När jag mådde som allra sämst och när mitt liv var som mörkast. Då när jag mådde så dåligt att jag inte kunde se någon ljusning överhuvudtaget, upplevde jag en känsla av att ingen annan kunde må så dåligt som jag gjorde just där och då. 

För under den perioden av mitt liv mådde jag så fruktansvärt dåligt att jag faktiskt inte kunde greppa att andra kunde må så dåligt de med.  Jag trodde att jag hade sjunkit så lågt att det inte fanns någon som helst chans för räddning. Mörkret och depressionen tog över hela mitt liv. Jag klarade inte av att leva, allt var för mycket. Varje sekund av mitt liv bestod i en kamp att överleva och ta mig igenom mitt dåliga mående. Jag trodde att jag var den enda i hela världen som någonsin sjunkit så otroligt djupt ner i det där svarta mörkret av depression.

Den känslan av att vara ensam om att må så dåligt var något som i sin tur bidrog med en känsla av ensamrätt på att må dåligt. En känsla av att ingen kunde förstå eller ens komma i närheten av att må så dåligt som jag gjorde. Det är jobbigt att erkänna det, men jag tyckte och tänkte att andras problem inte var några problem alls, för ingen var så sjuk som jag. 

Många gånger var det kanske sant när personer i min omgivning klagade på sina förkylningar och dåliga hårförlängningar. Men andra gånger slog jag ifrån mig saker som jag egentligen kanske borde känt igen. Saker som tydde på att de kanske var på väg ner i samma mörker som mig. 

Men min kunskap och förståelse för psykisk ohälsa var inte så stor. För psykisk ohälsa var ju inget man talade högt om. Jag var totalt fast i mitt eget dåliga mående och kunde inte se något annat än det mörker jag hade inom mig. Hela mitt liv kretsade kring att överleva dagen och allt fokus låg på mig själv och mitt mående. För jag behövde fokusera på det för att kunna ta mig igenom all den där skit som jag kämpade med. 

Jag var verkligen otroligt svårt sjuk, förmodligen sjukare än många trodde. Jag var verkligen nära att dö i min psykiska ohälsa. Men detsamma gäller många andra människor. Jag var aldrig så ensam om att må dåligt som jag trodde att jag var.

Men jag tror faktiskt att det är en del av sjukdomsbilden. För jag ser samma attityd av att känna den där ensamrätten på att må dåligt, att ha den där inställningen att ingen annan kan må lika dåligt som en själv, hos flera andra som är drabbade av psykisk ohälsa. Jag tror att när man mår så dåligt att man är millimeter från att dö, så är det svårt att ta in och förstå någon annans dåliga mående. Jag tror att det kanske är så att man redan har alldeles för mycket att kämpa med för att utöver det även ta på sig tyngden av någon annans dåliga mående. Men jag tror också att det är farligt att tappa förståelsen för att andra människor har problem och känslor det med. Jag tror att det är farligt att klänga sig fast vid den där känslan av att ingen annan kan må lika dåligt som en själv. 

För hur dåligt man än mår finns det alltid tusentals människor som mår precis lika dåligt. Egentligen spelar det ingen roll vem som mår sämst, för det är verkligen ingen tävling. Alla har svårigheter i sina liv och alla har olika förutsättningar för att hantera dem. I slutänden är ju det enda som faktiskt betyder något hur DU hanterar dina problem och att du skapar ett så bra liv du kan för dig själv. 

Att leva efter tankarna att man mår sämst i hela världen låter enligt mig definitivt inte som ett bra liv. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...