 Även fast jag mår skit av träningen, även fast jag nästan kollapsar av ansträngningen så vill jag fortsätta kämpa. 

Jag kanske aldrig kommer kunna må bra av träning, men trots det så vet jag ju att träningen är bra för mig. För att inte träna kommer inte göra mig någon nytta längre fram, och kommer inte hjälpa mig i längden. Att hålla igång träningen kan däremot vara till hjälp, att drabbas av ett skov som gör att jag kommer hamna i rullstol är en risk jag lever med. Men om jag tränar och bygger upp en bättre fysik så kanske jag kan ha lite mer motståndskraft om ett sådant skov kommer. 

Det finns ju självfallet inga garantier, men jag kan i alla fall göra det lilla jag kan göra för att minska risken en aning. 


Att träna är bland det svåraste jag kämpar med just nu, för det är en utmaning både fysiskt och psykiskt. Psykiskt är det jobbigt just för att det är väldigt ångestladdat för mig att befinna mig på en plats med mycket människor och jag känner mig så otroligt sårbar där. Jag upplever att människor stirrar och jag känner mig alltid iakttagen, och då också väldigt dålig. Jag kan inte hjälpa att jämföra mig med de andra som tränar som kan springa fort och långt, som kan lyfta tunga vikter och träna i flera timmar. Jag kan inte springa alls, klarar bara 2-3 minuter på crosstrainer, och kan knappt lyfta några vikter alls. 

De kan ju inte se på mig hur dåligt jag mår och för mig känns det som de tänker att jag är en lat tjockis som bara är i vägen. 

Jag mår ju så fysiskt dåligt av träningen att jag då känner mig ännu mer sårbar. Jag är rädd att jag ska svimma eller att kroppen slutar fungera som jag vill. 

Jag känner ju av gamla symptom från skov jag haft tidigare när jag anstränger mig och jag förlorar kraft i min vänstra sida av kroppen, jag drabbas av svår yrsel och balansen känns inte särskilt pålitlig. 

Benen viker sig och det känns som om jag drabbas influensa med hög feber, trötthet och värkande muskler i hela kroppen när jag tränar. 

Så jag har en ständig rädsla för att falla ihop inför alla människorna på gymmet. 

Jag hatar att känna mig sjuk och svag, hatar att jag kanske skulle behöva ta hjälp av en främling om min kropp skulle svika mig.


Jag vet inte varför jag känner så, men jag tror att det är för att jag känner att jag har ett krav på mig själv att alltid vara stark och inte visa mig svag. 

Jag vill mer än vad jag klarar av och har alltid höga krav på mig själv. Det är svårt att acceptera mina egna begränsningar och ännu svårare känns det att erkänna mina begränsningar för någon annan. 

Allra mest rädd är jag för att misslyckas, och att misslyckas skulle för mig vara att just tappa kontrollen över sjukdomen och falla ihop på gymmet. 

Det har redan varit nära flera gånger och det skrämmer mig något så enormt.


Men jag kämpar på och det är huvudsaken. Om det så bara blir tio minuter på gymmet så är det bättre än ingenting. Vilket är något som jag har behövt lära mig att acceptera. All träning hur lite det än är,

är bättre än ingen träning alls. 

Det svåraste har nog varit att lära mig att ta det lite lugnt och känna av kroppen så det inte blir för mycket. För det är svårt när man vill så mycket mer än vad man fysiskt klarar av. 

Men jag har en jättebra sjukgymnast som varit väldigt stöttande i detta och som faktiskt hjälpt mig att se hur stort detta faktiskt är och hur bra det är att jag trots alla dessa svårigheter fortsätter att kämpa. 

Mycket handlar ju faktiskt om en stark vilja, jag tror att om man har en stark vilja så kan man göra mycket. Man måste ha det där drivet för att orka fortsätta kämpa även när allt känns hopplöst. 

Att träna är svårt, men det går och jag försöker verkligen att känna mig stolt över att jag faktiskt gör detta trots att det är så jobbigt. 

 

Av Sara Modigh - 7 juli 2016 15:00

Kära kropp! 


Du har följt mig i vått och torrt i snart 26 år. Många gånger har jag tagit dig för givet, behandlat dig illa och till och med tagit ut min ångest och mina aggressioner på dig. 

Jag har många gånger drömt om att kunna byta ut dig, för jag har inte sett dig som tillräckligt bra. 

Inte tillräckligt smal, inte tillräckligt kurvig, inte tillräckligt fläckfri, inte perfekt nog helt enkelt. 

Jag har sett alla dina fel och brister, istället för att fokusera på vad du faktiskt gör för mig. 

Men vet du vad? "We were born to be real, not to be perfect". 

Jag tycker det är ett bra talesätt, för att vara äkta och realistisk är så mycket bättre än att ständigt kämpa efter att vara "perfekt", perfekt i andras ögon. Perfekt så som media framställer det.  


Jag vill be om ursäkt för allt hat jag har riktat mot dig genom åren, jag inser ju nu att detta hat

är hat som har fötts ur att jag inte känns mig tillräckligt duglig för att du inte var vacker nog, för att du inte levde upp till ideal satta av andra människor. Jag har hatat dig för att du har passat in i den mall jag önskade att du skulle passa in i. Men jag inser nu att det var fel av mig att tänka så.

Du är min kropp, min enda kropp och jag borde respekterat dig nog för att inte tycka och tänka sådana hemska tankar om dig.   

Det är du som är mitt liv, det är i dig jag lever och det är du som håller mig levande. Utan dig är jag ingenting. Jag förstår inte hur jag har kunnat säga och tänka så elaka saker om dig. Saker som jag personligen aldrig skulle tycka eller tänka om en annan levande människa. Så varför har jag tänkt som om dig min kära kropp? 

Vad är det som gjort att jag känt ett sådant starkt hat om dig? Är det alla elaka ord jag fått höra om hur tjock och ful du är? Eller är det alla tidningar och reklamer som visat upp bilder på den perfekta kvinnan som gjort att jag känner att du inte räcker till? 

Oavsett anledningen till varför det blev såhär vill jag nu be om ursäkt och ta på mig ansvaret över hur illa jag har behandlat dig. Jag lovar att jag ska försöka bättra mig. 

Jag lovar att tänka snälla tankar och stoppa hatet jag riktat mot dig. Jag lovar att jag ska sluta önska att du såg annorlunda ut. För utseendet är inte allt. 

Jag är så tacksam för att du finns här för mig trots att jag behandlat dig så illa. Jag är tacksam för hjärtat som fortfarande slår trots att de blivit krossat. Jag är tacksam för att min hjärna kan tänka kloka tankar trots de sjukdomar jag har. Jag är tacksam för att mina ben fortfarande bär mig trots att jag känner mig så svag. Framför allt så är jag är glad för att jag får vakna på morgonen och leva ännu en dag tillsammans med dig. Jag älskar dig min kära kropp!



Med vänlig hälsning, Sara


Av Sara Modigh - 5 juli 2016 18:59

 
Ni som inte följer mig på Facebook kanske har missat att jag varit med i en intervju i de lokala nyheterna här i Jönköping. 
Jag tvekade lite först för jag vite inte om jag skulle våga, men jag är otroligt glad att jag vågade. 

Det gick så bra att göra intervjun och resultatet blev väldigt bra. Det var en otroligt duktig journalist som gjorde att allt kändes tryggt. 


Jag har fått otroligt bra respons och många fina kommentarer vilket gör mig väldigt glad. 

Är så rörd över alla fina kommentarer och hälsningar jag fått. Ni fattar inte hur mycket det betyder för mig! Så TACK så väldigt mycket alla ni som stöttar mig och ger mig så fina kommentarer. 


Det är verkligen viktigt att kunna prata mer om detta och jag är glad att jag kunnat vara med och vara en del i att bidra till ett öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa och självskadebeteenden. 

Av Sara Modigh - 4 juli 2016 19:15

 

Ignorant är för mig är det värsta jag skulle kunna bli kallad, därför är jag väldigt försiktig med hur jag använder just det ordet. Det är alltså inget ord jag tar lätt på eller slänger ur mig hur som helst.

Men på grund av mitt självskadebeteende har jag stött på en hel del ignoranta människor. 

Människor som är totalt obildade och kunskapslösa i ämnet.  Människor som dessutom hyser en stark ovilja att faktiskt lära sig vad psykisk ohälsa är och ta in vad ett självskadebeteende är, varför någon drabbas och vad det innebär för den som har den här problematiken. 


Det är människor som dessa som bidrar till att det fortfarande är svårt att vara öppen med sin psykiska ohälsa och som dessutom bidrar till att försvåra sjuka människors liv ytterligare. 

Det är människor som dessa som verkligen inte förstår eller ens vill förstå som postar massa onödigt skräp på internet. Skräp så som elaka kommentarer som föds ur just okunskap och fördomar. Kommentarer som jag verkligen inte förstår varför man väljer att skriva till en annan människa. 

Men jag har vart med om så mycket att man slutar förvånas över vad människor är kapabla till.

Men det som intresserar mig är vad som försiggår i någons tankar när den skriver såhär till en ung tjej som skriver ett inlägg om att hon äntligen slutat skämmas över sina ärr. 


             

Jag som levt med självskadebeteende så länge jag kan minnas i princip vet mycket väl hur stark skammen är och att ta sig ur den skammen är otroligt viktigt. 

Inte minst för att det är ett steg i riktningen att tillfriskna från självskadebeteendet. 

Att våga vara öppen med problemet gör ju att familj och vänner vet om att problemet finns och det ger då möjligheten att kunna ha öppna samtal om det. Ett hemligt självskadebeteenden är otroligt allvarligt och när någon då vågar berätta om att den har eller har haft ett sådant så ska inte den personen behöva mötas av kommentarer som de här ovan, inte ens av totala främlingar. 


Jag tycker faktiskt att det är skrämmande att människor kan samlas och trakassera en sjuk individ på detta sättet. Det är skrämmande att det råder sådan brist på empati och förståelse, och att okunskapen dessutom är så otroligt stor. Många verkar tro att självdestruktiviteten i ett självskadebeteende handlar om misslyckade självmordsförsök. Men det är ju så otroligt fel, det flesta självskadebeteenden är ju precis tvärt om. Ett försök att överleva. Det handlar ju mer om att härda ut i en outhärdlig situation, det handlar om att återfå tappad kontroll och det handlar om att försöka distrahera sig från tankar och känslor man inte kan hantera. 

Det finns säkert många som självskadat i syftet att dö, men majoriteten av människor som lever med ett självskadebeteende försöker inte dö varje gång de skadar sig själva. Något som många verkar ha svårt att förstå, för kommentarer som "skär av dig halsen och få det gjort" är definitivt inte ovanligt att man möts av när ärren syns. 

Just det att ärr syns verkar vara en öm punkt hos den här typen av människor. 

Jag kan inte räkna gångerna jag blivit ifrågasatt varför jag inte döljer mina ärr jämt och även fått det förklarat för mig att jag borde gömma dem så länge jag lever. 

Jag tycker det är otroligt fördomsfullt, och det känns som en attityd från tider då all psykisk ohälsa skulle gömmas undan så man slapp bevittna den. För det är ju lite lättare att leva i en värld där vi kan låtsas att psykisk ohälsa inte existerar genom att gömma undan den och låtsas som det regnar. 

Men det fungerar ju inte i längden och det löser definitivt inga problem. Det som däremot hjälper är ett öppnare samtalsklimat och respekt mot sina medmänniskor. 


När man kommit ur sitt självskadebeteende så är det ju en självklarhet att man ska kunna ta på sig sina   badkläder och åka och bada på sommaren, man ska kunna ha de där finna linnet eller den där snygga klänningen. Man ska kunna klä sig hur man vill utan att ifrågasättas. 

Precis som vem som helst så ska man ha valet att klä sig som man vill i de kläder man själv vill ha.

För mig är det en fysiskt omöjlighet att gå i långärmat jämt eftersom jag har min värmekänslighet, så människor som faktiskt anser att det är så världen borde se ut kanske ska ta sig en titt i spegeln och utvärdera sina åsikter. 


Jag skulle också vilja veta om det enbart är ärr från psykisk ohälsa som måste döljas eller om det även gäller ärr från olyckor eller andra sjukdomar också? Sitter dessa människor och skriver liknande kommentarer till människor med fysiska sjukdomar också? Oavsett så är dessa människor otroligt ignoranta när det kommer till psykisk ohälsa och självskadebeteenden.Något som jag anser är oförlåtligt i ett samhälle där alla har möjligheten att lära sig förstå vad psykisk ohälsa är!



Av Sara Modigh - 3 juli 2016 13:00

I mitt föregående inlägg berättade jag om en väldigt mörk del av min barndom. Den delen med alla bråk och hemskheter. Men självfallet var inte allt bara hemskt hela tiden. 

Men just de där hemska delarna har en tendens att stanna kvar, de liksom etsar sig in i hjärta och själ.

Det är väldigt svårt att glömma det där hemska man har upplevt. Det är som om den där hemska känslan aldrig riktigt försvinner ur kroppen. I alla fall är det så för mig. 

De goda stunderna i mitt liv har inte alls lämnat lika stora avtryck, kanske för att jag upplevt så mycket hemskheter att det överspeglar allt det goda. 


Men goda stunder fans det, det är jag övertygad om. Hade det inte funnits något bra i mitt liv så hade jag ju inte suttit här idag. 

Problemet är att jag inte kommer ihåg lika många enskilda händelser där jag kände mig lycklig, som jag kommer ihåg händelser där jag kände mig förkrossad, ensam, orättvist behandlad, sårad och ledsen. 


Jag skrev inte mitt förra inlägg för att på något sätt peka ut mina syskon som hemska människor,

för det är de verkligen inte. 

Som jag skrev så älskar jag dem alla oerhört mycket och trots allt vi har i bagaget skulle jag aldrig vilja byta bort dem mot några andra syskon. 


Även om det inte alltid var lätt, så är dem ju ändå min familj och vi har alla gått igenom detta tillsammans. Det var jobbigt för oss alla, men jag kanske tog det hårdast just på grund av min psykiska ohälsa. 

Men vi hade glada dagar också

                 



Jag minns när vi var på semester på Tjörn, det var en fruktansvärt äcklig stuga och vi alla vantrivdes där. Men vi lyckades ändå ha roligt när vi sprang omkring och lekte på klipporna tillsammans. 

Jag minns hur vi brukade klä ut oss och leka allt från tjuv och polis till prinsessa och sjörövare. Jag minns också en dag när vi låg en hel dag och tittade på film tillsammans, vi såg på Djungel George.

Vi tittade säkert på filmen minst tre gånger i rad för vi tyckte att den var så rolig.

Jag minns när vi lekte med våra kaniner och försökte lära dem att hoppa över hinder och jag minns

att jag kände mig glad när jag fick den där kaninen som var min alldeles egna kanin. 


Jag kommer ihåg dagar då vi vart på Liseberg, Skara sommarland, Upptech och liknande ställen.

Semesterdagar då man kom ifrån vardagens stress och tristess.

Jag minns när jag var lite äldre och vi var på semester i Danmark med familjen,  och en av mina bröder brukade följa med och titta på när jag tjuvrökte i en liten skogsdunge bakom stugan. Vilket gjorde att det kändes som vi fick ett litet speciellt band, med den där hemligheten tillsammans. 


             


Av Sara Modigh - 1 juli 2016 12:30

Något som skrämmer mig oerhört mycket är arga röster. När tonläget höjs, eller orden blir hårdare triggas en extrem ångestreaktion igång hos mig.

Jag har alltid varit rädd för att bli offer för någons ilska. I perioder har det faktiskt vart så illa att jag fått svår ångest bara av att se en arg person på tv. Det spelade ingen roll att det inte var jag som blev offer för någons ilska. Det spelade ingen roll att det inte ens var på riktigt.
Jag var så rädd att jag drömde mardrömmar om arga människor och så rädd att jag var svårt hämmad i mitt vardagliga liv.

Än idag är jag fortfarande jätterädd för ilska och det skär i hjärtat varje gång någon höjer rösten. Men för det mesta hanterar jag det bra.
Jag klarar nu mera av att se serier med arga personer i, och mardrömmarna kommer bara vid enstaka tillfällen. Så visst drömmarna finns där fortfarande, men inte alls så mycket som förr.

När mardrömmarna kommer blir jag inte heller lika negativt påverkad längre och det är ju en enorm utveckling till det positiva.  

Men allt är inte lika positivt, för än idag ger bara tanken på att någon är arg på mig över något som jag gjort eller misslyckats med, en känsla av att vilja dö.

För så hemskt tycker jag att det är när någon är arg eller irriterad på mig. Jag förstår inte varför det är såhär. Så fort någon i min omgivning låter irriterad så triggas min ångest igång. Jag är otroligt känslig för skiftningar i tonläge eller hur någon uttrycker sig, kanske just för att kunna snappa upp den där fasansfulla ilskan som skulle kunna attackeras mot mig.  


Jag tror att det har mycket att göra med att det fanns så otroligt många arga människor runt mig när jag växte upp. Jag upplevde att jag många gånger som det äldsta barnet fick ta mycket skit. Det var nämligen extremt mycket bråk mellan oss syskon och jag fick alltid höra att jag som äldst skulle sätta ett gott exempel och så vidare. Vilket inte var så lätt när jag utsattes för vad som för mig kändes som tortyr.

Jag var så rädd och fruktansvärt ledsen hela tiden, och jag tyckte att alla i min familj var så elaka mot mig.
 

Många dagar, i långa perioder i princip varje dag bestod av ett eller flera syskon som retades, slogs och var elaka mot mig. 

Det kunde vara allt från att stjäla och gömma mina saker till att gå in på mitt rum och ta sönder grejer. En gång tog min bror en hammare och gick in i mitt rum och slog sönder mitt fönster till exempel.

Ofta fick de för sig att det skulle lägga snöbollar, sand, vatten, lera och så vidare i min säng eller också så la de något äckligt i mina skor eller i min väska.

Andra gånger kunde det vara allt från att gömma fjärrkontrollen till att härma mig med en fånig röst varje gång jag öppnade munnen för att prata. Ofta tog mina syskon saker jag sparat, jag var väldigt bra på att spara på saker när jag var yngre. Så ofta fick jag mitt lördagsgodis stulet eller så brukade de ta min glass som jag hade sparat till senare. Min veckopeng som jag sparade på mitt rum försvann också mysteriöst vid väldigt många tillfällen. Men det var inte det enda de tog, många gånger så tog någon min plats så fort jag reste mig, eller tog de saker jag lekte med vid tillfället.

Om de mot förmodan inte tog mitt godis hände det vid flera tillfällen att de berättade att de lagt snor i godispåsen, att de haft en av alla mina godisar i näsan eller i sina kalsonger. Jag vågade aldrig stoppa något i munnen om jag inte hade haft stenkoll på min godispåse hela tiden.    


Som jag pratat om mycket i bloggen så lider jag ju av migrän, något som jag gjorde redan då. Dock hade jag inga mediciner vid den tidpunkten av mitt liv vilket ledde till extrem huvudvärk med svårt illamående. Under de dagarna jag låg hemma och mådde skit av min migrän tyckte mina syskon det var jättekul att spela hög musik eller vägra låta persiennerna vara neddragna, så jag var tvungen att sitta med solen i ögonen, något som är väldigt plågsamt vid migrän. Det tyckte också att det var väldigt roligt att spruta ut hela Axe-burkar med parfym så det stank i hela huset, detta trots att de triggade igång svår huvudvärk hos mig. 

På tal om lukt så brukade de alltid sticka in rumpan på mitt rum och fisa för att reta mig, då de visste att jag avskydde det.

Utöver allt detta brukade de också kasta saker på mig, en gång fick jag en stor och tung järnbit kastad i huvudet så jag fick ett stort jack i hårbotten.  Under de värsta perioderna så slogs vi nästan varje dag.


Jag har än idag ett pyttelitet ärr på kinden efter att en av mina bröder klöste mig i ansiktet, och jag är rätt säker på att min bror har kvar ett liknande ärr efter att jag gav igen.

 


Många kanske känner igen sig och tycker att "det är väl inte så farligt, alla syskon bråkar", men för mig var detta så jobbigt att jag ville dö.

Detta pågick alltså under nästan tio års tid, och det tärde så mycket på mitt redan sköra psyke att jag verkligen inte kunde hantera det. Åren av "mobbing" i mitt eget hem fick mig att bryta ihop totalt, vilket gjorde att det blev "ännu mer kul" att reta mig.

Så i perioden då jag mådde som sämst eskalerade också mina syskons gliringar och hyss mot mig.  
och jag verkligen exploderade av ilska och frustration över situationen jag befann mig i. Jag blev svårt deprimerad och jag blev bara argare och argare. Jag skrek och grät av frustration och sorg över hur illa behandlad jag tyckte att jag blev och jag agerade mer och mer utåt.

Än idag får jag alltid höra hur rädda alla mina syskon var för mig, men samtidigt drog de sig inte för att retas och retas och retas till den grad att jag ville dö för att undslippa det.  


Jag har inte pratat om det i bloggen tidigare eftersom jag inte gillar att "hänga ut" någon. Speciellt inte min egen familj.
Men under en tid av mitt liv kände jag mig så mobbad, retad, oförstådd och utanför i min egen familj att jag faktiskt försökte ta mitt liv på grund av hur jag blev behandlad.
Det känns hemskt att tänka på att syskon som jag kommer så bra överens med idag och som jag älskar över allt annat. Faktiskt nästan drev mig över gränsen och fick mig att ta mitt liv. Idag undrar jag om de vet hur mycket jag led, och hur nära det faktiskt var att de fick den där sista droppen att rinna över.

Visst har jag ju även min psykiska problematik som förmodligen låg i grund till den största delen av mitt dåliga mående. Men den stressen och otryggheten jag kände av att ständigt brytas ner av att bli retad hela dagar i sträck, under så många år gjorde att allt blev så mycket värre. Mitt hem var en så otrygg plats, jag kunde aldrig slappna av och fick aldrig tiden att kunna läka i mig själv. 

Jag hade ingenstans att fly för att undkomma mitt lidande. Men åh vad jag drömde om att kunna fly från allt. Just det faktum att jag vantrivdes så mycket i min familj att jag ville fly gör så otroligt ont att tänka på idag. 


Jag brukade drömma om att få tag på pengar så jag kunde köpa en tågbiljett till Stockholm, där jag skulle ändra mitt utseende, byta namn och försvinna helt från min familj. Jag ville säga upp kontakten med allt och alla, för att slippa undan alla som jämt var arga på mig. 

För trots att mina syskon retades och retades och jag bet ihop så länge jag kunde, var det mig mina föräldrar blev arga på när jag gav igen eller sa ifrån ordentligt. Alltid med det där argumentet att jag som är äldst borde veta bättre och sätta ett gott exempel. 

Jag fick också mycket ilska riktat mot mig för att jag inte klarade av skolan, både mina föräldrar och alla lärare var alltid arga och frustrerade på mig för att jag inte gick på lektionerna, för att jag skolkade och aldrig gjorde mina läxor. 

Jag önskade över allt annat att jag kunde komma iväg från alla bråk och arga röster som ständigt fanns runt omkring mig.

Jag drömde varje kväll om att få dö i sömnen så jag skulle slippa ifrån det helvetet jag levde i. 


Kanske är det grunden till min rädsla för arga personer.

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

128 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se