En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under augusti 2016

Av Sara Modigh - 11 augusti 2016 14:00

En sak jag har funderat på är varför det är de människor som bär på mest som kallas för svaga, och att det är de människor som kämpar dagarna igenom bara för att överleva är de som ses som svaga. 

Hur är man den svaga när man bär mer än de som oftast kallar en för svag? 


Alla har vi livets ryggsäck och alla har vi den fyllda med olika saker, vissa har några tunga grejer och några lätta, andra har mestadels lätta saker i sin ryggsäck och några har mest tunga saker i sin ryggsäck. 

 

Min ryggsäck är fylld med ganska många tunga saker, som till exempel fyra psykiska diagnoser;

Asperger, ADD, GAD med inslag av panikångest och Atypisk Depression. I min ryggsäck har jag också en fallenhet för att hamna i beroenden. Jag blir lätt beroende och har många saker jag varit beroende av i ryggsäcken. Bland annat socker, coca cola, cigaretter och framför allt mitt självskadebeteende.

Men ryggsäcken är även fylld med saker som den mobbning jag blivit utsatt för, sorgen efter min mammas död, smärtorna efter att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp, kampen att försöka hantera dålig självkänsla och dåligt självförtroende.Utöver allt detta är Multipel Skleros ännu en tyngd i min ryggsäck.

Kort sagt kan man säga att min ryggsäck väger en hel del, det gör att livet för mig blir tungt att leva.

Jag kanske inte kan springa lika fort som er med lättare ryggsäckar, jag klarar inte av att klättra lika högt och jag har inte lika mycket ork som er. Men det gör inte mig till en svag människa. 

Att jag inte klarar det som ni med lätta ryggsäckar klarar är för att jag går med en tung vikt på axlarna, en vikt jag inte kan lägga av mig eller ta en paus ifrån. 


Så till er alla som kallar mig och andra människor med tunga saker i sina ryggsäckar "svaga" har jag bara en enda fråga. Hur blir man stark av att ingenting tungt lyfta? 

Av Sara Modigh - 7 augusti 2016 15:00

När jag mådde som allra sämst och när mitt liv var som mörkast. Då när jag mådde så dåligt att jag inte kunde se någon ljusning överhuvudtaget, upplevde jag en känsla av att ingen annan kunde må så dåligt som jag gjorde just där och då. 

 

För under den perioden av mitt liv mådde jag så fruktansvärt dåligt att jag faktiskt inte kunde greppa att andra kunde må så dåligt de med.  Jag trodde att jag hade sjunkit så lågt att det inte fanns någon som helst chans för räddning. Mörkret och depressionen tog över hela mitt liv. Jag klarade inte av att leva, allt var för mycket. Varje sekund av mitt liv bestod i en kamp att överleva och ta mig igenom mitt dåliga mående. Jag trodde att jag var den enda i hela världen som någonsin sjunkit så otroligt djupt ner i det där svarta mörkret av depression.

 

Den känslan av att vara ensam om att må så dåligt var något som i sin tur bidrog med en känsla av ensamrätt på att må dåligt. En känsla av att ingen kunde förstå eller ens komma i närheten av att må så dåligt som jag gjorde. Det är jobbigt att erkänna det, men jag tyckte och tänkte att andras problem inte var några problem alls, för ingen var så sjuk som jag. 

Många gånger var det kanske sant när personer i min omgivning klagade på sina förkylningar och dåliga hårförlängningar. Men andra gånger slog jag ifrån mig saker som jag egentligen kanske borde känt igen. Saker som tydde på att de kanske var på väg ner i samma mörker som mig. 

Men min kunskap och förståelse för psykisk ohälsa var inte så stor. För psykisk ohälsa var ju inget man talade högt om. Jag var totalt fast i mitt eget dåliga mående och kunde inte se något annat än det mörker jag hade inom mig. Hela mitt liv kretsade kring att överleva dagen och allt fokus låg på mig själv och mitt mående. För jag behövde fokusera på det för att kunna ta mig igenom all den där skit som jag kämpade med. 

Jag var verkligen otroligt svårt sjuk, förmodligen sjukare än många trodde. Jag var verkligen nära att dö i min psykiska ohälsa. Men detsamma gäller många andra människor. Jag var aldrig så ensam om att må dåligt som jag trodde att jag var.

Men jag tror faktiskt att det är en del av sjukdomsbilden. För jag ser samma attityd av att känna den där ensamrätten på att må dåligt, att ha den där inställningen att ingen annan kan må lika dåligt som en själv, hos flera andra som är drabbade av psykisk ohälsa. Jag tror att när man mår så dåligt att man är millimeter från att dö, så är det svårt att ta in och förstå någon annans dåliga mående. Jag tror att det kanske är så att man redan har alldeles för mycket att kämpa med för att utöver det även ta på sig tyngden av någon annans dåliga mående. Men jag tror också att det är farligt att tappa förståelsen för att andra människor har problem och känslor det med. Jag tror att det är farligt att klänga sig fast vid den där känslan av att ingen annan kan må lika dåligt som en själv. 

För hur dåligt man än mår finns det alltid tusentals människor som mår precis lika dåligt. Egentligen spelar det ingen roll vem som mår sämst, för det är verkligen ingen tävling. Alla har svårigheter i sina liv och alla har olika förutsättningar för att hantera dem. I slutänden är ju det enda som faktiskt betyder något hur DU hanterar dina problem och att du skapar ett så bra liv du kan för dig själv. 

Att leva efter tankarna att man mår sämst i hela världen låter enligt mig definitivt inte som ett bra liv. 

Av Sara Modigh - 4 augusti 2016 14:15

När jag växte upp hade mina föräldrar alltid ont om pengar. Det var ingenting som påverkade mig egentligen. Jag saknade ingenting som barn och mina föräldrar gav oss allt de kunde.

Vi kanske inte hade några märkeskläder eller åkte på någon tjusig utlandsresa så som många av våra kompisar gjorde. Men vi var alltid hela, rena och hade mat på bordet. 

 

Jag vet att mamma ibland nämnde att hon var ledsen över allt hon inte kunnat ge oss när vi var barn.

Att det var någon jul då de inte hade kunnat köpa så många julklappar och mina kusiner fick mängder.

Så jag som femåring(?) fick sitta en hel julaftonskväll och titta på när de andra barnen öppnade massor av presenter medan jag "bara" gick en handfull. Detta är ju ingenting som jag minns. Men min mamma mindes det med sorg i hjärtat. Hon har pratat om hur ont det gjorde i henne när jag satt där helt förväntansfull att få paket och så fick mina kusiner bara mer och mer. Men varje gång jag fick ett paket lyste jag upp som en sol och var så nöjd så, har mamma sagt. 


Mamma pratade en hel del om hur dålig ekonomi hon hade när vi var äldre, och hon var ofta ledsen över allt vi inte kunde få. "Hade jag haft pengar hade jag gett er allt ni vill ha", var något hon brukade säga. Men i min åsikt gav hon oss allt som verkligen betydde något. Vi fick god mat varje dag och massor av kärlek. Vi fick en mamma som varje kväll satt och läste sagor för oss barn. Hon var en mamma med så mycket kärlek och välvilja att alla barn i området ville vara hos oss och leka. Vi fick sommarlov där mamma använde sin påhittighet för att hitta på roliga lekar och små utflykter som inte kostade så mycket. Men för oss var ju det lika roligt som om vi hade åkt på solsemester. 

Jag hade ju dessutom min bästa vän som inte heller åkte iväg utomlands hela somrarna så vi hade alltid jätteroligt. Jag saknade verkligen ingenting.

Även om vi fick ärva kläder från mammas kompisars barn och från våra sysslingar så hade vi alltid kläder och mat. Faktum är att när de där svarta sopkassarna med kläder kom blev jag jättelycklig. Det var det bästa jag visste att få en hel hög med kläder att gå igenom. Det var bara att välja och vraka. 

Jag minns en gång strax innan jag skulle fylla tio. Då fick jag massor av bikinis och baddräkter, antagligen för att jag skulle åka till Grekland med min mormor och morfar det året. 

Alla barnbarnen har fått åka utomlands med mormor när de fyllde tio. Det är faktiskt enda gången jag varit i ett varmt land. 

Det var också något som mamma var ledsen över. Men jag har inte saknat de där resorna.

Jag är allra mest lycklig över mammas förmåga att hela tiden se till att vi fick allt vi behövde. 

Jag förstår verkligen inte hur mamma lyckades få allt att gå ihop när hon var en sjukskriven ensamstående mamma till fyra barn. Men det fick hon, hon vände på varenda krona så att vi alltid hade mat och kläder och mer än så kan man inte begära. 


Av Sara Modigh - 1 augusti 2016 19:54

Jag nämnde ju att jag hade köpt en ny klänning för pengarna jag fick av pappa i födelsedagspresent. 

En klänning som kostade lite mer än vad jag brukar lägga på kläder i vanliga fall, jag är ju svag för secondhand och billiga klänningar haha. 

Fick i alla fall en förfrågan om att lägga upp en bild på klänningen som jag köpte, och självklart kan jag göra det :)


Såhär ser klänningen ut
 


Det är en rätt tunn långklänning med blommor på som jag köpte på Lindex.

Egentligen har jag redan en likadan sådan här klänning fast i en annan färg och mönster som jag köpte på rea för några veckor sedan. 

Jag kände att jag behövde något som täcker axlarna och armarna, men ändå inte är för varmt. För jag bränner mig nämligen väldigt lätt i solen.

Så när jag såg en klänning som jag tyckte passade in på den beskrivningen så jag köpte den. Sen tyckte jag att den var så skönt att jag ville ha en till i samma design men med annat mönster. Men den var ju då som sagt lite dyrare och dessutom svart så då tvekade jag lite. 

Men klänningen är så skön och jag kände att eftersom jag fick ett presentkort så kunde jag lika gärna passa på och kosta på mig en till. 

Den är verkligen jättebekväm och jag hoppas att det kommer funka bra i Portugal när vi ska dit.  

Ser med spänning fram emot resan, och snart bär det av :D


Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se