Men alltså vad är detta?!
Nu ligger jag i sängen med skyhög ångest igen. Jag fattar inte vad det är som är fel.
Jag känner mig så fruktansvärt frustrerad för jag borde logiskt sett inte ha någon ångest nu. Det finns verkligen ingen anledning till ångesten. Men ändå är den där och spökar.

Jag har haft en jättebra dag. Har umgåtts med en vän, varit ute och ätit med mina bröder och haft lite lyxig söndagskvällsmat med min man. Allt har varit helt perfekt hela dagen. När jag la mig i sängen var jag så trött att ögonen sved. Jag trodde verkligen att jag skulle somna fort ikväll. Men inte då. Ångesten bestämde sig för att hälsa på i full kraft denna natten också.

Det gör mig så ledsen att jag har såhär mycket oförklarlig ångest igen. Det har ju faktiskt vart lugnt rätt länge nu. Eller rättare sagt, jag har bara haft den där ångesten där jag vet varför jag har haft ångest. Men nu verkar jag falla tillbaka ner i ångestens mörka gap och ångesten slår till utan att jag kan göra något för att stå emot.

Det ilar så i bröstet att jag bara vill skrika rakt ut. Men ångesten har stulit min röst.
Jag har en känsla av rastlöshet i hela kroppen och jag känner frustration över att inte kunna bli av med den.

Varför blir det såhär?


Jag är så himla trött på den här skiten, alltså ni fattar inte hur trött jag är på det. Jag önskar så att jag kunde få leva ett friskt liv. Ett liv utan dessa bekymmer och problem som jag måste kämpa med var eviga dag.
Ett liv där jag kunde sova om nätterna och har orken att ta hand om mig själv.
Som det är nu har jag svårt att få något gjort överhuvudtaget, för allt känns så fruktansvärt motigt.

Jaha då ligger man här i sängen mitt i natten när man egentligen borde sova.
Men sömnen vill inte infinna sig, för min ångest är skyhög. Jag vet inte varför, så fråga mig inte.

Jag hatar verkligen att få dessa ångestattacker från ingenstans. Här ligger jag nedbäddad i min säng på väg in i drömmarnas land och två sekunder senare ligger jag klarvaken med svidande ångest i maggropen.

Jag önskar så att ångesten ville försvinna, jag önskar så att jag visste vad den berodde på och framförallt önskar jag att de där hemska självskadetankarna ville försvinna.
Det är inte ofta de tankarna kommer över mig, men när de gör det chockas jag av kraften i dessa tankar. Det skrämmer mig verkligen. Så nu ligger jag här och försöker skriva bort ångesten.
Det går väl si sådär, det är svårt att fokusera tankarna och det är svårt att få fram orden.
Men orden måste fram, jag måste få utlopp på annat sätt än att självskada.

Ångesten ilar inom mig, som ett stormande Ishav, ett monster utan dess like. Vad ska jag ta mig till?
Min kropp är trött, men min hjärna spelar mig ett spratt. Den ena hemska tanken efter den andra, och jag har ingen kontroll.
Jag försöker fokusera på att skriva, men tankar på död och elände överväldigar mig.

Jag stirrar in i skärmen som blir till en suddig gröt framför mina ögon, när jag ännu en gång förlorar mitt fokus och glider in i mina egna tankar. Jag förs bort till en fruktansvärd plats av ångest och katastrofer. Det är så svårt att slå mig loss och ta mig tillbaka till skrivandet. Men jag måste, jag får inte sjunka djupare in i det där svarta slukhålet fyllt av panik.
Varför kan jag inte hitta de där glada minnena, varför är det så svårt att tänka glada och positiva tankar?

Hur ska jag överleva natten när mina tankar är mörkare än mörkret utanför.

Varför måste livet vara så svårt, kan någon förklara det för mig? Varför är det såhär orättvis? Varför kan ingenting i mitt liv vara enkelt och smärtfritt?
Hur mycket mer kan jag orka med?

Kändisar är också människor, och precis som vem som helst kan de också drabbas av psykisk ohälsa. 

Kändisarnas liv idealiseras och många gånger tänker man att de liven som de lever måste vara så perfekta. De har pengar, de har kändisskapet, de får vara med i tv och tidningar.

Människor överallt ser upp till dem. Men livet är inte alltid så perfekt som det verkar vara för alla dessa personer som vi ser upp till. För när allt kommer omkring är de bara människor precis som du och jag. 

Psykisk ohälsa är skoningslöst och kan slå till va som helst, när som helst och det kan drabba precis vem som helst.

Men det är inte ofta kändisar pratar ut om sin psykiska ohälsa, därför vill jag passa på att uppmärksamma just detta Facebookinlägg som Wentworth Miller skrivit om sin psykiska ohälsa. 

Och för er som kanske inte är så bra på engelska eller har svårt för långa texter på engelska,  ska jag försöka översätta det han har skrivit. För jag tycker det är ett viktigt inlägg. 

"Idag fann jag mig själv vara objektet i en internet meme. Det är inte första gången.
Men den här skiljer sig från de andra.

2010, halvpensionerad från att skådespela, jag höll en låg profil för en rad olika skäl.
Först och främst, för att jag var självmordsbenägen.

Detta är en fråga jag sedan dess har skrivit om, talat om, delat med mig av.

Men på den tiden led jag i tysthet. Som så många gör. Omfattningen av min kamp är känd av väldigt få.
Skamsen och i smärta, ansåg jag mig vara skadat gods. Och rösterna i mitt huvud uppmanade mig på vägen till självdestruktion. Det är inte första gången.
Jag har kämpat med depression sedan barndomen. Det är en kamp som är kostat mig tid, möjligheter, relationer, och gett mig tusen sömnlösa nätter.

2010, vid den lägsta punkten i mitt vuxna liv, jag letade överallt efter lättnad / tröst / distraktion. Och jag vände sig till mat. Det kunde ha varit något annat. Droger. Alkohol. Sex. Men maten blev det enda jag kunde se fram emot. Räkna med för att ta mig igenom. Det fanns perioder där veckans höjdpunkt var en favorit middag och ett nytt avsnitt av " top chef. Ibland räckte det. Var tvunget att göra det.
Och jag har gått upp i vikt. Stor jävla affär.

En dag, ute på en vandring i los angeles med en vän, mötte vi ett filmteam som höll på att spela in en dokusåpa. Det var okänt för mig, paparazzis kretsade runt. De tog min bild, och bilderna publicerades tillsammans med bilder av mig från en annan tid i min karriär. "Hunk To Chunk." "Fit To Flab." Osv.

Min mamma har en sån där "vän" som alltid är först med att ge dig dåliga nyheter. Hon klippte ut en av dessa artiklar från en populär nationell tidning och mailade det till henne. Sen ringde hon mig. bekymrad.

2010, kämpar för min mentala hälsa, det var det sista jag behövde.

För att göra en lång historia kort, jag överlevde.
Och det gjorde även bilderna.
Jag är glad.
Nu, när jag ser den bilden av mig i min röda t-shirt, med ett sällsynt leende på läpparna, påminns jag om min kamp. Min styrka och min uthållighet när jag ställt inför av alla typer av demoner. Vissa inom mig. Några utan på.

Som en maskros upp genom trottoaren, jag kvarstår.

Ändå. Fortfarande. Trots.

Första gången jag såg den där memen dyka upp i mitt sociala flöde, så måste jag erkänna att det gjorde ont att andas. Men som med allt annat i livet, jag kommer att ge det en mening. Och den mening som jag avser tilldela till denna bild är styrka. Läkning. Förlåtelse.
Av mig själv och andra.
Om du eller någon du känner kämpar finns det hjälp att få. Nå ut. skriv. Skicka e-post. Plocka upp telefonen. Nån bryr sig. De väntar på att få höra från dig. Mycket kärlek. - W.M "