En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 10 oktober 2016

En omtumlande tid

Av Sara Modigh - 10 oktober 2016 19:00

De senaste dagarna har varit en minst sagt stressig och omtumlande tid.
Allt som hände där på sjukhuset har äntligen börjat smälta in, men det gör mig bara mer skräckslagen.
Jag hade faktiskt kunnat dö i torsdags, om jag inte varit på sjukhuset så vet jag inte vad som hade hänt. Fast å andra sidan hade jag aldrig fått en sådan medicin utanför sjukhus, men ändå.

Mitt blodtryck sjönk så otroligt hastigt, och när de kollade blodtrycket var det så lågt att Jakob trodde att maskinen var trasig. Jag mådde så dåligt att jag märkte knappt vad som hände runt om mig.
Jag var bara sekunder från att svimma i min säng. Jag var så yr, så kallsvettig och det var helt svart för ögonen. Det var så obehagligt att jag har drömt mardrömmar om det.

Självklart så är jag väldigt tacksam över att jag återhämtade mig så fort, men jag är så rädd för vad som nu ska komma.
Hur kommer det bli med medicineringen? Tänk om de inte hittar någon medicin? Kommer jag få ett skov nu i all denna stress? Tänk om läkaren anser att jag måste göra en stamcellstransplantation?

Så många frågor och så mycket tankar.


Men som tur var fick jag lite brytning och distraktion i den allra bästa formen i lördags.
Två vänner till mig och Jakob gifte sig med varandra och det var så otroligt fint, jag är så lycklig över att jag kunde vara med och dela den dagen med dem, och jag är så glad att jag orkade med efter alla omständigheterna. 

Men nu är jag helt slut. Igår sov jag i princip hela dagen, och idag var det väldigt svårt att ta sig upp ur sängen. Det känns väldigt tungt just nu.
Ångesten är stark och jag har svårt att slappna av. Jag är riktigt riktigt rädd för hur det kommer bli nu. Jag vill verkligen inte behöva genomgå en stamcellstransplantation. Men tänk om inga andra mediciner fungerar. Tänk om jag inte tål nästa heller, tänk om det inte finns några andra alternativ.
Tänk om det inte går att bromsa sjukdomen alls? Jag är bara 26 år, jag har knappt ens levt en tredjedel av mitt liv än så länge. Vad gör jag då om alternativen redan är slut?


Att bara gå runt här hemma och vänta är nog det värsta av allt, att leva i ovissheten gör att skräckscenarion spelas upp i mitt huvud. Jag försöker tänka på annat men det är svårt.  

Jag hoppas att jag kan få några svar snart. 

JAg försöker distrahera min ångest med myskläder och mobilspel, men det går väl sådär.

 

  

 
 
Ingen bild

Marie

11 oktober 2016 01:57

Riktigt tråkigt att det inte fungerade med medicinen! Och vilken läskig upplevelse. Efter att jag läste det sa jag till min man att han minsann måste följa med mig den dagen det är dags för mig.
Jag har fortfarande inte fått någon tid för mina vita blodkroppar har inte återhämtat sig än. Snart en månad sen jag slutade med Tecfidera.
Går också med en oro om nya skov nu när man måste gå utan behandling. Blev förkyld i helgen och har en hel del känningar av gamla skov.
Hoppas verkligen att de hittar en medicin som fungerar på dig! Stamcellstransplantation är nog absolut sista de testar. Tror sjukdomen måste vara väldigt högaktiv (fast det är kanske din?)

Sara Modigh

11 oktober 2016 17:10

Jag hoppas och tror att det kommer gå bättre för dig. Det är tydligen ovanligt att man reagerar sådär. De flesta jag pratat med har vart jättenöjda och helt utan biverkningar. Så det var väl bara min vanliga otur antar jag.

Som det ser ut nu lutar det mot att jag kommer få Gilenya som nästa medicin. Men får inte telefontid förrän nästa vecka, så vet fortfarande inte säkert.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Lördag 9 feb 07:30

Jag har levt med ångest så länge jag kan minnas. Jag tror att jag mer eller mindre alltid har haft min ångestproblematik. Jag kan iallafall inte minnas en stund i mitt då jag levt utan ångesten. Jag vet med säkerhet att jag hade den vid sex års åld...

Av Sara Modigh - Fredag 1 feb 18:15


Jag har under de senaste åren använt alkohol på ett allt mer destruktivt sätt. Alkoholen har varit en tröst och en flykt från från min vardag.  Jag har kämpat mot psykisk och fysisk ohälsa hela livet och alkoholen blev ett sätt att bedöva allt. Jag...

Av Sara Modigh - Tisdag 29 jan 17:00

Det pratas så mycket om den kvinnosyn och våldtäktskultur invandrarna har, och "tar med sig hit". Men aldrig har jag hört dessa män som skriker "för kvinnorna", reflektera över sig själva och den våldtäktskultur vi redan har här. För vi har en våld...

Av Sara Modigh - Söndag 20 jan 23:30

Rädslan för att bli övergiven är något jag levt med i väldigt många år.  Jag vet inte var den rädslan kommer ifrån egentligen, men det känns som om jag alltid haft den känslan inom mig. Känslan av att jag inte är värdefull för andra människor och...

Av Sara Modigh - Torsdag 17 jan 21:50

      Say We're Sweethearts Again   I never knew That our romance had endedUntil you poisoned my foodAnd I thought it was a larkWhen you kicked me in the park...But now I think it was rude!I never knewThat you and I were finishedUntil that...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se