När ni läser mig blogg är det som om ni får en chans att ta ett steg direkt in i min hjärna och se små delar av alla mina tankar och känslor. Ni får se mitt innersta, både det ljusa, det mörka, det konstiga och det märkliga som rör sig djupt där inom mig.

Allt det här gör att jag är otroligt blottad och sårbar här på bloggen. För jag öppnar upp mig för totala främlingar. Främlingar som ibland inte kan förstå eller respektera det faktum att detta är min blogg fylld med mina tankar och känslor, inte en plats för diskussion om vad som är fel på mig eller mina åsikter. 

Att lämna ut sig själv på detta viset är inte lätt och en stor anledning till att jag gör det är för att det är så många som säger att de blivit hjälpta av att höra om andra som har liknande problem som mig eller liknande tankar och åsikter. Men även för att detta är min ventil, en plats för mig att få utlopp för de där tankarna och känslorna som spökar inuti min hjärna. Detta är min terapi och en zon där jag bearbetar allt möjligt som händer eller har hänt mig, en plats där jag ventilerar det som gnager inom mig. Det är en plats där jag kan lätta på trycket och på så vis hantera min psykiska ohälsa. 

Men det faktum att jag väljer att dela med mig av mina tankar och åsikter, berättelser ur mitt liv och framförallt om mina svåra stunder ger inte dig som läsare rätten att komma in här och kritisera mig som person. Berätta för mig hur det jag skriver om är fel, att jag tycker fel, att jag tänker fel eller att jag som person är fel på ett eller annat vis. 

Jag är den jag är, och det du läser här är små små delar av mig. Tycker du att jag är så "fel", så behöver du inte läsa på min blogg. Du behöver inte gå på den där rundturen i min hjärna och vrida och vända på det du hittar och sedan kritisera mig för det. 

Dessa kommentarer gör faktiskt att min lust att blogga försvinner, jag känner mig inte trygg att blotta mina känslor, min trygga plats för terapi blir istället en plats för ångest och sårbarhet. 

Kanske är det bara jag som är känslig, kanske tar jag åt mig för mycket. Men jag är så otroligt blottad här. Jag tror inte att ni som skriver dessa kommentarer, alltid anonymt dessutom, förstår hur det är att öppna upp sig så här mycket. Att dela med sig av tankar och känslor som man knappt ens vågar erkänna för sig själv. För hade ni förstått detta hade ni aldrig valt att skriva de där negativa sakerna till mig. 

För varenda negativ kommentar, även om jag aldrig publicerar dem, finns kvar inom mig. De etsar sig fast i mitt minne och varje gång jag faller finns de är inom mig och skriker. 

I mörkret är det era negativa kommentarer som håller mig i ett hårt grepp, ett grepp som gör det så svårt för mig att resa mig upp och ta mig tillbaka till ljuset. 

Det är inte acceptabelt att det ska vända sig av oro varenda gång jag ser att jag fått en ny kommentar, det är inte okej att jag går runt och mår illa varje gång jag postat ett nytt inlägg för att jag vet att de där kommentarerna kanske kommer. Det är verkligen inte okej att det som en gång var min räddning nu har blivit så otryggt att jag känner mig hämmad i mitt eget skrivande.  

Att jag inte längre känner lust eller ork att göra något med det som jag en gång brann så mycket för. 

Bloggen som under så lång tid var mitt allt har blivit en börda på grund utav okända människors hänsynslösa kommentarer. 

Skäms ni inte över er själva? 

 

Annie

31 augusti 2016 08:59

Det är så oerhört onödigt, fegt och elakt med negativa kommentarer.
Varför ens läsa om man inte gillar innehållet?
Eller tom kommentera? ..
Jag kan verkligen inte förstå hur vissa människor kan vara funtade, bara fega typer som gömmer sig bakom "anonym"..

Du är så stark. fortsätt skriva :) Vi är många som läser och gillar dig & din blogg :)

Kram

http://www.lifebyannie.bloggplatsen.se

Sara Modigh

31 augusti 2016 12:32

Tack så mycket Annie! Känns skönt att få en snälla och stöttande kommentarer för en gångs skull.
Jag tycker det är så otroligt fegt att de som skriver alla dessa hemska kommentarer inte ens vågar stå för dem. Alltid är det anonyma människor.

 

Petra

31 augusti 2016 11:32

Att läsa din blogg har blivit en dagsrutin. Den visar en sjukdomsbild som är mkt komplex, psykisk ohälsa. Då jag inte har det själv kan jag INTE VETA men jag kan FÖRSÖKA FÖRSTÅ.

Sara Modigh

31 augusti 2016 12:34

Tack för din kommentar! Det är för personer som dig som jag vill skriva den här bloggen. Det är så viktigt att sprida mer kunskap och förståelse och det gör mig så glad när någon faktiskt vill försöka förstå!

 

Maria

31 augusti 2016 16:29

Det är så tråkigt med dessa negativa kommentarer. Det fick mig tyvärr att radera hela min blogg då jag kände att det inte var värt det. Jag tycker att det är bra av dig att göra ett inlägg om det och snälla sluta inte skriva. För även fast det är några du får negativa kommentarer utav så gör din blogg mycket nytta för oss andra, och vi är nog väldigt många som läser som inte har något negativt att komma med.

Sara Modigh

31 augusti 2016 18:49

Tack så mycket! Det känns skönt att höra.
Ibland är det så lätt att glömma att det faktiskt finns de som gillar det jag skriver när man fått höra så mycket negativt.
Tråkigt att höra att du också råkat ut för dessa idiotiska kommentarer som förstör viljan att blogga.
På ett sätt känns det lite bättre att jag inte är ensam om att bli utsatt för detta. Det blir lite lättare att distansera sig från det när man vet att andra också får elaka kommentarer. Då är det inte "bara mig det är fel på", om du förstår hur jag menar. Ibland känns det som om människor på internet bara går in för att vara elaka och trycka ner andra människor och det är en så fruktansvärt tråkig attityd!
Så tack för att du hjälper till att motverka den genom att sprida lite positivitet, det behövde jag verkligen :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...